Den svenska klumpfoten
Svensk fotboll är verkligen inte känt för sitt skönspel. Under 90-talet var det visserligen lite av praxis att kämpa och slita, det var brittisk inställning och krig som gällde. Något som Lagerbäck snappade upp delar av och roade sig med i 9 år som svensk förbundskapten. Det var inte vackert men det gick, i viss mån.
Med få undantag har jag de senaste åren suckat och stönat åt svensk fotboll, det har hänt väldigt lite utanför Zlatans galax efter att Ljungbergs era i Arsenal dalade och Larsson hade sitt ständiga målkalas i låtsas-ligan uppe i Skottland. Men i år har det börjat hända grejer igen och det är väl inte mer än rätt att uppmärksamma åtminstone den "Svenska klumpfoten" Johan Elmander och hans framfart i Premier League.
Johan Elmander värvades av Bolton 2008 för 120 miljoner kronor och blev därmed den dyraste värvningen i klubbens historia. Ett intyg på deras tro och förhoppningar om stordåd. Två säsonger senare går det att ganska enkelt summera att Elmander inte alls klarade av den press prislappen innebar, 8 mål över två säsonger och ett snitt runt 1 mål var 7:e match. Jämförelsevis har en mittfältare som Lam
pard hållit ett snitt runt 1 mål var 3:e match sedan 2001. Elmander spelade alltså som den målsumpare jag känner igen honom från landslagssammanhang.
pard hållit ett snitt runt 1 mål var 3:e match sedan 2001. Elmander spelade alltså som den målsumpare jag känner igen honom från landslagssammanhang.
I år är det dock andra bullar som gäller. Fram tills Berbatovs målkavalkad i helgen mot Blackburn hade vi vår svenska klumpfot i skytteligaledning. Elmander hade redan under dryga 2,5 månader gjort mer mål än han gjorde under sina första två säsonger i klubben och laget ligger för tillfället 6:a i tabellen, en ovan sits för Bolton.
I år gör Elmander så här istället för att springa, springa lite till och springa allra mest:
Det är svårt att säga om det är en tillfällighet att Elmander har insett vad han ska göra med bollen under hösten. Mycket av äran har tillskrivits Boltons nya tränare Owen Coyle som sägs lägga betydligt mindre press på Elmanders axlar än hans tidigare dito Gary Megson.
Hursomhelst är det bara att njuta medan vi svenskar har något att glädjas åt för det dröjer nog inte länge innan Elmander visar prov på sina träben igen och vägrar sätta bollen i mål.
// Don Ohlson