Ett jobbigt år....

Så länge jag kan minnas har FC Barcelona varit laget i mitt hjärta. Bland mina första barcaminnen återfinns Romario och Stoitjkov, ett lika fantastiskt som omaka par. Jag kommer också ihåg Kluiverts fina år i klubben i slutet av 90- och i början av 00-talet. Jag har under årens lopp skaffat en speciell relation till den spanska fotbollen och FC Barcelona som klubb. Stundtals har det varit lätt att vara supporter till blaugrana.


Som vid succéåren under slutet av 90-talet med Kluivert i laget...

eller den fantastiska säsongen 2006 då Frank Rijkaards lagbygge peakade,

eller säsongen 2008/2009 då trippeln bärgades.

Naturligtvis har det varit tufft också ibland. Som när Real Madrid rånade oss på Luis Figo. Eller under Rijkaars sista år då spelet var allt annat än vackert. Säsongerna 2006/2007 och 2007/2008 var hemska. Inga titlar och mediokert spel. Lägg därtill fyra raka el clásico utan vinst och ni förstår hur tongångarna kring klubben gick.

Attitydförändring
Förra säsongen var inte heller någon höjdarsäsong direkt. Trots stundtals lysande spel och vinst i ligan och mötena med ärkerivalen var det som att en viss Zlatans plats i laget förstörde glädjen. De svenska medierna fokuserade enbart på Zlatan och och vad som hände kring honom. Barcelona, eller snarare Zlatan fick alldeles för mycket medieutrymme. Fokus togs från fotbollen. Plötsligt var alla Zlatansupportrar också barcasupportrar. Det kändes inte äkta. Det var under förra året jag i största allmänhet började märka att många fotbollsintresserade började se ner på FC Barcelona, mitt favoritlag. Varför då kan man fråga sig? Jag tror att i och med Zlatans övergång så blåstes barca upp som världens bästa lag och ala tänkbara superlativ tillgängliga i det svenska språket användes för att beskriva blaugranas spel. Det blev helt enkelt för stort fokus på ett enda lag i svensk fotbollsmedia. För om man tänker efter så är det ju faktiskt inte så att spelarna i barca själva säger att de spelar fantastiskt och är bäst i världen. Det är inte Andrés Iniesta, Xavi eller Leo Messi som utser sig själva till världens bästa spelare.
En tyngd lättade från mitt barcahjärta i och med Zlatans flytt till Milan. Plötsligt var inte Barca-rapporterna i media så glorifierade och fantastiska längre. Äntligen fanns det hopp igen för de äkta supportrarna. För under Zlatan-tiden, och till viss del nu också, har det känts som att det har varit fult att hålla på den katalanska klubben. Som om man bara varit som "alla andra" i den svenska klubben för Zlatandyrkan.

Stå upp för din klubb!
Nu börjar det så sakteliga bli ok igen att älska FC Barcelona. Det börjar bli ok att tycka att spansk och italiensk fotboll är kul och kanske till och med vackrare och mer underhållande än den brittiska. Jag ser inte ner på någon som tycker annorlunda än mig, varken vad gäller fotboll eller andra åsikter. Min förhoppning är att fotbollssverige i takt med att kunnandet ökar är på väg att tvätta bort fördomar om lag och ligor och istället respekterar varandras tycke och smak.

Till sist
Slutligen vill jag bara säga till alla Milanfans att jag lider med er!
Och allra sist en video på Ronaldinho då han fortfarande log och kunde springa...stor underhållning
/Erik el grande



Kommentarer

Postat av: Don Ohlson

Vacker artikel och jag är med på noterna. Kärleken till en klubb är speciell och det smärtar verkligen när den blir dragen i smutsen.



Och tack för videon. Ronaldinho var en magisk spelare, det är så plågsamt att se hur mycket han har tappat av den spelglädje som gjorde honom till världens tveklöst bästa spelare.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback