"Real Madrid är inte en färdig produkt"
"Real Madrid är inte en färdig produkt", sa Mourinho på presskonferensen efter årets första El Clásico. Det tackar jag fan för. För om Real redan är så bra som de kan bli, eller rättare sagt så bra Mourinho, the Special one, som ska bryta Barcelonas dominans, kan göra laget är jag jävligt rädd och besviken. 5-0 skrevs slutresultatet till och det var inte ett dugg missvisande.
Jag hymlar inte med mina sympatier. Jag har hållit den kungliga klubben från Madrid varmt om hjärtat sedan tiden vi hade Hierro och Helguera som mittlås, Rául och Morientes som forwards och Guti fortfarande var den kaxiga ynglingen som trodde att han ägde världen.
Jag har sett både lagen spela så många gånger under åren, både Real och Barca, olika årgångar, olika tränare, olika filosofier(i Reals fall) men ändå kan jag utan minsta uns av tvekan säga att jag aldrig har sett Barcelona spela så felfritt, magiskt och fantastiskt. Inte heller har jag någonsin sett Real Madrid spela så ruskigt ruttet. Laget har många gånger gått in med inställningen mot sämre lag att de är överlägsna, gått på halvfart och blivit straffade för det men att bara ställa in skorna på Camp Nou och förvänta sig annat än en överkörning? VAFAN!
Mourinho är en fantastisk tränare, det här var första gången i hans karriär som något lag gjorde mer än tre mål på Mourinhos lagbyggen. Det som jag anser ligger bakom hans makalösa facit ligger förutom den taktiska kunskapen i Mourinhos förmåga att förändra spelares inställning och få de att kämpa. Svettas, gråta och blöda för de klubbar de spelar för. Det är vad Mourinho kräver av sina spelare. Inte för en sekund är spelarna tillåtna att vika ner sig mentalt för Mourinho vet att det är allt som krävs för att få ett mål i baken.
Att bänka sig framför El clásico med den inställningen till Mourinho och "det nya" Real Madrid gjorde mig dock inte klok. För hur bra Barcelona än spelade gjorde Real inte någonting rätt under 90 minuter. Det var inte mycket till press, det var dåligt positionsspel, dåligt passningsspel, knappt ett enda avslut. Slarv, slarv, slarv. Allt som Mourinho arbetat in i laget under hösten var som bortblåst, bortglömt hemma i Madrid.
Det var det värsta jag sett och jag förstår att Lassana Diarra böts in för hade Özil ens rört vid bollen under första halvlek? Jag trodde att Diarra skulle ge stabilitet på mitten, krympa ytorna ännu mer för Xavi som hade fått styra hur fan han ville i första halvlek och sedan kontra på Ronaldo och Di Maria. Men icke, inte igår, absolut inte igår.
Jag vill inte ta ifrån Barcelona deras seger, för det är deras seger och med det här spelet hade de antagligen vunnit även om Real minimerat sina misstag. Men märk väl, det hade inte blivit pinsamma 5-0 inför 98 000 katalaner.
Förhoppningsvis känner någon annan på redaktionen sig manad att behandla Barcelonas vackra del av derbyt för den är värd ett inlägg för sig. Jag vet också att jag bara berört en liten del av El clásico och de orsaker som ledde till utskåpningen men ni får hålla till godo. Fotbollsvärlden är så mycket större än Madrid och Barcelona. Jag har ingen tanke på att stanna här allt för länge.
// Don Ohlson
Inför En Clásico
Det har surrats stört mycket inför årets första El Clásico. Med Mourinho som Reals tränare har derbyt fått samma hatkärleksfyllda stämning som året Real värvade Figo från just Barcelona. Att Mourinho fick ett ganska kyligt mottagande när han gästade Camp Nou förra året med sitt Inter ger oss ett riktmärke på hur det kommer låta under kvällens match.
Kvällens match är av stor vikt för båda lagen. Pressen talar ständigt om att det bara är derbyna mellan Real Madrid och Barcelona som är viktiga under säsongen, resten är en transportsträcka och visst, till viss del kan jag köpa det. Att vinna El Clásico ger ett momentum och övertag på sin ärkerival som är oerhört viktigt. Barcelona vann båda derbyna förra året och jag tror att de har fyra raka vinster nu. Ett lätt argument att plocka fram för den som påstår att Barcelona är den största klubben i Spanien.
Med Mourinho på tränarbänken och värvningarna av Özil, Khedira och Carvalho har dock rösterna höjts för att Real gått om Barcelona. Laget har spelat äckligt bra, det går inte att förneka men laget har inte stött på årets stora prövning förrän nu. Även om Barcelona inte vill förlora mot Real är det just klubben från Madrid som har mest att bevisa. En fingervisning väntar för att se hur pass mycket bättre Real har blivit med The special one på bänken.
Vad gäller matcher i matchen finns det såklart två uppenbara, världens två bästa spelare, Messi och Ronaldo ställs mot varandra medan det också är en hjärnornas kamp på tränarbänken mellan Mourinho och Pep Guardiola. Men matchen slutar såklart inte där.
Marcelo som troligen är världens bästa vänsterback offensivt sätt har utvecklats otroligt fort i sitt defensiva spel under Mourinho vilket gett laget en helt annan stadga. Ikväll har sin sitt elddop när han ska sätta stopp för både Messi och Dani Alves på sin vänsterkant.
Dessutom är jag väldigt nyfiken på att se hur pass väl Xabi Alonso och Khedira lyckas ta bort Xavi ur matchen. Att låta världens bästa playmaker spatsera runt bäst som han vill och styra spelet är det sista Real vill ska hända.
Att åka till Camp Nou och slå Barcelona är ju dock inte enkelt. Stödet från publiken kommer vara utöver det vanliga och laget kryllar av spelare som kan avgöra för egen maskin. Om Real åker hem med tre poäng är det en stor och viktig vinst men förlorade poäng är ingen katastrof. Hursomhelst väntar en fotbollsfest ikväll, njut så länge den varar.
// Don Ohlson
Fotboll så in i helvete!
Nu har Don Ohlson redan skrivit om denna händelse och jag har väl egentligen inte så mycket mer att tillägga förutom... FUCKIN' BRILLIANT!
Ett "hackande" United vann med 7-1 på hemmaplan mot Blackburn. Berbatov, den tröga bulgaren, gör 5 mål och han rör på sig. Jag ska inte klaga på honom men jag trodde aldrig att han kunde göra en "Rooney", eller vad man nu ska kalla det. Och en Rooney är alltså att vinna bollen nere vid eget straffområde, spela ut den på kanten, löpa in mot motståndarnas straffområdet och trycka dit den. Ärligt talat så trodde inte jag att Dimitar kunde göra sånt. Niva och Strömberg var lika chockade de så det var verkligen något utöver det vanliga.
Det kanske hela matchen var? 7-1 helt plötsligt. Efter att ha kryssat i 7 matcher och vunnit 7 matcher med 1 eller 2 mål så krossar United Blackburn.
Någonting har saknats fram tills nu och jag är övertygad om att det är rubrikernas man Rooney. Jag har aldrig sett en spelare som kan lyfta ett lag lika bra som han. Han gjorde inget mål idag och det var burop blandat med applåder när han var involverad i spelet men han var överallt och jobbade stenhårt. På tv:n ser man inte hela planen men man såg Rooney hela tiden. Han växlade mellan alla positioner på planen och han spelade i 90 minuter. United är inte United när inte Rooney spelar. Berbatov och Rooney får dela på utmärkelsen matchens lirare, man of the match.
Det var verkligen fotbollsporr idag och det känns riktigt bra. United leder ligan just nu, målskillnaden ser bättre ut och Chelsea har en bortamatch mot Newcastle idag. Jag hoppas att Newcastle spöar skiten ur Chelsea som inte alls övertygar längre. Men ett kryss räcker för min del.
