Stökiga jävlar är de bästa jävlarna
Jag har redan tidigare pushat en del för vilken typ av fotboll som jag njuter allra mest av. Kärleken till fotbollen slutar ju dock inte där. Jag kan inte låta bli att tycka om de personligheter i fotbollens värld som rör om rejält i grytan. De där spelarna, tränarna och ägarna som gör det inga andra har mage att göra, de stökiga jävlarna.
Antonio Cassano är en riktigt stökig jävel och nu ska han bli polare med Zlatan i Milan resten av säsongen. Cassano är ett geni, det är inget snack om att han inte skulle vara en sagolikt bra fotbollsspelare. Han har betat av Roma, Real Madrid och Sampdoria sedan han slog igenom i Bari för lite drygt 10 år sedan. Varför Cassano med sin briljanta talang inte stannat i någon av klubbarna? För att han är en stökig jävel förstås.
När Cassano fyllde 19 år värvades han av regerande mästarna i Italien, AS Roma för drygt 300 miljoner. Det dröjde dock inte länge innan vår gode Cassano hamnade i ett offentligt bråk med sin tränare, den förbannat läskiga Fabio Capello för en sån struntsak som att ha blivit lämnad utanför truppen i en träningsmatch några dagar efter att Cassano gjort sin internationella debut. Under säsongen 04-05 hann Cassano med att bära kaptensbindeln i Tottis frånvaro bara för att året senare hamna i bråk med just Totti och ett härligt kontraktsbråk som fick honom att lämna Roma för Spanien och Real Madrid.
Väl i Madrid hann Cassano bara vara på planen i några minuter i sin debut innan han gjorde mål. Lyckan var ju dock såklart inte långvarig. Efter bara några månader i klubben hade Cassano börjat lägga på sig ett gäng extrakilon, något som fick klubben att bötfälla honom för varje gram han låg över den vikt han ska hålla under säsongen. Den följande säsongen fick Real Madrid en ny tränare i Fabio Capello, samme Capello som Cassano bråkade med i Roma. Cassano blev avstängd av klubben efter att ha bråkat med Capello i omklädningsrummet för att ha blivit satt vid sidan av truppen under en match. Det dröjde inte länge innan Cassano, rolig som han är, i en romersk radiointervju sa att han kunde tänka sig att gå hela vägen tillbaka för att spela i Roma igen och sluta fred med Totti.
Sommaren 2007 lämnade Cassano Madrid för att åka tillbaka till Italien. Sampdoria skulle bli vår stökiga jävels nya klubb och allt var frid och fröjd. Cassano bildade tillsammans med Pazzini ett anfallspar som konkurrerade om att vara det bästa i Serie A. Kanske var det att vara den största stjärnan i laget som behövdes för att Antonio skulle få ro? Neh, självklart inte. I oktober tidigare i år kom den oundvikliga sprickan som Cassano för med sig vart hän han styr sin kosa. Den här gången vägrade Cassano att närvara vid en priscermoni vilket fick Sampdorias styrelseordförande Garrone att gå i taket. Garrone gick så långt, trots att Cassano bad både honom och klubben om ursäkt att han ansökte om att få Cassanos kontrakt rivet i en sorts domstol som Serie A har. Garrones ansökning fick dock halvt om halvt avslag, Cassano skulle bara få 50% av sin lön under resten av sin kontrakterade tid.
Nu har då Cassano istället kritat på för ett lån med vad som antas ha en köpklausul tills slutet på säsongen. Cassano, Robinho och vårt skånska fyrtorn Zlatan i samma trupp. Tre egon som tar plats, en väldigt stor plats och jag undrar hur pass bra lilla Antonio kommer klara av den nya situationen efter att ha varit storstjärnan i 2,5 år i Sampdoria. Spelmässigt tror jag att det passar utmärkt och är en grym värvning av Allegri men jag slänger nog ändå in en slant på bråk i laget innan säsongen är slut.
// Don Ohlson
Englands bästa bänk?
Emirates Stadium 27 Dec
I måndags såg jag Arsenal spela ut Chelsea i ett unikt londonderby. Jag såg Carlo Ancelotti vanka av och an i det tekniska området för att till slut skicka in Ramires, Bosingwa och Kakuta. Effekt? Absolut ingen alls. Med all respekt för Ramires, Bosingwa och Kakuta, men de är inte spelare som tillför ett topplag i PL det lilla extra som gör att matcher kan vändas. På planen stod 11 spelare i blå tröjor (förutom Cech då) som inte var utbytbara. Det var de som skulle göra jobbet - som alltid tidigare hade gjort jobbet. I måndags klarade de inte av att dominera som de gjort tidigare, maskinen fungerade inte, alternativt började visa symptom på sin ålder. Problemet var och är bara att det inte finns några vettiga reservdelar till maskinen. Går någon sönder eller underpresterar är de blå extremt sårbara. Med en sådan bänk som Chelsea har vinner man inte CL, PL, FA-cupen eller ligacupen. Man vinner ingenting alls.
Arsenal däremot hade en ruskigt bra bänk. Bendtner, Arshavin, Chamakh, Rosicky, Diaby - Var och en spelare som definitivt kan gå in och tillföra något väsentligt till spelet. Detta visar tydligt på att Arsenal har ett mer långsiktig och sund syn på sitt lagbygge än vad Chelsea har för tillfället.
White hart lane 28 Dec
En inte alltför välspelad match som ändå innehöll några riktigt fina insatser. Klassiska Newcastle skulle försöka slå Tottenham på deras egen hemmaplan. Det gick väl sådär kan man säga - matchen slutade rättvist 2-0 till london-laget. Det jag vill peka på i den här matchen är följande:
Tottenhams vänsterkant
Herregud vad bra den är. Assou-ekotto är i mina ögon en extremt underskattad spelare som har betydande kvaliteter som många lag i världen skulle vara intresserade av. Tillsammans med The wizzard of Wales, Gareth Bale, bildar han en av fotbollsvärldens just nu vassaste vänsterkanter. Jag längtar till Cl-matchen mot Milan. Det gör nog inte Allegri...
Samarbetet Modric-Van der Vaart
Det sade bara klick, sedan var Van der Vaart inne i Tottenhams startelva och producerade som han inte gjort på många herrans år. Han har gått från att vara en gnällig komplementpelare i ett stjärnöverbefolkat Real madrid till att bli en gnällig nyckelspelare i ett hårdsatsande och lovande Tottenhem. Det har gjort honom gott. I Luka Modric har han funnit en lekkamrat som förstår honom och serverar honom passningar som han vill ha dem. Det märks att de trivs ihop på planen...
Den felande länken
Alan Hutton heter han, Tottenhams felande länk. Igår startade han om högerback och gjorde det ändå hyffsat bra. Men någon startspelare är han inte, åtminstone inte i Tottenham. Här behöver Redknapp tänka till lite...
Newcastles gnäll
Ibland när man ser Newcastle spela fotboll kan man inte låta bli att få intrycket av att halva laget består av hetlevrade individer som troligtvis inte hade försörjt sig på laglig väg om de inte hade spelat fotboll. Det är mycket fult spel, mycket gnäll och ofta lite väl lite fotboll.
Bänken
Klass rakt igenom. Kranjcar, Corluka, Crouch, Keane, Jenas, Bassong (Defoe och Gallas var inte ens med i truppen). Det är spelare som inte går av för hackor. Förra året klagade många på Tottenhams tunna trupp. I år finns knappast det problemet. Det kan till och med vara så att Redknapp känner sig tvungen att sälja några av helgonen nu i januari. Med den styrka och bredd som Tottenhams trupp besitter tror jag att man kan gå längre än vad många tror i CL.
För att sammanfatta inlägget kan man konstatera att det inte bara är spelarna som startar som behöver hålla en viss klass, utan även de som börjar vid sidan om. Något som Arsenal och Tottenham tagit fasta på.
Till sist
* Jag har länge tänkt att målvakten i Tottenham är sjukt lik någon. Igår kom jag på vad det var; en näsapa.
*Dessutom i dessa julfest-tider för PL-spelarna måste jag nog dra en historia jag fick höra för några år sedan:
En man satt aningen berusad och körde bil i London samtidigt som han pratade med sin fru. Plötsligt smäller det till. Mannen säger att han ska gå ut och se vad det var han kört på. Väl inne i bilen igen frågar han uppskärrad sin hustru, "Finns det 2 meter långa pingviner?"
"Nej, naturligtvis inte, hur mycket har du druckit egentligen. svarar hon"
"FAAN, då måste det vara Peter Croch som jag har kört på....
/Erik el grande
You'll get sacked in the morning
Igår fick vi njuta av ett Londonderby. Chelsea begav sig till norra London för att ta sig an Arsenal och bryta den onda trenden på fem raka förluster eller en vinst på de 7 senaste försöken beroende på hur man väljer att se på saken. Både Ancelotti och Wenger hade inför matchen uttalat sig om att de gick för tre poäng, att vi sedan bara fick se ett lag försöka vinna matchen var en annan femma.
Chelsea är under isen
Chelsea var en läskig lagmaskin förra året, över 100 mål i ligan har jag för mig. När laget sedan inledde årets säsong med två raka 6-0 segrar kändes det lite som Jahapp, Premier League blir ju roligt att följa i år. Sedan månadsskiftet oktober-november har dock Chelsea spelat skit. Samma lag som utan att anstränga sig kunde trycka in sex bollar framåt föll hemma mot Sunderland med 0-3. SUNDERLAND! Torsk mot Birmingham, oavgjort mot nykomlingarna Newcastle och samma visa mot Everton.
Krigare mot konstnärer
Som lag så skiljer sig Chelsea och Arsenal åt väldigt mycket. Chelsea ställer upp med tre fysiska monster på det centrala mittfältet. Mikel, Essien och Lampard springer, kapar och sliter i 90 minuter. Arsenal kontrar med spelgeniet Fabregas som ska axla Xavis mantel i spanska landslaget, 18-åriga Willshere som även han är en passningsspelare och tillsammans med Song eller Diaby tar det defensiva ansvaret centralt. Arsenal hyllas för sitt anfallsspel med kvicka fötter och kortpassningsspel medan Chelsea får cred för att vara klubbfotbollens svar på Tyskland.
