Vår emigrerade kung
För alla madridistas var det en ganska trevlig sommar. Real Madrid knöt till sig en av världens bästa tränare i José Mourinho som ersättare för Pellegrini, de tyska stjärnskotten Özil och Khedira plockades in tillsammans med yttrarna Dí Maria och Pedro Leon, Canales för framtiden samt Mourinhos gamla general Carvalho för att förstärka mittförsvaret.
Men sommarens silly season var långt ifrån perfekt. Även Real Madrid måste lätta på truppen och vi fick vara med om två sorgliga farväl. Dels försvann vår rockstjärna Guti med sitt blonda hårsvall och briljanta djupledsbollar till Turkiet men Guti får vänta till ett annat inlägg för det var att ta farväl av kungen av Madrid, Raúl Gonzaléz Blanco erbjöds inget bättre än den ledarroll på bänken som reserv som Materazzi fyllde i Inter under Mourinhos tid, och valde sedermera att styra kosan mot Tyskland och Schalke 04.
Raúl som började sin karriär i Real Madrid med att göra ett hattrick och är idag den bäste målskytten i Real Madrids historia, större än Alfredo Di Stéfano med sina 316 mål i den kritvita tröjan. En målskytt som burit tröja nummer 7 sedan han var 19 år, en kapten som utan tvekan har lämnat ett hål bakom sig.
I Schalke gick det i början trögt för vår gamla kapten. Raúl som nu blivit till åren och mer eller mindre bara lever på sitt spelsinne tog tid på sig för att komma in i den tyska klubbens spelidé, något som det senare har blivit ändringar på. Raúl har redan hunnit med två hattrick i sin nya klubb varav det ena kom nu i helgens ligaspel. Hans hunger gör mig förundrad, den tar liksom aldrig slut.
Det tog emot att se vår kapten flytta ifrån Madrid och klubben han varit trogen sedan ungdomsåren. Efter Raúls prestationer hade jag hoppats att han skulle få äran att avsluta sin karriär i klubben men så blev inte fallet. Istället ser jag nu fram emot hans återkomst till den kungliga huvudstaden och klubben i hans hjärta, hur han tar sin rättmätigt viktiga plats i organisationen vi alla känner som Real Madrid och med sitt hjärta hjälper klubben att behålla sin glans och värdighet.
// Don Ohlson