Jag hoppa att FC United of Manchester får möta Manchester United i FA-cupen. Det skulle kunna bli världens bästa match. Fansen mot Laget på Old Trafford = Fotbollsporr!
/ Skrevet
Rooneys Unitedvrål! Känslor! Fotboll så in i helvete!
Fotbollssex på Old Trafford
Blackburn kom till Manchester och Old Trafford med tre vinster på de senaste fyra, dock med skador på Martin Olsson och nyckelspelaren Morten Gamst Pedersen. Jag vet inte vad Big Sam sa till sina grabbar innan matchstart men det var 11 spelare som ställde sig på alla fyra och 11 spelare från United med siktet inställt på fotbollssex.
Det var magnifikt, vackert och magiskt men tragiskt. 7 fucking 1 skrevs slutsiffrorna till och det är inte det minsta orättvist. Det kan talas om att Blackburn spelade ruskigt oinspirerat och ruttet i 90 minuter men det var väldigt längesen jag såg United göra en så här bra match.
Berbatov tangerade rekordet för flest antal mål i en match vilket han ska ha cred för. Berbas högsta nivå är sagolikt hög och det lass han drog tidigt i höstas kommer vara väldigt viktigt i slutet av säsongen. Men matchens man skulle jag ändå inte påstå att han var. Rooney gjorde sin andra match från start efter skadan och kontraktsbråket och jävlar vad han kämpar för att ta tillbaka sin position som Mr. United. Rooney fanns överallt, styrde spelet, vikarierade som vänsterback, hade sagolika väggspel och assists.
Dock var Berba och Rooney inte ensamma om att höja sig. Carrick och Anderson bjöd på prestationer som jag inte sett skymten av på 1-2 år i United-tröjan, Rafael spelade med en mognad som känts välbehövlig och Nani går från klarhet till klarhet.
Helt plötsligt fanns det en annan typ av rörelse i United som jag ändå förknippar med klubben och det triangelformade passningsspel de normalt bjuder upp. Det har varit skitspel nästan hela säsongen och jag hoppas innerligt att det är en positiv trend vi ser.
Tråkigt nog går det inte att suga på karamellen allt för länge, imorgon laddas det om för Tottenham-Liverpool och framför allt så står El Clásico på schemat nu på måndag. Då är det fotbollsfest i Vasastan.
// Don Ohlson
Beatles anda lever vidare i Spanien
För inte allt för länge sedan skrev jag ett inlägg om Athletic Bilbao, klubben som enbart spelar med baskiska spelare. Idag är det dags för nästa klubblag som sticker ut ur mängden att få gotta sig i rampljuset, nämligen den Gula ubåten från Villarreal.
Villarreal ligger för närvarande på en tredje plats i spanska ligan och har de senaste åren befäst en position högt upp i tabellen, prenumererat på en plats för spel i Europa. Det är visserligen inget konstigt i sig. Laget har flera kvalitetsspelare som Senna, Rossi, Cazorla och Nilmar vilket helt klart gör det till ett måste att nå spel i Europa om de vill behålla sina stjärnspelare.
Det som gör Villarreal speciellt är staden de kommer från. Villarreal eller Vila-Real som staden heter sedan några år tillbaka hyser nämligen bara 40 000 invånare. Det är inte ens halva Örebro, inte ens en tredjedel av Linköping. Ändå är klubben så pass framgångsrik.
Det faktum att staden är så liten erbjuder vad jag tror är en familjär känsla utan dess like på den nivå Villarreal spelar på. Mer än halva stadens befolkning har säsongsbiljetter och ser varje match stadens hjältar spelar. Den anonymitet spelare i andra klubbar till viss del har kan inte finnas i Villarreal, staden är för liten. Men med facit i hand verkar atmosfären gett positiva resultat och de får gärna fortsätta på sin inslagna väg.
// Don Ohlson
En domarfri helg
I helgen har vi ett intressant dilemma framför oss. De skotska domarna har gått ut i strejk efter att Celtic har kastat stora mängder skit på domarna i allmänhet och Dougie McDonald i huvudsak. Jag förstår reaktionen, det kan inte vara så där lagom kul att vara en av de domarna som sköter sig men ändå få skit för att alla dras över samma kam medan domare som McDonald gärna slipper hetluften ett tag.
Anledningen till att Celtic brusat upp så rejält i pressen har i mångt och mycket att göra med en straff de fick av McDonald men som linjedomaren senare snackade bort. Situationen blev än mer infekterad när det senare kom fram att McDonald och hans linjedomare ljugit ihop en historia om straffsituationen och deras beslutsprocess.
När vår svenske mittback Majstorovic någon vecka senare fick en ruskigt billig straff emot sig i Old Firm-derbyt, mot ärkerivalen Glasgow Rangers blev situationen än värre. Straffen dömdes trots att domaren i princip har ryggen emot situationen.
Domarsituationen i Skottland har blivit ett bistert fenomen. Framförallt hetsen mellan Celtic(katoliker) och Rangers(protestanter) där religion spelar en viktig roll i rivaliteten som gjort de årliga mötena till ett av världens största derbyn.
– Det är i alla fall värre än det var för säg tio år sedan. Folk skriker åt en på gatan, man får de där hoten på telefon, det har funnits tillfällen då domare fått hotbrev med rakblad i kuvertet och vi känner till tillfällen där domare fått rutorna i sitt hem krossade, sa de gamle domaren Kenny Clark.
Visst, det går inte att blunda för domarmisstag och det är förjävligt att det ska kunna avgöra matcher men det måste finnas en viss måtta även när det gäller uttalanden om såna situationer. Att spela fotboll på professionell nivå utan domare är ju liksom inte riktigt möjligt.
// Don Ohlson
Snart är transportsträckan över
Igår och i förrgår betades den näst sista omgången av i årets gruppspel av Champions League och de flesta grupper har i vanlig ordning redan dött och intresset är redan riktat mot vårsäsongen när utslagsrundorna har sin början. Resultatmässigt var det inte mycket att höja på ögonbrynen åt av gårdagens matchen utöver Romas comeback mot Van Gaals monster i andra halvlek. Men först lite småskit som är värt en notis eller två.
Wayne Rooney gjorde sin första match från start borta mot Glasgow Rangers igår efter kontraktsbråket i höstas som rev upp stora sår bland framför allt fansen men som jag misstänker även skakat om klubben rejält. The white Pelé fick ett kortare inhopp i helgen och fick ett tvetydigt bemötande av fansen, men Rooneys vrål efter att han satte straffen visade vad jag hoppas är en oerhörd vilja att vinna tillbaka den kärlek och respekt han förlorade i höstas.
Samtidigt går mästarna Inter kräftgång efter tränarbytet och snaran har dragits åt ganska hårt runt Benitez. Att följa upp en derbyförlust med ännu en förlust mot Chievo som nätt och jämt höll sig kvar i Serie A förra året, för att inte tala om det faktum att Inter har fyra matcher i rad utan vinst i ligan. 1-0 igår hemma mot FC Twente innebar dock att Inter är klara för åttondelsfinal och Benitez har köpt sig en smula andrum.
Romas seger över Bayern då. I halvtid ledde tyskarna med 0-2 efter två mål av Gomez som fortsätter att dunka in mål efter mål och precis som det alltid när det gäller tysk fotboll krävdes det inte mer än två chanser för att göra två mål. Effektivt, klinisk och disciplinerat.
Efter halvtidsvilan kom det dock ut ett nytt Roma på planen. Mycket likt det Roma som spelade förra årets Romderby då Ranieri valde att byta ut de två största ikonerna De Rossi och Totti i halvtid vilket gav gensvar den gången. Den här gången var det dock inga dramatiska byten som låg bakom vändningen och jag fattar inte hur Ranieri kan ställa om elva man till killer-mode på en kvart. Men att se De Rossi skrika oc pumpa med armarna efter sitt 2-2 mål och Totti avgöra på straff med 5 minuter kvar så kan jag inte låta bli att le.
Att en matchbild kan förändras så totalt, att lealösa spelare kan förvandlas till krigare och det faktum att ingenting är omöjligt är en stor anledningen till att jag älskar fotboll så förbehållslöst. Tottenham gjorde det i helgen och Roma gjorde det igår. Kanske något att hoppas på inför El Clásico nu på måndag?
Till sist måste jag bara bjuda på ett citat från Blackpools störtsköna tränare Ian Holloway som jag snubblade över imorse. Han ska försöka förklara hur det känns att ha tagit tre poäng mot Chesterfield trots en dålig insats. Läs, njut och håll tummarna för att Blackpool håller sig kvar i Premier League.
– To put it in gentleman's terms: if you've been out for a night and you're looking for a young lady and you pull one, some weeks they're good looking and some weeks they're not the best. Our performance today would have been not the best looking bird but at least we got her in the taxi. She wasn't the best looking lady we ended up taking home but she was very pleasant and very nice, so thanks very much, let's have a coffee.
// Don Ohlson
Regim Mourinho
Bataljen i Amsterdam mellan Ajax och Real Madrid fick förgylla min kväll och Reals seger var ju inte direkt oväntad. Inte heller är det särskilt märkvärdigt att slutsiffrorna skrevs till 0-4 med tanke på vilken maskin Mourinho har förvandlat den tidigare så arroganta klubben från Madrid. Det som dock kan vara värt att höja på ögonbrynen är de taktiska röda korten Mourinho beställde av Xabi Alonso och Sergio Ramos.
Att spelarna tog röda kort i den här matchen innebär som bekant att spelarna kommer vara avstängda i nästa match. Mourinho står nog dock och ler lite hult åt tanken att två av hans nyckelspelare kommer få "vila" under den sista, obetydliga gruppspelsmatchen mot Auxerre. Efter deras avstängning "nollställs" spelarna och riskerar alltså inte att få en avstängning under de närmsta utslagsronderna på grund av för många gula kort.
Jag kunde inte låta bli att skratta när Xabi maskade vid frisparken. Jag tyckte att det verkade oerhört dumt när han slängde iväg bollen tidigare i matchen och drog på sig ett gultl kort men sen föll poletten ned. Mourinho, Mourinho, klart du har tänkt 5 steg framåt. Det är inte snyggt, men det är förbannat rätt och riktigt om han menar allvar med att vinna Champions League i år. Det handlar om att minimera alla risker så gott det går.
För de hätska Barcelona-fans som känner för att anklaga Mourinho för hans taktiska drag ska det poängteras att er él mister, Filosofen Pep Guardiola använde samma mynt förra säsongen för att kunna ha Dani Alves på plan i de viktigare matcherna. Det är inte snyggt, men förbannat rätt och riktigt.
Det kliar i hela kroppen inför El clásico på måndag. Silenzio Stampa råder i princip i båda lägren med en vecka kvar och det kommer bli mycket känslor i matchen. Inte minst efter att Reals portugiser pissade på Barcelonas spanjorer i det senaste landslagsuppehållet.
// Don Ohlson
Snålblåst på Eastlands
Innan vi kastar oss in i dagens första(?) artikel tänkte jag bara påpeka det uppenbara i att Fotbollskunskap håller på och genomgår en förändring och ansiktslyftning. Vi har fått en släng av volontärarbete och sidan kommer bråka en del framöver men förhoppningsvis blir resultatet bra och inte minst uppskattat av oss som skriver här och ni som läser. Har ni någon idé eller tanke på hur vi kan förbättra sidan är ni välkomna att slänga iväg en kommentar eller peta på någon av oss på facebook.
