Fotbollskunskap

Stämningen inför den efterföljande presskonferensen var nästan lika spänd som den varit innan matchen sparkats igång inför vrålet på tiotusentals och åter tiotusentals katalaner.

Det var matchen med stort M.

Matchen som ställde det nya strukturerade Real Madrid mot det tiki-taka spelande FC Barcelona. Matchen som ställde de två mest formstarka spelarna i världen mot varandra. Men kanske framförallt var det matchen som skulle visa hur Mourinho återigen skulle ställas mot Guardiola. Om en "vanlig" El Clásico brukar vara upphaussad så var det inget emot vad som nu var fallet. Fotbollsvärldens ögon var riktade mot Nou Camp måndagen den 29 november 2010.

Innan matchen hade Mourinho sin vana trogen haft vissa klagomål gällande valet av rättsskipare. Det var nämligen Eduardo Iturralde Gonzáles som hade fått äran (eller nitlotten) att döma årtiondets El Clásico. Det som "the special one" menade var problematiskt var att den gode Iturralde i sina två tidigare klassiker hade blåst av matcherna utan att Real gjort mål - och vad som var än värre - Barca hade i båda matcherna gjort tre. Vi kan alltså konstatera att Mourinho på sedvanligt maner innan matchen hade byggt upp en fasad av konspirationer som han utifall resultatet efter matchen inte skulle falla honom i smaken, skulle kunna luta sig emot.

Då barcahymnen tonat ut och avsparken lagts till handlingarna började en resa som fotbollsvärlden sent skall glömma. Matchen var poesi, ett konstverk signerat blaugrana till alla i världen som gilla fantastisk fotboll som både är effektiv och vacker. Det var inte så att katalanerna enbart stundtals blixtrade till med sin briljans. Nejdå, matchen igenom visade de sin överlägsenhet med brutal tydlighet. Det som från början skulle bli en kamp blev aldrig en kamp. It takes two to tango, brukar man säga. Den här aftonen var det bara ett lag som bjöd upp till dans, och som de dansade. Jag tror att många fotbollsälskare vaknade upp på tisdagsmorgonen med en känsla av att något speciellt hade hänt kvällen innan, något historiskt som man haft ynnesten att få ta del av.

Får det verkligen gå till så som det gick till den där måndagskvällen. Kan det verkligen gå till så som det gick till. Är verkligen resultatet 5-0 en avspegling av verkligheten eller var det någons/någras fel att förlusten överhuvudtaget tillkom, samt att den blev så  - i en madridístas ögon - bedrövligt stor. Någon måste väl ändå ha gjort något galet.

Kan det ha varit så att spelarna i Real inte var tillräckligt taggade? Inte troligt. Av det jag såg i början av matchen verkade den biten inte vara något problem. Av de vansinniga tacklingarna att döma så var Madrid-spelarna rejält besvikna över utvecklingen, något som tyder på att matchen betydde mycket för dem. Visst går det att klaga på varje enskild spelares prestation. Men då varje spelare överlag gjorde en dålig insats ligger det åtminstone mig nära till hands att göra den bedömningen att förlusten inte berodde på spelarnas prestationer, utan istället något annat.

Helt klart är att Guardiolas mannar har en stor del av skulden i Reals förlust. Dock så anser jag inte att det var endast Barca-spelarnas fina insats som var avgörande för brakförlusten.

Ofta då Iturralde Gonzáles dömer händer det spektakulära grejer. I den här matchen tycker jag dock att han skötte sig helt ok. Möjligtvis var Villa ett uns offside på sitt första mål, men eftersom marginalen var så lite kan man inte last linjedomaren för den eventuella fadäsen. Messis gula kort skulle också kunna diskuteras och det verkligen skulle varit ett kort. Nej domarna kan man inte skylla de stora siffrorna på.

Inte huvudansvarig, men får ändå säga sig ha stor del i det hela i och med sin noggrannhet och envishet.

Här har vi en stor bov i dramat, troligtvis den som har den allra största delen i resultatet. Varför? Främst i sitt val att spela med en hög press. Barcelonas spel är inte någon hemlighet. Speciellt inte för Mourinho som har ett förflutet i klubben och som dessutom mött just Guardiolas upplaga ett flertal gånger. Han visste att ett barca-mittfält med både Xavi och Iniesta är i stort sett omöjliga att sätta press på och ta bollen av. Om portugisen istället gjort som med Inter och spelat ett låt försvarsspel kombinerat med ett snabbt kontringsspel (något som Real torde ha bättre förutsättningar för än Inter) så skulle aldrig siffrorna blivit så stora.

Så var det då äntligen dags för Mourinho att ta plats vid podiet och förklara sig. Han drog den om att laget inte var färdigbyggt och att Barca var det. Det skulle ta tid för Real att få spelet att fungera ordentligt.

Ofta skyddar José Mourinho sina spelare genom att skylla ifrån sig eller genom själv ta på sig skulden för en dålig match. Efter att ha ställt upp laget på ett sådant sätt som han gjorde och sedan inte ändrat innan det var för sent så borde han tagit på sig skulden.
Med den förklaringen som han istället kom med så skyddar han sig själv och sitt ego. Jag tror inte att Mourinhos ego klarade av att ta på sig skulden för den förnedrande förlusten. Slutorden på det här inlägget får bli att Mourinho har 50 % skuld i förlusten, Barca 35 % och Guardiola 15%...