Ur balans
Igår såg jag inte skymten av Chelseas vanliga krigande. Laget var otroligt tafatt och mesigt. Arsenal rullade boll och Chelsea backade meter för meter, sakta, sakta innan de insåg att deras backlinje låg och försvarade innanför det egna straffområdet. Anfallsmässigt var det Drogba mot en fyrbackslinje, ingen tog löpningar. Det var inte svårt att lägga märke till hur pass illa ställt det är mentalt i Chelsea just nu. De säger att de ska ta tre poäng men verkar hoppas på oavgjort. Killerinstinkten som funnits där i flera år är som bortblåst och jag undrar hur många matcher de behöver för att hitta sig själva igen.
You'll get sacked in the morning
3-1 slutade matchen, förkrossande rättvist dessutom. Arsenal bara malde på, Walcott snodde bollar i uppspelsfasen och Fabregas sprang hemåt för att sätta in en glidtackling och starta en kontring. Det var klasskillnad på alla plan. Självklart passade ett fullsatt Emirates att strö extra mycket salt i såren och skandera att Ancelotti skulle få sparken efter matchen. En förlust är förstås inte hela världen och Ancelotti har fortfarande kvar jobbet men sex raka förluster är en helt annan sak. Med en ny förlust imorgon och sedan kanske en extra i nyårspresent undrar jag om inte Abramovichs tålamod börjar tryta.
// Don Ohlson
Oljepengar här, oljepengar där
Bayern Münchens argentinska mittback Demichelis blev idag klar för spanska Málaga. Hur kommer det sig att en under förra säsongen ordinarie mittback lämnar Tysklands största klubb som spelade i Champions League-finalen så sent som i våras? Under hösten har Demichelis dock fått mer sparsamt med speltid. Hans första match från start kom i slutet av oktober mot Freiburg där han gjorde mål och slog sig för klubbmärket. Hans uttalande efter matchen var än mer konfunderande där han sa sig älska att spela för Bayern München men samtidigt öppnade upp för en flytt då det mycket väl kunde vara hans första och sista match från start den här säsongen och att han funderat på att lämna då situationen varit svår.
Två månader senare är då Demichelis klar för spanska Málaga som ligger på nedflyttningsplats och jag måste säga att jag höjde rejält på ögonbrynen när jag såg det, precis som med Trezeguets övergång till Hercules i somras. Vad ska en back i Champions League-klass göra i ett lag som riskerar att åka ner i Segunda Division?
I slutet på den notis som klargjorde övergången blev allting så mycket klarare. Manuel Pellegrini som förra året så när tog hem ligatiteln med Real Madrid har tagit över Málaga och det finns en viss shejk med i bilden. Nu börjar det likna något. Under 2010 köptes skuldtyngda Málaga upp av en shejk Ben Nasser från Qatar som genast såg till att sanera klubbens skulder och lova att lyfta upp klubben till dess forna glansdagar och spel i Europa som man gjorde sju år tidigare.
Intressant nog så är Nasser den första utländska investerare som slår sig in i spansk fotboll och jag är lite förvånad över hur det kunnat smyga sig in under radarn. För de som minns så var Chelsea knappast ett topplag innan Abramovich kom in i bilden och Uniteds derbyn mot City var vardagsmat för Ferguson innan de fick in sina oljemiljarder.
När City omstrukturerades från ett stryklag till att faktiskt utmana i toppen av ligan var det Robinho som var den första spelaren att ta det vågade steget att gå från en av världens toppklubbar till en kaxig skitklubb med ägare som har fickorna fulla med pengar. Nu har Demichelis tagit det första steget mot Málaga och helt plötsligt kommer det spanska transferfönstret bli väldigt intressant.
Pellegrini är tveklöst en av de mest respekterade tränarna i Spanien och han har goda kontakter dels från sin korta sejour i Real Madrid och argentinska River Plate men främst från sina fem år i Villarreal. En fet lön, en tränare som erkänt har lyckats nå framgångar med små medel(läs det tidigare inlägget om Villarreal) borde kunna locka till sig en del intressanta spelare. Mest intresserad är jag dock över i vilken utsträckning Pellegrini kan utnyttja sina säsonger som tränare i Argentina. Det är ingen omöjlighet att vi kommer få se nya stjärnskott från River Plate och San Lorenzo ta sitt första steg in i europeisk fotboll via Málaga.
// Don Ohlson
Don Ohlsons önskelista
God jul gott folk, må julölen smaka extra gott i år och årets matcher på Boxing Day(Annandan) bli till riktiga klassiker. Jag funderade lite på hur jag skulle kunna skriva ett julinspirerat inlägg, fotboll är ju inte direkt det som man i första hand förknippar med julafton om man säger så. Men önskelistor för guds skull, det funkar alltid. Så för både ert och mitt nöje presenterar jag nu vad jag önskar mig i fotbollsväg inför vårsäsongen utan att gorma om det uppenbara.
En leende Lotito
Först och främst önskar jag Lazio en framgångsrik vår. Askungesagan vi sett under hösten med ett Lazio som så sent som förra säsongen slogs för överlevnad i Serie A hänger för tillfället i toppskiktet och satt även ett tag som ledare i Serie A. Jag är inte så pass naiv att jag tror på att Scudetton hamnar i Rom, den kvaliteten har inte laget. MEN! Som laget har spelat under hösten med ett ruggigt försvar, en fantastisk Hernanes som troligen är årets bästa värvning och en Zaraté som det börjar bli pli på tycker jag fullt allvarligt att laget är förtjänt av att sluta bland de fyra bästa och få spela i Champions League till hösten.
Jag vill se Reja forma nya Lazio-ikoner, komma ihåg detta fantastiska lag i samma ljus som det lag som vann Scudetton för tio år sedan. Nesta, Mihajlovic och Nedved - Días, Hernanes och Floccari. Det vore vackert, väldigt vackert.
Pånyttfödelse vol.1
I Real Madrid har Kaká börjat träna med a-laget igen, för första gången den här säsongen efter att ha opererat det knä som höll tillbaka hans sinnessjuka förmåga under fotbolls-VM i somras. Alla Merengues hoppas innerligt att vi kommer få se en pånyttfödd Kaká för i ärlighetens namn var han medioker under sin första säsong i den kritvita tröjan. Det har viskats om att Kaká som vann Ballon d'Or 2007(?) gått ner sig och jag har varit en av dem. Jag förstår mig inte på värvningen av honom. Men jag hoppas, gud va jag hoppas, att Kaká hittar sig själv igen. En Kaká som är på humör är magiskt att kolla på, en världsstjärna som slocknat är en dolk i hjärtat.
Respektlösa nykomlingar
Blackpool, vilket jävla gäng! Newcastle är inte sämre dem och West Bromwich har även de bara kört på helt respektlöst under hösten. För tillfället ligger alla tre av nykomlingarna i mitten av tabellen på samma poäng som Liverpool, något som tveklöst måste ses som en sjukt stor framgång, bara fem poäng upp till platserna för att spela i Europa nästa säsong.
Underdogs är ju ett populärt fenomen och jag gillar't. De har rört om rejält i årets Premier League och plockat poäng mot Big Four utan att be om ursäkt för fem öre. Lilla, lilla Blackpool som förra året tippades åka ur Championship. Jag skrattar gott för varje poäng de snor. Vad jag hoppas på är att de fortsätter på sin inslagna väg och bara kör på, fortsätter att sno poäng och baktalar allt som experterna sagt inför säsongen. Blackpool tar minst poäng i Premier Leagues historia? Yeah right.
Pånyttfödelse vol.2
Milan leder Serie A och livet kan tyckas vara frid och fröjd. Men Ronaldinho, den brasilianska trollkarlen som ständigt spelade med ett leende på läpparna har slutat le och slutat spela den bländande fotbollen som gjorde honom till världens tveklöst bästa fotbollsspelare. Nu ryktas det att han ska säljas för att han underpresterar. Om Ronaldinho börjar uppskatta att spela fotboll igen hamnar årets Scudetto i Milano. Det spelar ingen roll att Milan dras med stora skadebekymmer för han ÄR så bra när han känner för det.
Ägarbyten
Jag spyr galla på familjen Glazer som tynger United med de stora lån ägarna tog för att köpa klubben. Den mest eftertraktade julklappen för alla United-fans är utan tvekan ett uppköp av Red Knights, gruppen som finansieras av fans och vill göra om klubben till en supporterägd klubb. Det vore coolt och bra, men det kommer inte hända.
Största boven är dock Mike Ashley, idioten som äger Newcastle och år efter år tar rent utsagt skitdumma beslut. Geordieland som skattar sitt Newcastle väldigt högt skulle må bra av en ägare som inte gick med huvudet under armen och jag unnar dem det. Det är en klassisk klubb som förtjänar så mycket bättre.
Eller ja, Blackburn har ju nu även de nya härliga ägare. Alla värvningar, ja de outsourcas till en konsultfirma. Målet enligt de nya indiska ägarna är att Blackburn åtminstone ska ligga 4:a eller 5:a, något som de tänkt nå med en transferbudget som ryktas ligga runt 50 miljoner kronor - inte ens halva Zlatans årslön, eller 1/20 av den summa Real Madrid betalade för att få tag i Christiano Ronaldo. Dessutom sparkades Big Sam eftersom ägarna vill ha in en "yngre och mer energisk person".
// Don Ohlson
Skäms du inte Rafa?
Under dagen kom beskedet att Champions League- och Serie A-mästarna Inter brutit Rafa Benitez kontrakt. Spanjoren som enbart hann coacha Inter i ett halvår tackades i ett pressmeddelande för sin professionalism och titlarna i VM för klubblag och den italienska supercupen som han spelade hem åt Milano-klubben.
Rafa Benitez som förra året fick sparken från Liverpool efter att ha underpresterat ganska ordentligt med Liverpool mått mätt. Många Liverpool-fans uttryckte sitt missnöje mot hur ägarna Hicks och Gillett tillsammans med Rafa körde klubben ner mot botten. Liverpools stolthet över sina 18 ligatitlar var ett minne blott och Rafa offrades. Ett halvår senare kan vi dock konstatera att det som det argumenterades för redan då; Liverpool har inte längre spelarmaterialet till att hänga med topplagen i Premier League. Förhoppningsvis kan de nya ägarna tillsammans med Hodgson styra upp skutan åt rätt håll igen och det ska bli intressant att se vilka eventuella värvningar som tillkommer i januari.