Fuskbygget Manchester City fortsätter att kantas av problematik. Klubben som för två år sedan köptes av shejken Abu Dhabi och därefter genomgått en rejäl makeover har svårt att hitta den balans som är nödvändig för att bli bäst. I och med Abu Dhabis intåg i fotbollsvärlden fick City som bekant en helt annan typ av budget att röra sig med och helt plötsligt hette det i det tidigare medelmåttiga City att sky is the limit. Nja, riktigt så enkelt är det ju inte.
Spelare av hög klass med internationellt erkännande plockades in från höger och vänster. Abu Dhabi försåg klubben med pengarna som krävdes för att locka klubbarna att sälja spelarna och Abu Dhabi försåg spelarna med de monstruösa löner som lockade spelarna att välja bort spel i Champions League mot "finansiell trygghet".
Tevez plockades från lokalrivalerna United, Adebayor och Kolo Touré hämtades från Arsenal, landslagsmannen Barry flyttade från Aston Villa, Robinho hade redan flyttat över under förre ägaren Shinawatras korta styre och Roque Santa Cruz köptes från Blackburn. Listan är lång och laget lyckades så när ta sig till Champions League förra säsongen.
I år har managern Mancini fått ännu mer pengar att röra sig med och fortsatt att shoppa friskt. Mancini som är en erkänt duktig tränare har dock haft problem att få laget att dra i samma riktning, resultaten har varit mediokra och en del fans har börjat göra sina röster hörda att de inte accepterar lagets prestationer och Mancinis beslut i synnerhet.
Att laget inte är helt samspelt verkar dock inte vara klubbens största problem utan återfinns utanför arenorna och helgernas matchspel. Det har varit ett gäng utspel i media, även från Mancinis sida som kritiserat och gått hårt åt några av sina spelare och deras prestationer. Adebayor som inte försökt dölja det faktum att han lämnade Arsenal för pengarnas skull är den som stått och svajat mest i snålblåsten men även Yaya Touré som är Premier Leagues bäst betalda spelare med sin veckolön på över två miljoner kronor har fått ta emot skit för sina bleka insatser där han mest ses lunka omkring i mittcirkeln.
Situation Shitty nådde dock nya proportioner förra veckan då Kolo Touré gick ut i media och anklagade sina egna lagkamrater för att inte göra skäl för sina oförskämt höga löner. Touré är visserligen inte en av de som visat sig vara värd sin prislapp men att det är en spelare i klubben som reagerar så starkt att han uttalar sig i pressen om situationen känns bra. Fotbollen har blivit alldeles för pengakåt och det är på tiden att spelarna börjar inse att de har ett av världens bästa jobb med hutlösa löner som inte står i närheten proportionerligt sätt till vad de faktiskt gör.
Efter Tourés uttalande manglade laget Fulham med 4-1 och av vad jag har hört spelade de en fantastisk fotboll som även Mancini var mycket nöjd med efter matchen. Kanske kommer Manchesters sämre hälft vakna till liv och börja kriga. Jag vill verkligen inte se laget lyckas och njuter av deras motgångar men om Premier League var jämnt förra året så har årets upplaga alla möjligheter i världen att bli något utöver det vanliga. Håll ögonen på Premier League, det säger jag bara en gång.
// Don Ohlson
Lejonen från Bilbao
Fotboll är som bekant att sagolikt stort fenomen som berör otroligt stora delar av världen. Med det i åtanke är det inte fullt så ologiskt att det finns mer än ett sätt att se på fotboll och det finns vissa filosofier som fångat mitt intresse mer än andra. Favoritklubbar är något som de flesta av oss fans har men sedan finns det ju också de som vi möter på vägen och önskar all lycka i världen även om de inte är "vår klubb".
Athletic Bilbao eller Los Leones, lejonen, som de kallas är en av de klubbar i fotbollens värld som jag alltid håller tummarna för. Är det något lag som får spöa skiten ur mina favoriserade klubbar är det just dem.
