Förkärleken till något nytt
Vad människor älskar med fotboll skiljer sig vitt och brett vilket inte minst syns på de olika fotbollskulturer som präglar alla länder och ger oss möjligheten att välja vilken typ av fotboll vi tycker mest om och sedan följa den på ett enkelt vis. Taktisk slughet och disciplin ut i fingerspetsarna? Glo på italienska Serie A. Sjuk läktarstämning och massor med mål? Deutschland är det du vill ha! Brutna ben och kämpaglöd? Välkommen till England. Eller kanske nätt passningsspel och kreativitet? Du har en spanjor inom dig.
Något som alla dock verkar älska vare sig det gäller spelare, fans eller media är när det händer nånting nytt. Jag sitter och läser artiklar om när Erik Hamrén skulle debutera som förbundskapten mot Italien och roas av diverse skribenters texter som misslyckas totalt med att dölja att de är nykära.
Erik Hamrén, den föredetta yrkesmilitären domderade under det första träningspasset med landslaget, pekade med hela handen och blåste i sin visselpipa. Ny tränare, nya spelare, nytt spelsystem. Nytt, nytt, nytt. Simon Bank skrev om att betydelsen att bara prova på något annorlunda inte får underskattas och jag håller med. Om det svenska landslaget på något sätt ska lyckas prestera på högre nivåer än under Lagerbäcks era behöver spelarna komma på andra tankar. Efter över 10 år med samma spelsystem och ett lag som spelarna själva erkänt har försvagats sedan 2006 vet de vad det klassiska svenska 4-4-2 klarar av.
Vi blev i höstas överkörda av Holland och det tackar jag för. Att tro att vi ska kunna gå in och spela ut ett lag som bara några månader dessförinnan var i VM-final är alldeles för naivt. Det var bra för laget att bli överkörda men allra mest för det svenska folket. Vi hungrade efter ett offensivt Sverige som trycker på och för matcherna, vi hungrade efter medaljer, ära och erkännande. Att vinna medaljer är inget som jag utesluter, så långt efter är vi inte. Men vi kan inte vinna över världens bästa landslaget med samma offensiva mynt som de använder mot oss, fotboll är inte en hjärndöd sport där det bara är att sparka bollen framåt och förhoppningsvis insåg det svenska folket det efter matchen mot Holland.
Ja, vi ska givetvis trycka på i de matcher vi kan kontrollera och styra men när vi ställs mot Holland, Tyskland, Spanien, Brasilien eller någon av de andra gamla rävarna måste Hamrén och hans grabbar plocka fram den taktiska listen om vi ska ta oss vidare. Det kanske inte alltid är så snyggt, men det är nödvändigt. Kolla bara på Mourinho, the Special One som han kallas. Hade han och hans Inter slagit ur Barcelona ur Champions League eller för den delen vunnit över Bayern München i finalen om han inte hade utnyttjat det rävspel som han är så bra på? No fucking way. Mourinho var på det klara med vad hans Inter kunde och inte kunde. Han utnyttjade lagets styrkor till max och minimerade alla svagheter så gott han kunde.
Jag är jävligt nyfiken på vad Hamrén kan göra med det "nya landslaget". Får han bara tid på sig tror jag att vi har härliga fotbollsfester att se framemot. Den istid som Mats Olsson pratade om att svensk fotboll skulle gå in i efter torsken mot danskarna i Köpenhamn 2009 kommer vi nog slippa undan. Vänta ni bara.
// Don Ohlson