Tillbaka till Rafa!
Som bekant vann Inter allt som gick att vinna förra året. Att Mourinho skulle vara fotbollsvärldens nya guldgosse fick ännu mer vatten på kranen, det var Mou och hans taktiska genialitet snarare än Inters lagmaskin som erövrat trippeln. Champions League-finalen hann dock knappt blåsas av innan Mourinho var på väg för att ta över tränarrollen i Real Madrid. En modern klassiker är avskedet efter matchen mellan Mou och hans lagkapten Materazzi:
Mourinho försvann alltså illa kvickt till Real Madrid och lämnade ett mästarlag efter sig som vunnit allt som gick att vinna. Vem skulle bli den lyckligt utvalde att träna ett lag som inte har något att vinna utom låtsas-turneringen VM för klubblag? Självklart föll den lyckliga lotten på vår kära Rafa. Bara valet av Benitez är väldigt intressant. Personlighetsmässigt är de varandras tveklösa motpoler och att sedan förvänta sig att spelarna ska klara av att bara rulla på i de gamla hedliga spåren trots en ny mister som agerar helt annorlunda gentemot både laget och i media är att ta sig vatten över huvudet.
Inter har spelat skit i ett halvår nu. I början sas det att Benitez bara behövde tid för att acklimatisera sig till den italienska fotbollen och Inter, lära känna spelarna och kulturen. Efter den där lilla början har det dock inte varit många positiva ord och jag förstår belackarna som bönade och bad om Benitez huvud på ett fat. Sedan månadsskiftet september/oktober har Inter bara lyckats vinna mot Cagliari, Genoa och Parma i ligan med en rejäl överkörning av årets stora uppstickare Lazio i Rom som krona på verket i deras senaste ligamatch.
När Rafa fick gå från Liverpool tyckte jag lite synd om honom. Laget han hade till sitt förfogande var verkligen inte bättre än att slåss om platserna 5-7, tacka amerikanerna för det. Att ersätta Xabi Alonso med den monstruöst skadebenägna(dock också förbannat duktiga) Alberto Aquilani kändes lite som årets pajasvärvning när han knappt rörde en boll förrän under vårsäsongen.
I ärlighetens namn är inte Inter många poäng efter Milan i Serie A i år, egentligen. Men det är så förbannat många onödiga poängtapp att det inte går att bortse från. Rafa har inte den auktoritet i Inter som exempelvis Ferguson har i United och allvarligt talat så bör Inters trupp med tunga pjäser som Milito, E'too, Sneijder och Maicon räcka till bra mycket mer än att kryssa mot Lecce och Brescia, för att inte tala om torsk mot Chievo. Men gjort är gjort och det är Rafa som fått skulden, igen.
Jag undrar lite över vem som kan tänkas ta över rollen som mister resten av säsongen. Det ryktas om Leonardo, den gamla ikonen för lokalrivalen Milan som så sent som förra året debuterade som tränare för just Milan men fick se sig sparkad redan efter en säsong. Tillsammans med ryktet om att Kaká ska flytta tillbaka till Milano men dra på sig Inters tröja istället för Milans känner jag att det är alldeles för mycket rykten om rivalernas ikoner för att det ska vara sant.
Jag hoppas på att få se Spaletti göra comeback i Italien. Senaste säsongen har den troligen mästskräckinjagande italienaren jag vet huserat i Ryssland och Zenit St.Petersburg men redan vunnit ligan och slagit rekord med flest matcher utan förlust. Vad mer har du tänkt uträtta däruppe Spaletti?
Avslutningsvis vill jag bara säga ett tack till Rafa för att årets Serie A helt plötsligt är intressant att följa och inte minst för 3-1 i Rom. Det var några år sen sist vi fick mer än ett poäng mot Inter.
// Don Ohlson
Förkärleken till något nytt
Vad människor älskar med fotboll skiljer sig vitt och brett vilket inte minst syns på de olika fotbollskulturer som präglar alla länder och ger oss möjligheten att välja vilken typ av fotboll vi tycker mest om och sedan följa den på ett enkelt vis. Taktisk slughet och disciplin ut i fingerspetsarna? Glo på italienska Serie A. Sjuk läktarstämning och massor med mål? Deutschland är det du vill ha! Brutna ben och kämpaglöd? Välkommen till England. Eller kanske nätt passningsspel och kreativitet? Du har en spanjor inom dig.
Något som alla dock verkar älska vare sig det gäller spelare, fans eller media är när det händer nånting nytt. Jag sitter och läser artiklar om när Erik Hamrén skulle debutera som förbundskapten mot Italien och roas av diverse skribenters texter som misslyckas totalt med att dölja att de är nykära.
Erik Hamrén, den föredetta yrkesmilitären domderade under det första träningspasset med landslaget, pekade med hela handen och blåste i sin visselpipa. Ny tränare, nya spelare, nytt spelsystem. Nytt, nytt, nytt. Simon Bank skrev om att betydelsen att bara prova på något annorlunda inte får underskattas och jag håller med. Om det svenska landslaget på något sätt ska lyckas prestera på högre nivåer än under Lagerbäcks era behöver spelarna komma på andra tankar. Efter över 10 år med samma spelsystem och ett lag som spelarna själva erkänt har försvagats sedan 2006 vet de vad det klassiska svenska 4-4-2 klarar av.
Vi blev i höstas överkörda av Holland och det tackar jag för. Att tro att vi ska kunna gå in och spela ut ett lag som bara några månader dessförinnan var i VM-final är alldeles för naivt. Det var bra för laget att bli överkörda men allra mest för det svenska folket. Vi hungrade efter ett offensivt Sverige som trycker på och för matcherna, vi hungrade efter medaljer, ära och erkännande. Att vinna medaljer är inget som jag utesluter, så långt efter är vi inte. Men vi kan inte vinna över världens bästa landslaget med samma offensiva mynt som de använder mot oss, fotboll är inte en hjärndöd sport där det bara är att sparka bollen framåt och förhoppningsvis insåg det svenska folket det efter matchen mot Holland.
Ja, vi ska givetvis trycka på i de matcher vi kan kontrollera och styra men när vi ställs mot Holland, Tyskland, Spanien, Brasilien eller någon av de andra gamla rävarna måste Hamrén och hans grabbar plocka fram den taktiska listen om vi ska ta oss vidare. Det kanske inte alltid är så snyggt, men det är nödvändigt. Kolla bara på Mourinho, the Special One som han kallas. Hade han och hans Inter slagit ur Barcelona ur Champions League eller för den delen vunnit över Bayern München i finalen om han inte hade utnyttjat det rävspel som han är så bra på? No fucking way. Mourinho var på det klara med vad hans Inter kunde och inte kunde. Han utnyttjade lagets styrkor till max och minimerade alla svagheter så gott han kunde.
Jag är jävligt nyfiken på vad Hamrén kan göra med det "nya landslaget". Får han bara tid på sig tror jag att vi har härliga fotbollsfester att se framemot. Den istid som Mats Olsson pratade om att svensk fotboll skulle gå in i efter torsken mot danskarna i Köpenhamn 2009 kommer vi nog slippa undan. Vänta ni bara.
// Don Ohlson
Sjung min broder, sjung
Idag bjuder jag bara på något enkelt. Att skriva uppsats tar mer tid än jag vill erkänna och det börjar bli dags att göra det ordentligt. Så håll till godo, här kommer några enkla korta ramsor som används i Premier League.
1. ”He's bald, He's shit
He plays when no ones fit
Cygan, Cygan
Can't pass, ain't quick,
We're really in the shit
When we play Pascal Cygan”
2. ”Devin, you’re not white,
Devin, Devin you’re not white”
QPR-Chelsea på Loftus Road någon gång i början på 90-talet. QPR hade en spelare (färgad) som hette Devin White. Detta noterades naturligtvis av Chelsersupportrarna som vänligt men bestämt påminde honom.
3. ”Two Andy Goram; there's only two Andy Goram,
two Andy Gooooraaam, there's only two Andy Goram!”
Rangers målvakt hade avslöjat att han varit psykiskt sjuk och led av schizofreni.
4. ”The citys all ours
the citys all ours
fuck off to Kirkby, the citys all ours”
Liverpool till Everton, angående deras nya arenaplaner.
Varpå Everton svarar tillbaka (med tanke på Pools många nordiska supportrar):
”The citys all ours
the citys all ours
fuck off to Norway, the citys all ours”
5. ”Tim Howard
Fuck off
Tim Howard
Fuck off
We got Tim Howard in our nets
Fuck off
And he's got tourettes
Fuck off”
6. ”Park, Park, Park, where ever you'll be, you'll be,
you eat dogs in your own country,
but it could been worse, you could be scouse'
they eat rats in their council house”
Unitedfansen hyllar sin Ji Sung Park.
7. ”If I had the wings of a sparrow
If I had the ass of a crow
I'd fly over Old Trafford tomorrow
And shit on the bastards below below, I'd shit on the bastards below”
Liverpool om Man United.
8. ”Oh Owen Hargreaves, you are the love of my life
Oh Owen Hargreaves, I'd let you shag my wife
Oh Owen Hargreaves, I want curly hair too”
9. ”When the ball hits the sky and hits you in the eye,
That's Traore,
When the ball hits his head and ends up in row Z,
That's Traore”
Liverpools egna fans om fransmannen Traore, till melodin ”That’s amore”.
10. ”You are a scouser,
An ugly scouser,
You're only happy on giro day,
Your mums out stealing,
Your dads drug dealing,
Please don't take our hub caps away”
Ramsa riktad mot Liverpool.
// Don Ohlson
Vår emigrerade kung
För alla madridistas var det en ganska trevlig sommar. Real Madrid knöt till sig en av världens bästa tränare i José Mourinho som ersättare för Pellegrini, de tyska stjärnskotten Özil och Khedira plockades in tillsammans med yttrarna Dí Maria och Pedro Leon, Canales för framtiden samt Mourinhos gamla general Carvalho för att förstärka mittförsvaret.
Men sommarens silly season var långt ifrån perfekt. Även Real Madrid måste lätta på truppen och vi fick vara med om två sorgliga farväl. Dels försvann vår rockstjärna Guti med sitt blonda hårsvall och briljanta djupledsbollar till Turkiet men Guti får vänta till ett annat inlägg för det var att ta farväl av kungen av Madrid, Raúl Gonzaléz Blanco erbjöds inget bättre än den ledarroll på bänken som reserv som Materazzi fyllde i Inter under Mourinhos tid, och valde sedermera att styra kosan mot Tyskland och Schalke 04.
Raúl som började sin karriär i Real Madrid med att göra ett hattrick och är idag den bäste målskytten i Real Madrids historia, större än Alfredo Di Stéfano med sina 316 mål i den kritvita tröjan. En målskytt som burit tröja nummer 7 sedan han var 19 år, en kapten som utan tvekan har lämnat ett hål bakom sig.
I Schalke gick det i början trögt för vår gamla kapten. Raúl som nu blivit till åren och mer eller mindre bara lever på sitt spelsinne tog tid på sig för att komma in i den tyska klubbens spelidé, något som det senare har blivit ändringar på. Raúl har redan hunnit med två hattrick i sin nya klubb varav det ena kom nu i helgens ligaspel. Hans hunger gör mig förundrad, den tar liksom aldrig slut.
Det tog emot att se vår kapten flytta ifrån Madrid och klubben han varit trogen sedan ungdomsåren. Efter Raúls prestationer hade jag hoppats att han skulle få äran att avsluta sin karriär i klubben men så blev inte fallet. Istället ser jag nu fram emot hans återkomst till den kungliga huvudstaden och klubben i hans hjärta, hur han tar sin rättmätigt viktiga plats i organisationen vi alla känner som Real Madrid och med sitt hjärta hjälper klubben att behålla sin glans och värdighet.
// Don Ohlson
Milanos mittpunkt
Det forna storlaget Milan har de senaste åren fått utstå hård kritik och djupa svackor för sitt ålderstigna lag. Gamla avdankade storspelare som samlas i Milano för att behålla sin glans så gott det går, anförda av den numera pensionerade gentlemannen Paolo Maldini. Medan Milan spelat segt och omotiverat har brorsan Inter dominerat den italienska fotbollen fullständigt.
I år är det dock andra bullar som gäller och en stor del av den cred som ska delas ut för att gamla, slitna Milan har vaknat till liv igen ska tilldelas vår skånska jätte Zlatan Ibrahimovic.
Det har talats en del om att Zlatans sejour i Barcelona var ett misslyckande trots statistik som helt klart säger någonting annat. Men visst, jag kan köpa det till viss del, den Zlatan som vi gjorde oss bekanta med på allvar i Inter såg vi inte riktigt till i Blaugrana. Jag skyller på Barcelonas spelsystem och filosofi.
När Inter spelade i Inter hade han en väldigt tydlig roll. Han var deras anfallsspel. Inter handlade om Zlatan och det visste både Mancini och Mourinho. Zlatan är så överjävligt duktig att Inter kunde tillåta Zlatan att vara klubbens mittpunkt, den stora stjärnan med auktoritet både på och vid sidan om planen.
Pep Guardiola handplockade Zlatan, han ville verkligen ha honom. Att ha en targetplayer med sagolik teknik och spelsinne borde vara idealiskt för Barcelonas spelsystem. Men det slog slint, åtminstone lite halvt om halvt. Barcelona har en filosofi i, det handlar om laget i Katalonien, inte individen. En filosofi som syns både rent spelmässigt och hur hierarkin inom klubben är uppbyggd. Zlatan var inte längre mittpunkten i anfallsspelet, där fanns Messi, Iniesta, Xavi, Dani Alves & co. Zlatan var inte heller längre spelaren med stor auktoritet, han var istället monstervärvningen för stora summor pengar som bröt mot Blaugranas tanke om att vara en klubb där spelare plockas fram ur de egna leden. Det är spelare som Puyol, Xavi och Messi som bestämmer.
Nu är Ibrahimovic tillbaka i Italien och Serie A i lokalrivalen Milan under ledning av Allegri som fått fart på det tidigare ålderstigna laget. Spelare som Gattuso har fått en nytändning och yngre spelare tar för sig som Abate, Boateng och Robinho. Men det är cirkus Zlatan som varit den stora skillnaden mellan det gamla och nya Milan. Återigen ser vi Zlatan i en roll där det är han som är den stora stjärnan och anfallsspelet bygger nästan uteslutande på hans skicklighet.
Det är ett farligt spel Milan och Allegri leker och det har talats om att plocka in nya offensiva alternativ i januari när transferfönstret öppnar. Vill de åt Scudetton är det nog ett klokt drag men hur de än gör är det bara för oss svenskar att med raka ryggar visa vår stolthet för att ha en av världens absolut bästa fotbollsspelare till vårt förfogande. Grande Zlatan!
// Don Ohlson
Underbar och älskad av alla...
Innan matchen
Derbyt som Guardiola på förhand målat upp som säsongens svåraste match blev ytterligare en uppvisning av blaugrana. Espanyol hade inte förlorat en enda hemmamatch och barcelona hade inte förlorat på bortaplan i årets upplaga av La Liga. Kataloniens ofta bortglömda andralag låg inför matchen dessutom fyra i tabellen, något som tydligt visade på truppens styrka och potential.
Strategi
Pochettino, tränaren i Espanyol, valde att försöka möta de blåröda med en hög press och högt stående backlinje. I den första halvleken gjorde han det också med den äran. Barcas bollinnehav var inte alls lika massivt som det brukar vara och det syntes tydligt att det sedvanliga bolltrillandet inte riktigt fungerade. Så all heder åt Pochettino och hans lag som försökte och försökte och skapade flera vassa chanser och dessutom, då målen trillade in, inte gav upp utan fortsatte att kämpa för sin klubb. Vackert!
En ny sida
FC Barcelona har tidigare haft stora, för att inte säga enorma problem med lag som med en hög press stör deras uppspel till de säkra zonerna (Iniesta eller Xavi). Det har känts som att de inte riktigt vetat hur de ska hantera en sådan situation. Som att de blev förvånade varje gång de inte tilläts ha 70 % av bollinnehavet. Det har varit en av få svagheter som den här versionen haft. Igår visade barca upp en ny och skoningslös sida som jag imponerades av. Det som tidigare saknades fanns plötsligt där. Med effektivitet, exakthet och med endast så många passningar som krävdes punkterade guardiolas mannar espanyols press gång efter gång. Nu är inte Espanyol av samma kaliber som CL-lagen, men gårdagens uppvisning får ändå ses som ett steg i rätt riktning. Vackert!
Pedro - Teknik och snabbhet
När Pedro förrförra säsongen gjorde entré i FCB:s trupp var det många som ifrågasatte hans kapacitet. Idag är tongångarna helt annorlunda. Vi har fått se en spelare gå från att vara en komplementspelare med dåligt självförtroende till att bli en ordinarie kugge i guardiolas lagbygge som är en mardröm att möta för motståndarnas försvar. Det enda jag stör mig på med Pedro är troligtvis hans skumma armföring då han springer, men det kan jag leva med. Igår visade han upp ännu en sida som kanske inte framgått med lika stor tydlighet tidigare som det gjorde mot Espanyol. Snabbheten. Jag blev nästan chockad när jag såg hur han sprintade ifrån espanyols stackars mittback vid 1-0 målet. Vackert!
Rysningar
Då Andrés Iniesta avgjorde VM-finalen i Spaniens favör drog han av sig sin tröja och hyllade den avlidne vännen tillika espanyolspelaren Dani Jarque. På Nou Camp hade Iniesta redan varit helgonförklarad en längre tid. Från och med det ögonblicket blev han hela spaniens ärkehelgon, så även espanyolfansens. Detta visade sig igår med all kraft. Herregud vad fotbollen kan beröra ibland. Då Iniesta i slutet av andra halvlek vandrade av planen för att byta med Keita stod publiken upp och skanderade "Iniesta, Iniesta, Iniesta" samtidigt som ALLA applåderade, även espanyolspelarna på planen. Det gav mig rysningar och kändes stort, riktigt stort.
*Här är en dålig video som visar hur det såg ut då san Iniesta bytte....
/ Erik el grande
Nu har du chansen Karim
Higuain i all ära, när han är i form har Real Madrid en gammal hedlig målgörare. Jag har aldrig riktigt sett att Pipita har några riktiga styrkor. Han är inte särskilt snabb, inte särskilt stark, skjuter inte särskilt hårt och han är inte märkvärdigt teknisk. Han gör bara mål, äkta 90-tals striker. Lite som en Pippo Inzaghi fast utan alla offsides.
Nu har dock Higuain tråkiga problem med sin ländrygg vilket öppnat upp för en av mina gamla favoriter. Karim Benzema som var strålande i Lyon för några år sedan och sedermera värvades förra året till Real när Perez tog tillbaka presidentsskapet i klubben är ensam anfallare i truppen förutom ungdomarna från Castilla(Real Madrids ungdomslag) och Mourinho har inte mycket till val förutom att matcha Karim trots hans mediokra prestationer som förra året och i början av den här säsongen gjorde honom till bänknötare.
Det går inte att blunda från att Benzema inte alls visade upp det som gjorde honom fruktad i franska ligan och drog till sig intresse från klubbar som Real Madrid och Manchester United. Oinspirerat och stelt var de mest träffsäkra adjektiven för att beskriva Benzema fram tills den senaste tiden.
Med Higuain ur form och skadad samt tränarbytet(och bojkottandet av väldigt många spelare) i det franska landslaget har Karim fått väldigt mycket mer speltid och sakta men säkert vuxit i sin kostym igen, fått tillbaka självförtroendet och börjat leverera igen.
Precis som att Marcelo har växt mångdubbelt under Mourinhos ledarskap känner jag mig rätt säker att the Special One har några fingrar med i spelet när det gäller Benzemas utveckling under hösten. Det har talats en del om Mou's krav på att följa taktiska direktiv och kanske var det just det som Karim behövde, en demontränare som pekar ut hur han ska spela för att prestera, vad som är bra och vad som måste bli bättre.
Fortsätt växa Karim, du är alldeles för cool för att hänga på bänken.
// Don Ohlson
CL-lottningen - match för match
Riggad lottning eller inte, därom tvista de lärde. Kanske kan man tycka att förhållandevis många av de etablerade CL-lagen på pappret fått en ganska hyffsad lottning. Det beror på hur man ser det..Nedan presenteras lottningen med mina kommentar under....