Anledningen till att Athletic kallas för Lejonen från Bilbao har att göra med att deras arena är byggd nära(och uppkallad efter) en kyrka som kallas för San Mamés. Mammes var så vitt jag förstått det en av de tidigaste kristna som av romarna blev nedslängda i en lejongrop. Lejonen vägrade dock röra Mamés som sedan kom att bli helgonförklarad. Athletics stadium går nu för tiden till viss del under smeknamnet Fotbollens katedral efter historien om San Mamés.
Det som gör Los Leones speciella i mina ögon är dock inte historien bakom deras arena utan den filosofi om spelartruppen som genomsyrar föreningen. För de som har koll på spansk geografi ligger staden Bilbao i Baskien som likt katalanerna inte riktigt känner för att förlika sig med tanken på att vara spanjorer snarare än basker. Athletic Bilbao som klubb har gjort ett ställningstagande och har sedan klubben bildades 1928 aldrig haft en spelare som inte är uppväxt i Baskien i truppen.
Visst är det en cool tanke som förtjänar all cred i världen men det som gör det riktigt imponerande är att de trots sin filosofi att bara använda spelare från en ytterst liten del av världen är spaniens 4:e mest framgångsrika klubb och den enda klubben förutom giganterna Real Madrid och FC Barcelona som aldrig åkt ur den högsta divisionen i Spanien.
Jag kan förstå att det blir en helt annan sak att kriga för vad som mer eller mindre är ens hemstad på elitnivå än att göra det för pengars skull eller för att man helt enkelt tycker det är roligt att spela fotboll. Heder och ära får helt plötsligt en ny dimension och det faktum att flera av spelarna har släktingar som spelat för klubben under åren ger en familjär känsla som ytterst få klubbar kan påstå sig ha.
Alla Barcelona-fans som nu dunkar sig för bröstet och påstår att deras cantéra med ungdomar av världsklass skulle vara en familj kan bara glömma att de är i närheten av Athletic och deras filosofi. De är visserligen där och sniffar på Atheltics idé men att hämta spelare i 10-årsåldern från hela världen är inte detsamma som att göra det från lilla Baskien.
Vad gäller spansk fotboll är jag en Madridista med Hierro som främsta anförare men innerst inne hoppas jag att det är Lejonen från Bilbao som kniper första platsen i Spanien för all framtid.
// Don Ohlson
Har Van Gaals monster vaknat till liv?
Tysk fotboll är, eller åtminstone var, förknippat med svag klubbfotboll som inte räckt till för att utmana i Europa på allvar men med en maskin till landslag som ångar på och kör över det mesta den känner för. Med andra ord har det väldigt länge funnits fog för att påstå att Tyskland varit duktiga på att ta fram kvalitetsspelare men inte varit tillräckligt attraktivt för att locka till sig stjärnor i samma utsträckning som exempelvis England, Spanien och Italien.
Just nu befinner vi oss dock i vad som mycket väl kan komma bli ett maktskifte inom europeisk klubbfotboll där tyska Bundesliga ligger hack i häl på italienska Serie A vad gäller ligaranking i Europa. Tyskarna har det bästa publiksnittet och även det högsta målsnittet/match i Europa. Tysk fotboll är utan tvekan något på spåren.
I år har ligan varit allt annat än förutsägbar. Flera av de klubbar som vanligtvis befäst sina positioner i det övre skiktet av tabellen har haft stora problem och den största klubben av de alla, monstret Bayern München är inkluderad i den mindre angenäma skaran. Klubben spelade förra året i Champions League-finalen i Madrid och föll på målsnöret mot Mourinhos Inter och den sanslösa Diego Milito som lyckades med konststycket att göra det avgörande målet i både Champions League, Copa Italia och göra målet som säkrade ligatiteln, Scudetton som gjorde trippeln komplett.
