You'll get sacked in the morning
Igår fick vi njuta av ett Londonderby. Chelsea begav sig till norra London för att ta sig an Arsenal och bryta den onda trenden på fem raka förluster eller en vinst på de 7 senaste försöken beroende på hur man väljer att se på saken. Både Ancelotti och Wenger hade inför matchen uttalat sig om att de gick för tre poäng, att vi sedan bara fick se ett lag försöka vinna matchen var en annan femma.
Chelsea är under isen
Chelsea var en läskig lagmaskin förra året, över 100 mål i ligan har jag för mig. När laget sedan inledde årets säsong med två raka 6-0 segrar kändes det lite som Jahapp, Premier League blir ju roligt att följa i år. Sedan månadsskiftet oktober-november har dock Chelsea spelat skit. Samma lag som utan att anstränga sig kunde trycka in sex bollar framåt föll hemma mot Sunderland med 0-3. SUNDERLAND! Torsk mot Birmingham, oavgjort mot nykomlingarna Newcastle och samma visa mot Everton.
Krigare mot konstnärer
Som lag så skiljer sig Chelsea och Arsenal åt väldigt mycket. Chelsea ställer upp med tre fysiska monster på det centrala mittfältet. Mikel, Essien och Lampard springer, kapar och sliter i 90 minuter. Arsenal kontrar med spelgeniet Fabregas som ska axla Xavis mantel i spanska landslaget, 18-åriga Willshere som även han är en passningsspelare och tillsammans med Song eller Diaby tar det defensiva ansvaret centralt. Arsenal hyllas för sitt anfallsspel med kvicka fötter och kortpassningsspel medan Chelsea får cred för att vara klubbfotbollens svar på Tyskland.
Ur balans
Igår såg jag inte skymten av Chelseas vanliga krigande. Laget var otroligt tafatt och mesigt. Arsenal rullade boll och Chelsea backade meter för meter, sakta, sakta innan de insåg att deras backlinje låg och försvarade innanför det egna straffområdet. Anfallsmässigt var det Drogba mot en fyrbackslinje, ingen tog löpningar. Det var inte svårt att lägga märke till hur pass illa ställt det är mentalt i Chelsea just nu. De säger att de ska ta tre poäng men verkar hoppas på oavgjort. Killerinstinkten som funnits där i flera år är som bortblåst och jag undrar hur många matcher de behöver för att hitta sig själva igen.
You'll get sacked in the morning
3-1 slutade matchen, förkrossande rättvist dessutom. Arsenal bara malde på, Walcott snodde bollar i uppspelsfasen och Fabregas sprang hemåt för att sätta in en glidtackling och starta en kontring. Det var klasskillnad på alla plan. Självklart passade ett fullsatt Emirates att strö extra mycket salt i såren och skandera att Ancelotti skulle få sparken efter matchen. En förlust är förstås inte hela världen och Ancelotti har fortfarande kvar jobbet men sex raka förluster är en helt annan sak. Med en ny förlust imorgon och sedan kanske en extra i nyårspresent undrar jag om inte Abramovichs tålamod börjar tryta.
// Don Ohlson