Roma-Shakhtar Donetsk
Egentligen den match som för mig känns allra mest öppen på förhand. Roma har underpresterat kraftigt i ligan, även om de börjat komma igång så smått nu. Att upprepa fjolårets strålande prestation i lega-calcio finns inte längre på de Totti-dyrkande romarnas karta. Shaktar Donetsk har jag ingen större koll på överhuvudtaget. 2-1 mot Arsenal i gruppspelet visar, inte helt oväntat, på viss styrka på hemmaplan. En klurig match helt enkelt. Jag tror ändå att Roma kommer att klara biffen till slut...
Milan-Tottenham
Här har vi en riktig godbit till fotbollsmatch. Tottenhams speediga yttrar mot ett stundtals segt milanmittfält i kombination med icke hemjobbande anfallare. Låter inte som en lysande lottning för Milan. Antagligen kommer Allegri att laborera en hel del med laget i de närmaste Seria A-matcherna. "Dirty-Harrys" mannar är inte att leka med. Det finns en mängd olika möjligheter att formera laget. Crouch är ett grymt vapen att ta till i andra halvlek och Van der Vaart har väl varit PL:s bästa värvning hittills.
Tottenham har imponerat så här långt och min känsla är att Zlatan kan få fortsätta jaga "den där jävla champions league" ett tag till.
Valencia-Schalke 04
Kul med Raúls återkomst till Spanien (som spanska tidningar naturligtvis kommer vinkla det till). Annars tror jag inte att mötet blir speciellt kul överhuvudtaget för Schalke. Felix Magaths lag har spelat uselt i ligan. Förutsättningarna och materialet finns för att vara med och utmana om ligatiteln, men av någon anledning har saker och ting inte fungerat för tyskarna. I CL däremot, har det gått bättre. Det handlar alltså troligen om den fruktade CL-sjukan som ofta drabbar icke-etablerade CL-lag (kass i ligan i och med stort fokus på CL).
Valencia å sin sida är mer ett lag i år än tidigare år. I Soldado och Aduríz har man två fullgoda strikers som levererar. I mina ögon är Valencia solklara favoriter och det ska till en hel del kalabalik och skador om inte Spanjorerna ska gå vidare. I och för sig är ju kalabalik ett inte helt ovanligt fenomen i klubben....
Inter-Bayern München
Intressant match och repris på förra årets final. Den sluge Van Gaal mot den irrationelle lagförstöraren Benitez. Inter har det bättre laget totalt sett, men saknar i år stabiliteten och tron på det egna spelet. Bayern har inte världsspelare på alla positioner (läs mittförsvaret), men har stabiliteten och självförtroendet. Förvisso inledde giganterna från Munchen ligan på sämsta tänkbara vis och ett tag låg till och med Den helige Gaal lite illa till. Saker och ting har börjat ordna upp sig i ligan för Bayern. CL-har aldrig varit något problem. Med Ribery och Robben vinner Bayern. Utan är det en öppen match med viss övervikt för Inter.
Lyon-Real Madrid
En annan återkomst. Benzema kommer återigen att beträda Stade de Gerlands gräsmatta - om än bara på uppvärmningen. Lyon satsar stort och nytt, men har hittills inte lyckats något vidare varken i ligan eller CL. Real Madrid å sin sida är alltid Real Madrid och under de senaste åren har vi ju lärt oss att heter man Real Madrid och spelar CL, ja då ska man åka ut i kvartsfinalen. Och traditioner är ju viktiga...
Skämt å sido. Det är klasskillnad mellan lagen och Real kommer inte ha några större bekymmer med att pulverisera Lyon.
Arsenal-Barcelona
Fantastiska matcher i fjol som kan bli lika fantastiska i år. Två extremt spelande lag med spelare som klarar av att hålla boll under press. Har Wengers grabbar lärt sig något från förra mötet? Antagligen. Kommer vi få se en annan matchbild? Antagligen inte. Varför? För att båda lagen spelar samma sorts fotboll och inget av lagen vill eller kan spela någon annan fotboll. Jag håller fortfarande Barcelona som några snäpp vassare än Arsenal. Helt avgörande kommer gunners kontringar att vara. Lyckas de komma förbi Barcas "vinna-tillbaka-boll-press" kommer det finnas lägen. Mycket beror på tillfälligheter och dagsform. Men som sagt är mitt tips Barca.
Marseille-Manchester United
Marseille imponerade på mig både försvars och anfallsmässigt. Det verkar som att de har en tydlig idé om hur de skall spela och också följer den på ett bra sätt. United är United och spelar i år stundtals helt lysande, för att i nästa match spela allt annat än lysande. Oavsett spel verkar det dock som att Ferguson får med sig poäng från sina matcher och den styrkan skall inte underskattas. Nu är också Rooney tillbaka och kommer att vara viktig i CL.
Jag tror på United som segrare efter två tuffa och jämna bataljer
Köpenhamn-Chelsea
Det var kul så länge det varade FCK, men mot Chelsea finns inget att hämta. Visst, Chelsea är nere i en djup formsvacka just nu, men att Roman Abramovichs hobby skulle förlora mot ett väl så organiserat FCK i februari, det finns inte på kartan...
*I helgen har vi ett Barcelona-derby att se fram emot....det mina damer och herrar ska bli intressant
*Breaking News - Avram Grant har någon gång skrattat. Därför Abramovich gjorde sig av med honom?
*Avslutar detta inlägg med en video om CL-finalen 2005/06. Bara det att Dudek stod i mål och i Liverpool och Jaap Stam spelade i Milan gör ju klippet sjukt sevärt...
/Erik el grande
Tänk om man vuxit upp i Polen
Jag saknar IFK Lindesbergs glansdagar ibland, de där åren när vi var 12-13 år och faktiskt var bra istället för att få stryk med 14-2. Lite synd var väl dock att engagemanget från päronen inte var så värst mycket att hänga i granen. Tänk om man hade vuxit upp i Polen istället och spelat för Lech Poznan. Här kommer ett litet klipp från när deras P12-lag lirar mot Tottenham. Det är så briljant att jag inte kan låta bli.
6 minuter in i klippet blir det extra bra, njut och låt avundsjukan flöda.
// Don Ohlson
Det behövs lite riv och slit
Idag blev det klart att Manchester United skrivit på ett nytt kontrakt med Anderson, vår brasilianare och mittfältsdynamo. Anderson gick med knäproblem förra säsongen och tog inte riktigt plats i startelvan, något som resulterade i uttalanden om att han ville ifrån United och tillbaka till portugisiska Porto han värvades från. Nu sitter han dock med ett nytt, fräscht 5-årskontrakt och jag är förbannat nöjd över det.
Anderson är 22 år nu men jag kommer ihåg hur han imponerade på mig under 08/09. Jag tyckte mig se lite av en Scholes i honom, den yngre varianten av Scholes på tiden då han inte enbart var en gudabenådad passningsspelare. Anderson visade prov på att vara en box to box-spelare, en roll som Fletcher spelat med bravur de senaste två säsongerna i Andersons och Carricks frånvaro.
För inte allt för länge sedan kom Anderson tillbaka till startelvan i United igen och jag har precis som Sir Alex tyckt om det han visat upp. Med Anderson och Rooney tillbaka i laget har United helt plötsligt fått in betydligt mycket mer rörelse i anfallsspelet.
Spelare som hela tiden springer och visar lite vilja behövs och jag är tämligen säker på att Anderson kommer spela en viktig roll i Uniteds jakt på titlar under våren. Laget behöver en katalysator som får igång ruljansen och tankarna om att vi bara ska vinna. Om vi dessutom har två såna spelare på planen tillsammans med yrvädret Valencia och de oberäkneliga Berba och Nani för att inte tala om en Scholes som säkerligen vill avsluta karriären med en sista titel så undrar jag om det inte kan gå vägen.
// Don Ohlson
Manchester ain't good enough
Tevez, Tevez, min hatade Tevez, du är bra rolig. Manchester City satsade hårt med sina oljemiljarder och lyckades locka över en missnöjd Tevez från lokalrivalerna trots hans uttalande om att han absolut inte skulle kunna gå till en rival som Liverpool. Nu sitter Tevez på ett kontrakt i City med lite över 200 000 pund i veckopeng, kaptensbindel på armen och tveklöst den mest centrala rollen i Citys anfallsspel.
Tevez har inga problem med sin tränare Mancini, gillar staden Manchester(trots hatet han måste uppleva från halva befolkningen) och City har med sin numera något mer anfallsinriktade fotboll seglat upp i toppskiktet av tabellen på riktigt. För monstret Tevez räcker det dock inte till, Tevez är ledsen och vill bort.
Tevez vill bort från Europa och alla pengakåta fotbollsspelare som vägrar lyssna på äldre och mer rutinerade spelare, han längtar hem till sin familj som bor i Argentina trots hans mycket speciella överenskommelse med City om att få besöka dem under pågående säsong. Så hette det för någon vecka sedan, nu har han skrivit ett öppet brev där han inte kommer överens med personer inom klubben och han vill bort, bort, bort.
Att City skulle låta sin lagkapten med över 3 år kvar på kontraktet gå billigt till en klubb i Argentina lär inte hända. Men Tevez vill inte vara kvar och jag undrar vem som kommer rycka mest i lilla Carlos för att övertyga om att deras place är ett Argentina i miniatyr. Real Madrid har ju tidigare visat intresse för argentinaren och Mourinho har klagat på att han bara har två ordentliga anfallare att laborera med. Benitez letar å andra sidan med säkerhet efter nödlösningar så gott han kan.
En klocka ringer dock i huvudet och skriker Rooney. Relativt nära inpå hela den här cirkusen satte sig Tevez representanter ner för att försöka förbättra Tevez kontrakt med klubben och jag undrar om han kan vara så dum att han försöker göra som Rooney. Det är ju skitsmart Tevez, snart är du hatad av hela Manchester.
Efter flytten från United kan jag inte låta bli att önska dig allt ont i världen, Tevez ditt lilla monster. Åk tillbaka till Argentina och softa i fängelset med din bror istället.
// Don Ohlson
It's all about the cash
Kommer ni ihåg den amerikanska bolånekrisen för några år sedan? De amerikanska bankerna målade upp en fin liten bubbla som fick väldigt många att investera sina pengar i hus och ekonomin blomstrade. När räntesatserna sedan ändrades och folk inte längre hade råd att behålla sina nya fina hus sprack bubblan och allt blev ett enda helvete. Även Europa fick vara med och ta smällen, även de europeiska toppklubbarna fick ta smällen.
Valencia, laget som under många år har abonnerat på tredje platsen i den spanska ligan mådde verkligen inte bra av att bubblan sprack. Klubbens ägare hade nämligen större delen av sina tillgångar investerade i just fastigheter och hej i helvete, nu hände det grejer. Inför årets säsong blev Valencias situation som mest påtaglig. Lagets tveklöst två största fixstjärnor David Villa och David Silva skeppades iväg till Barcelona respektive Manchester City för att rädda klubben från konkurs.
Så här i efterhand ser ju allt dock fint ut. Valencia har utvecklats till en lagmaskin som fortfarande presterar fotboll av hög klass och ligger kvar i toppskiktet i Spanien men framförallt så finns klubben kvar. Ingen spelare är större än klubben.
Medan Valencia kämpade för sin överlevnad blev det då nyval av president i Real Madrid och det bekanta ansiktet Florentino Perez gjorde comeback efter sin halvt om halvt misslyckade Galacticos-era under det tidiga 2000-talet. Vad gör då Perez? Givetvis tar han ett banklån på cirkus 1,5 miljard och shoppar loss ordentligt. Ronaldo köptes in för nästan en miljard vilket är en hutlös summa, speciellt i ekonomiskt svåra tider. Men vad gör det när Ronaldo likt Beckham och de gamla Galacticos betalar av sina extremt dyra övergångssummor med tröjförsäljningar utan dess like. På bara de två första timmarna efter hans presentation såldes det i snitt 15 tröjor med hans namn på i minuten, 1,7 miljoner tjänades in på två löjliga timmar.
Nästa spanska storklubb att harva runt i det ekonomiska träsket är då Barcelona. Här i veckan har det ryktats hej vilt efter att uppgifter kommit om Barcelonas stora skuld. Dani Alves kommer inte överens med klubben om ett nytt kontrakt, Iniesta ryktas säljas till City(vilket bara är löjligt) för att täppa igen det ekonomiska svarta hål Zlatan lämnat efter sig och nu har Barca till slut skaffat sig en tröjsponsor.
Blaugrana är en väldigt stolt klubb, de dunkar sig för bröstet och pekar på alla spelare i a-laget som lattjat boll på La Masia och har Unicef på bröstet. Kan man stoltsera med det, varsågod, kör för all del. Att lag utvecklar egna talanger och stödjer människorättsorganisationer är en bra mycket trevligare syn än stjärnvärvningar för en halv miljard och flygbolag på bringan.
Den där platsen på bröstet är ju värd ganska mycket, 300 miljoner per år i Barcelonas fall. Om jag minns rätt är det i samma prisklass som Rio Ferdinands övergång till United, den dyraste prislappen någonsin betalad för en back i Premier League. 300 miljoner för att förpassa Unicef till en annan del av tröjan och lalla runt med Qatar Foundation på bröstet.
Barcelonas skulder kommer saneras bra mycket snabbare med alla extra miljoner och jag har full förståelse för att laget hellre har lite ny text på tröjan än ser sina stjärnor från La Masia springa omkring i Citys oljedränkta tröjor tillsammans med Adebayor & co. Det fanns inga bra val, det ena bara mer ont än det andra och Sandro Rosell valde att bryta den 111 år långa traditionen utan tröjsponsor. Många blaugrana-fans kommer säkert gräma sig en del, lite av den där katalanska stoltheten har ju trots allt rubbats men ni kommer över det 'cus it's all about the cash.
// Don Ohlson
En växande kärlek
Det sägs att man aldrig glömmer sin barndomskärlek, att oavsett var man står någonstans i livet så vet man om var allting började. För mig började allt för en väldans massa år sedan. Vi var fortfarande på rätt sida om millennieskiftet och jag skaffade mig mina första fotbollsminnen där jag själv inte hade snörat på mig skorna.
Jag växte upp i en familj där det bara fanns en klubb, i en släkt där det bara fanns en klubb. Manchester United var vår klubb och vi såg en otrolig vändning mot Bayern München förgylla säsongen och ge oss en magisk trippel. Hur stort det var att vinna trippeln förstod jag inte då, men tjusningen i Champions League-finalen gjorde ett bestående intryck. Ingenting var omöjligt för oss, för vi var United. Ingenting är omöjligt för oss, för vi är United.
Jag har vuxit sedan jag var tio bast, ganska mycket och jag fortsätter att växa. När det gäller det mesta så står jag inte still. Det är framåt, framåt, framåt som gäller även om det kanske inte alltid syns. Men jag glömmer inte bort vem jag är, vem jag var. Jag var en pojke med stora ögon som såg en magisk final. Jag är ett United-fan. Jag är United.
Att älska en fotbollsklubb är något utöver det vanliga. Orubbligt kämpar man på i med- och motgång. Man gråter, skriker ut sin ilska och lutar sig nöjt tillbaka i soffan. Kärleken sätts ständigt på prov oavsett om det är en kontring eller ägare med helt andra intressen än fansen. Det är inte lätt, det tär på själen, men det är så sagolikt underbart.
Det sjukaste är att kärleken bara växer med tiden. Trots att mina extra år på nacken har inneburit att fotbollsvärlden blivit så mycket större, att jag har hittat fler klubbar att följa har kärleken till United bara växt sig starkare och starkare. Ilskan som svallar upp när någon svärtar ner vårt namn har aldrig varit större men samtidigt skänker spelarnas segervrål en glädje och ett välmående som bara de kan ge mig.
Jag är stolt över att säga att United är min barndomskärlek, stolt att den fortfarande lever och mäkta stolt över att kunna lova att den kommer fortsätta växa. United är jag och jag är United, det är så det alltid har varit och det är så det kommer att förbli.
// Don Ohlson
Medvetna klavertramp i Geordieland
Newcastle, kultklubben som sköt ut sig själva med uruselt spel ur Premier League för två år sedan är tillbaka i rampljuset. Av mer än en anledning. Laget kravlade sig som bekant illa kvickt tillbaka upp i finrummet efter en ettårig sejour i Championship där vi på riktigt fick stifta bekantskap med den egna produkten och strulpellen Andy Carroll. Carroll har härjat runt i vanlig ordning och fixat rubriker som den Geordie han är, precis som Gascoigne gjorde på sin tid men idag ska vi avhandla en annan del av klavertrampen i Geordieland.
Newcastles ägare Mike Ashley är inte som alla andra, han har sina idéer och principer, på gott och ont. I somras ryktades det om att han inte riktigt tyckte om klubbens dåvarande tränare Hughton som visserligen var en aning grön men lyckats få laget att ta sig samman och komma upp till Premier League illa kvickt. Det ryktades att Ashley ville ersätta Hughton med Alan Pardew, Ahsleys polare som fått sparken av Southampton för sina dåliga resultat i League One, alltså divisionen under den som Newcastle spelade i, Englands tredje division.
Nu har ju dock Newcastle presterat bra under hösten, öppnat på ett strålande sätt och piskat lokalrivalen Sunderland för första gången på länge, plockat poäng borta mot Chelsea och vunnit borta mot Arsenal. Med såna resultat är det svårt att motivera ett tränarbyte och Hughton fick sitta kvar.
De senaste fem matcherna har laget dock inte vunnit och Ashley tog sin chans, bort med Hughton efter en 3-1 förlust mot West Bromwich trots att laget bara matchen innan det fick oavgjort mot Chelsea och många nyckelspelare har saknats. Att laget som nykomling fortfarande ligger på 13:e plats verkar inte heller det röra Ashley i ryggen.
Så kom då idag offentliggörandet att det är Alan Pardew som tar över rodret i Newcastle. Buksvågerpolitiken genererade ett kontrakt på 5,5 år för tränaren som inte lyckades i tredje divisionen och de Newcastle fans som hänger på Svenskafans har inte varit nådiga sedan det som verkade vara absurda rykten besannades.
Vad som gör saken än mer intressant är att Newcastle gett ut ett pressmeddelande om att klubbens ekonomi inte mår allt för bra och att planen är att bygga laget runt egna produkter, en plan som ska bära frukt 2016. I nuläget finns det två egna produkter i startelvan hos Newcastle, bra där. Ashley och Pardew verkar med andra ord smida planer på att hålla sig kvar i den engelska fotbollens finrum med juniorer i fem års tid för att spara pengar.
Det var en jobbig dag våren 2009 när kultklubben Newcastle åkte ur Premier League, jag kan knappt föreställa mig hur det kommer kännas om klubben nu ska ställa alla dessa juniorer på benen och åka jojjo(i bästa fall) i ligasystemet de kommande åren. Ingen man är så hatad i Newcastle just nu som Mike Ashley, jag skulle inte gå ut de närmsta åren om jag var i hans skor.
// Don Ohlson
Ett jobbigt år....
Så länge jag kan minnas har FC Barcelona varit laget i mitt hjärta. Bland mina första barcaminnen återfinns Romario och Stoitjkov, ett lika fantastiskt som omaka par. Jag kommer också ihåg Kluiverts fina år i klubben i slutet av 90- och i början av 00-talet. Jag har under årens lopp skaffat en speciell relation till den spanska fotbollen och FC Barcelona som klubb. Stundtals har det varit lätt att vara supporter till blaugrana.
Som vid succéåren under slutet av 90-talet med Kluivert i laget...
eller den fantastiska säsongen 2006 då Frank Rijkaards lagbygge peakade,
eller säsongen 2008/2009 då trippeln bärgades.
Naturligtvis har det varit tufft också ibland. Som när Real Madrid rånade oss på Luis Figo. Eller under Rijkaars sista år då spelet var allt annat än vackert. Säsongerna 2006/2007 och 2007/2008 var hemska. Inga titlar och mediokert spel. Lägg därtill fyra raka el clásico utan vinst och ni förstår hur tongångarna kring klubben gick.
Attitydförändring
Förra säsongen var inte heller någon höjdarsäsong direkt. Trots stundtals lysande spel och vinst i ligan och mötena med ärkerivalen var det som att en viss Zlatans plats i laget förstörde glädjen. De svenska medierna fokuserade enbart på Zlatan och och vad som hände kring honom. Barcelona, eller snarare Zlatan fick alldeles för mycket medieutrymme. Fokus togs från fotbollen. Plötsligt var alla Zlatansupportrar också barcasupportrar. Det kändes inte äkta. Det var under förra året jag i största allmänhet började märka att många fotbollsintresserade började se ner på FC Barcelona, mitt favoritlag. Varför då kan man fråga sig? Jag tror att i och med Zlatans övergång så blåstes barca upp som världens bästa lag och ala tänkbara superlativ tillgängliga i det svenska språket användes för att beskriva blaugranas spel. Det blev helt enkelt för stort fokus på ett enda lag i svensk fotbollsmedia. För om man tänker efter så är det ju faktiskt inte så att spelarna i barca själva säger att de spelar fantastiskt och är bäst i världen. Det är inte Andrés Iniesta, Xavi eller Leo Messi som utser sig själva till världens bästa spelare.
En tyngd lättade från mitt barcahjärta i och med Zlatans flytt till Milan. Plötsligt var inte Barca-rapporterna i media så glorifierade och fantastiska längre. Äntligen fanns det hopp igen för de äkta supportrarna. För under Zlatan-tiden, och till viss del nu också, har det känts som att det har varit fult att hålla på den katalanska klubben. Som om man bara varit som "alla andra" i den svenska klubben för Zlatandyrkan.
Stå upp för din klubb!
Nu börjar det så sakteliga bli ok igen att älska FC Barcelona. Det börjar bli ok att tycka att spansk och italiensk fotboll är kul och kanske till och med vackrare och mer underhållande än den brittiska. Jag ser inte ner på någon som tycker annorlunda än mig, varken vad gäller fotboll eller andra åsikter. Min förhoppning är att fotbollssverige i takt med att kunnandet ökar är på väg att tvätta bort fördomar om lag och ligor och istället respekterar varandras tycke och smak.
Till sist
Slutligen vill jag bara säga till alla Milanfans att jag lider med er!
Och allra sist en video på Ronaldinho då han fortfarande log och kunde springa...stor underhållning
/Erik el grande
Le Ballon d'Or, vilket skämt
Vid årsskiftet delar Fifa och den franska tidningen France Football ut guldbollen till världens bästa spelare. I början av november(har jag för mig) kom den första listan med 23 nominerade kandidater och redan då kom det fram en hel del ramaskrin. Diego Milito som avgjorde alla klubbturneringar Inter spelade i och vann förra året fanns inte ens med bland de 23 bästa spelarna i världen.
För någon dag sedan kortades då listan ner till de tre namn som fått flest röster och föga förvånande kommer alla tre från fotbollsvärldens gullegris Barcelona. Andres Iniesta, Lionel Messi och Xavi Hernandez är de tre som slåss om att få plocka hem guldbollen och flasha den för polarna i Barcelona.
Missförstå mig inte, alla tre är magiska spelare och utan tvekan bland de bästa i världen men vad gjorde de förra säsongen?
Barcelona hade en med truppens mått mätt en svag säsong. Laget som 2008 vann allt som gick att vinna kammade den här säsongen bara hem ligatiteln. Större delen av Barcas "mediokra" säsong var Iniesta skadad för det mesta och kom egentligen tillbaka i god form först till sommarens VM i Sydafrika.
VM i Sydafrika plockades ju sedermera hem av spanjorerna där mer än halva startelvan kom från Barcelona och Iniesta var den som avgjorde i finalen. Men ändå, inget lag har någonsin vunnit VM förut efter att ha gjort så få mål som Spanien. Ändå återfinns två av Spaniens mest kreativa spelare med på listan, medan Messi och hans Argentina inte åstadkom någonting alls i VM. Att Argentina inte lever upp till de skyhöga förväntningarna kan förstås i stora delar tillskrivas Maradona och hans taktiska brister.
Det som stör mig, likt så många andra och framförallt Inters president Moratti är att Wesley Sneijder inte finns med på topp tre. Inter vann allt förra året och Sneijder var deras härförare på planen i en otroligt viktig roll med stort ansvar. Ändå levererade han, hela säsongen. Sedan kom VM och Sneijder spelade tillsammans med en fantastisk Robben Holland till landets första VM-final. Väl där var han bara några otroliga missar från Robbens sida från att göra den perfekta säsongen och leda sitt lag till seger i VM, Champions, ligan och cupen.
Prestationer i VM brukar väga oerhört tungt när le Ballon d'Or ska delas ut så jag förstår verkligen inte hur de kan bortse från Sneijders prestationer. Iniesta, Messi och Xavi är bättre än Sneijder, ja det är dem men inte förra säsongen. Det var Sneijders säsong, bara det att Iniesta fick det sista ordet.
// Don Ohlson
Londons bottenlösa hål
Förra säsongen pangade Chelsea in över 100 mål i ligaspelet, något som inte direkt hör till vardagen i Premier League. Tidigt i höstas snittade laget runt 4 mål per match och snacket gick att ligan redan var avgjord. Hur skulle ett United som såg aningen trötta och omotiverade ut kunna utmana Ancelottis lagmaskin? Hur skulle Arsenal det här året bjuda bort ligaguldet med några vackra försvarstabbar? Ja, jag var orolig. Chelsea malde bara på som av rutin, de gjorde mål i sömnen, tog Premier League med en klackspark.
Nu i december är det andra visor. Arsenal sitter överst i tabellen och United är fortfarande obesegrade trots ett spel som varit långt ifrån övertygande. Anledningen till det oväntade skiftet i toppen kan inte tillskrivas Arsenal och United, det är åt Chelsea vi ska lyfta på hatten och tacka för att ligan inte redan var avgjord med halva säsongen kvar.
En vinst på de senaste sex matcherna har mästarlaget Chelsea. En vinst med 1-0 mot Fulham är det enda laget mäktat med sedan oktober. Torsk mot Liverpool, överkörda av Sunderland hemma på Stamford Bridge, förlust mot Sebastian Larssons Birmingham och nu på slutet oavgjort mot nykomlingarna Newcastle och grovt underpresterande Everton.
Ingenting funkar. Försvaret har varit en enda röra efter Terry, Alex och Essiens skador, mot Sunderland har jag för mig att Ancelotti ställde upp med två högerbackar som mittbackspar. Nu när Terry och Essien är tillbaka borde det bli mer stabilt bakåt sett men det hindrade ju dock inte Everton från att plocka poäng i London. Framåt har det inte heller varit bättre. Det har gått trögt och sett oinspirerat ut trots att Malouda, Drogba och Anelka varit en mer eller mindre intrakt offensiv trio.
En intressant aspekt kan vara sparkandet av Chelseas assisterande tränare Ray Wilkins som kom som en blixt från klar himmel den 11:e november, dagen efter lagets senaste vinst. Sparkandet av Wilkins som är en ikon i Chelsea, hyllad av Ancelotti och älskad av fansen och mycket möjligt även spelarna kan givetvis ha haft en stark påverkan av lagets prestationer. Att prestera på topp i en klubb i obalans är inte det lättaste.
Må ni sjunka djupare och djupare Chelsea, jag ser er gärna i Championship de kommande åren.
// Don Ohlson
Arga barn leka bäst
Här i veckan offentliggjorde Fifa vilka nationer som skulle få äran att arrangera fotbolls-VM 2018 och 2022. England som inte arrangerat världsmästerskapen sedan 1966 kämpade i konkurrens med bland annat Portugal och Spanien som gjorde gemensam sak för att få fotbolls-VM till den iberiska halvön. Vinnare i omröstningen blev dock Ryssland och Qatar och vips så var en helvetes diskussion igång.
Engelsmännen var givetvis helt förstörda efter nederlaget. Brittiska pressen har inte varit nådig i sin kritik mot Fifa och Sepp Blatter. Det faktum att Fifa har en tendens att försöka sprida ut mästerskapen mellan kontinenterna innebär nämligen att Englands kommande stora chans att få arrangera VM är 2030, något som inte uppskattas så där jättemycket.
Mutor, mutor, mutor
Vad som är roligt är att Londons borgmästare Boris Johnson nu har gett sig in i hetluften och tagit tillbaka sitt erbjudande om att låta Sepp Blatter och hans delegation bo gratis på lyxhotellet Dorchester under OS i London 2012. Det är förvisso inga jättepengar det handlar om men med tanke på tillfället som Johnson drar tillbaka sitt löfte till Blatter & co ändrar genast sagda löfte till en icke inkasserad muta.
Ryssland blev alltså det europeiska land som ska arrangera VM härnäst och Qatar plockar upp pinnen för Asiens räkning. Det luktar olja lång väg om affären och jag blir inte förvånad om det kommer fram fler härliga scoop om Fifa och deras härliga lottningar.
Lite snabbfakta om Qatar:
Invånare: 1,5 miljoner.
Yta: 11,437 km2.
Fifas världsranking:
112. Centralafrikanska republiken.
113. Qatar.
114. Thailand
Cred till att Fifa försöker ta fotbollens stora cirkus till arabländerna men allvarligt talat, om det bästa alternativet som finns till handa är ett land som är rankat 113:e i världen tycker jag nog att det kunde ha fått vänta ett tag till. Australien som i alla fall har något som liknar en fotbollskultur hade varit ett mer intressant alternativ. Synd att de saknar oljecashen.
// Don Ohlson
Cred till att Fifa försöker ta fotbollens stora cirkus till arabländerna men allvarligt talat, om det bästa alternativet som finns till handa är ett land som är rankat 113:e i världen tycker jag nog att det kunde ha fått vänta ett tag till. Australien som i alla fall har något som liknar en fotbollskultur hade varit ett mer intressant alternativ. Synd att de saknar oljecashen.
// Don Ohlson
Alla som inte dansar är våldtäktsmän
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela men hursomhelst roade sig fyra Roma-spelare i italienska Let's Dance. Varsågod, här kommer en sida av Borriello, Sergio, Rosi och Okaka som ni förhoppningsvis inte har sett förut och aldrig behöver se igen.
// Don Ohlson
Vem är den skyldige? - krönika från en minnesvärd afton i katalonien
Spänningen var olidlig; vad skulle han klaga på, vems fel var det som nyss hänt, hur skulle han klara av att hantera frågorna om de byten han gjort? Skulle man överhuvudtaget få något svar?
Stämningen inför den efterföljande presskonferensen var nästan lika spänd som den varit innan matchen sparkats igång inför vrålet på tiotusentals och åter tiotusentals katalaner.
Det var matchen med stort M.
Matchen som ställde det nya strukturerade Real Madrid mot det tiki-taka spelande FC Barcelona. Matchen som ställde de två mest formstarka spelarna i världen mot varandra. Men kanske framförallt var det matchen som skulle visa hur Mourinho återigen skulle ställas mot Guardiola. Om en "vanlig" El Clásico brukar vara upphaussad så var det inget emot vad som nu var fallet. Fotbollsvärldens ögon var riktade mot Nou Camp måndagen den 29 november 2010.
Konspirationsteorier a lá Mou
Innan matchen hade Mourinho sin vana trogen haft vissa klagomål gällande valet av rättsskipare. Det var nämligen Eduardo Iturralde Gonzáles som hade fått äran (eller nitlotten) att döma årtiondets El Clásico. Det som "the special one" menade var problematiskt var att den gode Iturralde i sina två tidigare klassiker hade blåst av matcherna utan att Real gjort mål - och vad som var än värre - Barca hade i båda matcherna gjort tre. Vi kan alltså konstatera att Mourinho på sedvanligt maner innan matchen hade byggt upp en fasad av konspirationer som han utifall resultatet efter matchen inte skulle falla honom i smaken, skulle kunna luta sig emot.
Tidlös fotbollskonst
Då barcahymnen tonat ut och avsparken lagts till handlingarna började en resa som fotbollsvärlden sent skall glömma. Matchen var poesi, ett konstverk signerat blaugrana till alla i världen som gilla fantastisk fotboll som både är effektiv och vacker. Det var inte så att katalanerna enbart stundtals blixtrade till med sin briljans. Nejdå, matchen igenom visade de sin överlägsenhet med brutal tydlighet. Det som från början skulle bli en kamp blev aldrig en kamp. It takes two to tango, brukar man säga. Den här aftonen var det bara ett lag som bjöd upp till dans, och som de dansade. Jag tror att många fotbollsälskare vaknade upp på tisdagsmorgonen med en känsla av att något speciellt hade hänt kvällen innan, något historiskt som man haft ynnesten att få ta del av.
Vems fel?
Får det verkligen gå till så som det gick till den där måndagskvällen. Kan det verkligen gå till så som det gick till. Är verkligen resultatet 5-0 en avspegling av verkligheten eller var det någons/någras fel att förlusten överhuvudtaget tillkom, samt att den blev så - i en madridístas ögon - bedrövligt stor. Någon måste väl ändå ha gjort något galet.
Spelare i Real?
Kan det ha varit så att spelarna i Real inte var tillräckligt taggade? Inte troligt. Av det jag såg i början av matchen verkade den biten inte vara något problem. Av de vansinniga tacklingarna att döma så var Madrid-spelarna rejält besvikna över utvecklingen, något som tyder på att matchen betydde mycket för dem. Visst går det att klaga på varje enskild spelares prestation. Men då varje spelare överlag gjorde en dålig insats ligger det åtminstone mig nära till hands att göra den bedömningen att förlusten inte berodde på spelarnas prestationer, utan istället något annat.
Spelare i Barcelona?
Helt klart är att Guardiolas mannar har en stor del av skulden i Reals förlust. Dock så anser jag inte att det var endast Barca-spelarnas fina insats som var avgörande för brakförlusten.
Domarna?
Ofta då Iturralde Gonzáles dömer händer det spektakulära grejer. I den här matchen tycker jag dock att han skötte sig helt ok. Möjligtvis var Villa ett uns offside på sitt första mål, men eftersom marginalen var så lite kan man inte last linjedomaren för den eventuella fadäsen. Messis gula kort skulle också kunna diskuteras och det verkligen skulle varit ett kort. Nej domarna kan man inte skylla de stora siffrorna på.
Guardiola?
Inte huvudansvarig, men får ändå säga sig ha stor del i det hela i och med sin noggrannhet och envishet.
Mourinho?
Här har vi en stor bov i dramat, troligtvis den som har den allra största delen i resultatet. Varför? Främst i sitt val att spela med en hög press. Barcelonas spel är inte någon hemlighet. Speciellt inte för Mourinho som har ett förflutet i klubben och som dessutom mött just Guardiolas upplaga ett flertal gånger. Han visste att ett barca-mittfält med både Xavi och Iniesta är i stort sett omöjliga att sätta press på och ta bollen av. Om portugisen istället gjort som med Inter och spelat ett låt försvarsspel kombinerat med ett snabbt kontringsspel (något som Real torde ha bättre förutsättningar för än Inter) så skulle aldrig siffrorna blivit så stora.
Mourinhos slutsats
Så var det då äntligen dags för Mourinho att ta plats vid podiet och förklara sig. Han drog den om att laget inte var färdigbyggt och att Barca var det. Det skulle ta tid för Real att få spelet att fungera ordentligt.
Min slutsats
Ofta skyddar José Mourinho sina spelare genom att skylla ifrån sig eller genom själv ta på sig skulden för en dålig match. Efter att ha ställt upp laget på ett sådant sätt som han gjorde och sedan inte ändrat innan det var för sent så borde han tagit på sig skulden.
Med den förklaringen som han istället kom med så skyddar han sig själv och sitt ego. Jag tror inte att Mourinhos ego klarade av att ta på sig skulden för den förnedrande förlusten. Slutorden på det här inlägget får bli att Mourinho har 50 % skuld i förlusten, Barca 35 % och Guardiola 15%...
Med den förklaringen som han istället kom med så skyddar han sig själv och sitt ego. Jag tror inte att Mourinhos ego klarade av att ta på sig skulden för den förnedrande förlusten. Slutorden på det här inlägget får bli att Mourinho har 50 % skuld i förlusten, Barca 35 % och Guardiola 15%...
Erik el grande
Club Atlético de Madrid, världens sämsta lag
I skuggan av storebror Real Madrid har Atlético alltid kämpat stenhårt för att synas. Laget har en historia bakom sig med galna presidenter skyhöga målsättningar om ligasegrar som laget aldrig lever upp för faktum kvarstår, trots att Atlético både nu och många gånger förr haft en spelartrupp med förmågan att prestera fotboll på en hög nivå har de ingen jämlike när det gäller höga toppar och djupa dalar.
Kontinuitet sägs vara ett av fotbollens största dygder och krav för att vinna titlar. Förra året blev Atlético det första laget att vinna Europa League. Europa League är den mindre flashiga turneringen som UEFA anordnar varje år och tidigare kallades UEFA Cupen, ständigt i skuggan av Champions League. Hursomhelst kan man ju tro att Atlético förra året visade prov på kontinuitet när de plockade hem cuptiteln men icke, laget valde ju bara att spela sina årliga skitmatcher i ligan där de bara kom 9:a.
I år skulle de alltså försöka försvara sin titel i Europa men det har väl gått sådär än så länge. Vilket lag om inte Atlético besitter förmågan att ena året vinna cupen för att nästa år torska både hemma och borta mot grekiska Aris i gruppspelet, och inför den sista gruppspelsmatchen hänga osannolikt löst?
Atlético ligger inför den sista matchen på samma poäng som Aris, men Aris måste tappa poäng och Atlético är piskade att vinna för att pinsamheten inte ska bli verklighet. Den grekiska klubben har allt i egna händer och behöver bara vinna hemma mot norska Rosenborg för att dels säkra sitt egna avancemang och dels skjuta ut och förudmjuka titelförsvararna än mer.
Vilket helvete det måste vara att vara en Atlético supporter, att aldrig veta vilken sida av sängen spelarna vaknat på och om det är himmel eller helvete som väntar. Förbannade drama queens.
// Don Ohlson
Den svenska klumpfoten
Svensk fotboll är verkligen inte känt för sitt skönspel. Under 90-talet var det visserligen lite av praxis att kämpa och slita, det var brittisk inställning och krig som gällde. Något som Lagerbäck snappade upp delar av och roade sig med i 9 år som svensk förbundskapten. Det var inte vackert men det gick, i viss mån.
Med få undantag har jag de senaste åren suckat och stönat åt svensk fotboll, det har hänt väldigt lite utanför Zlatans galax efter att Ljungbergs era i Arsenal dalade och Larsson hade sitt ständiga målkalas i låtsas-ligan uppe i Skottland. Men i år har det börjat hända grejer igen och det är väl inte mer än rätt att uppmärksamma åtminstone den "Svenska klumpfoten" Johan Elmander och hans framfart i Premier League.
Johan Elmander värvades av Bolton 2008 för 120 miljoner kronor och blev därmed den dyraste värvningen i klubbens historia. Ett intyg på deras tro och förhoppningar om stordåd. Två säsonger senare går det att ganska enkelt summera att Elmander inte alls klarade av den press prislappen innebar, 8 mål över två säsonger och ett snitt runt 1 mål var 7:e match. Jämförelsevis har en mittfältare som Lam
pard hållit ett snitt runt 1 mål var 3:e match sedan 2001. Elmander spelade alltså som den målsumpare jag känner igen honom från landslagssammanhang.
pard hållit ett snitt runt 1 mål var 3:e match sedan 2001. Elmander spelade alltså som den målsumpare jag känner igen honom från landslagssammanhang.
I år är det dock andra bullar som gäller. Fram tills Berbatovs målkavalkad i helgen mot Blackburn hade vi vår svenska klumpfot i skytteligaledning. Elmander hade redan under dryga 2,5 månader gjort mer mål än han gjorde under sina första två säsonger i klubben och laget ligger för tillfället 6:a i tabellen, en ovan sits för Bolton.
I år gör Elmander så här istället för att springa, springa lite till och springa allra mest:
Det är svårt att säga om det är en tillfällighet att Elmander har insett vad han ska göra med bollen under hösten. Mycket av äran har tillskrivits Boltons nya tränare Owen Coyle som sägs lägga betydligt mindre press på Elmanders axlar än hans tidigare dito Gary Megson.
Hursomhelst är det bara att njuta medan vi svenskar har något att glädjas åt för det dröjer nog inte länge innan Elmander visar prov på sina träben igen och vägrar sätta bollen i mål.
// Don Ohlson