Att ta sig till final i Champions League kräver stor kvalitet och ett storartat spel, det går inte att säga något annat och ta ifrån Bayern det faktum att de visade upp det förra året. I år har de dock spelat skit vilket i mångt och mycket har tillskrivits skadorna på deras kreativa krafter Arjen Robben och Franck Ribery. Jag ser det dock mer som en enkel utväg att skylla på just dessa två herrar. Känslan är att Robben varit skadad mer än han varit frisk i sin karriär och jag skulle inte bli förvånad om han föddes med miniskskador och ett brutet ben. En frisk Robben och Ribery springer dock sönder vilket lag som helst så jag klandrar inte tyskarna allt för mycket för deras cravings.
Men, ett oerhört stort men är det faktum att laget på sistone har börjat producera framåt igen och det är den av Van Gaal ratade Gomez som passat på att visa framfötterna nu när skadeproblemen i truppen inte längre kan hålla honom kvar på bänken. Tillsammans med den utseendemässiga tågolyckan Ribery som gjorde comeback i helgen undrar jag om inte Van Gaal till slut fått liv i sitt monster igen och är på väg att leva rövare än en gång.
Italiensk disciplin är det inga fel på med sitt utomordentliga positionsspel men det är den tyska disciplinen som syns när de kontrar som skrämmer skiten ur mig på riktigt. Det ska bli intressant att se om Hamrén och vårt kära landslag är sugna på en ny våldtäkt mot Tyskland eller om de insett hur tråkigt det är att åka på tokstryk.
Fotbollsresa till Tyskland i vår/höst?
// Don Ohlson
Mike Dean och buandet på Stamford bridge
Sunderland spelar ut Chelsea på Stamford bridge och plötsligt blir hela ligan spännande igen. Håller ni inte med? Efter lördagens matcher då Manchester United höll på att förlora mot Aston Villa på bortaplan så såg det ut som att Chelsea skulle dra ifrån rejält. De hade en på pappret lätt match mot Sunderland hemma och skulle ta tre poäng. (en trepoängare som antagligen hade säkrat Chelseas förstaplats i ligan resten av året) Men vad hände egentligen?
United visade prov på erfarenhet och laganda. Aston Villa, som vad jag har hört, spelade ut United i första halvlek fick utdelning i andra halvlek. Först får de en straff som jag inte tycker var så klockren som alla säger. Jag tycker att Wes Brown gjorde det ganska bra men domaren blåste. Och är det så konstigt? Aston Villa hade matchen i ett järngrepp och domare var ingen mindre än Mike Dean.. jag menar, vafan?! Den killen ger bort straffar titt som tätt. Jag måste erkänna att jag inte höll med Mike Dean men straff blev det och Van der sar gick åt fel håll. Kort därpå tappade United bollen på mittplan och de unga Aston Villa-pojkarna sprang ifrån United försvaret och satte tvåan. Snyft, fan, piss! Men det var tid kvar och united började spela fotboll. Berbatov och Hernandez ut - Macheda och Obertan in. Dettta satte fart på United och än var det inte kört. Våran härliga, eller sorgliga säsong (beroende på hur man ser på det faktum att vi vunnit färre matcher än vad vi har kryssat) fick liv igen. Macheda satte snyggt reduceringen rakt upp i nättaket. Kvitteringen kom senare på en hörna och Vidic nick i slowmotion visar SÅ mycket vilja. Viljan att hänga kvar uppe i toppen och fortfarande sätta press på Chelsea. Men det blev bara ett till kryss, vårat sjunde. Visst jublade jag åt det slitande United som vände 2-0 till 2-2 men strax därefter slog det mig att Chelsea skulle spela mot Sunderland dagen därpå och leendet försvann ganska snabbt.
Söndag 17.05 börjar bollen rulla på Stamford Bridge. Chelsea trycker på som vanligt och publikstödet gör ingenting lättare för bortalaget. Men Sunderland förvånar mig. De lyckas hålla bollen borta från målområdet och stundtals också spela runt den kring Chelseas. Och vad händer?
Jo, en av backarna i Sunderland sätter 1-0 till the black cats. Hela stamford bridge tystnar och Chelsea undrar hur fan det gick till. Någon minut senare blåser domaren av första halvlek och ett utspelat Chelsea går av plan.
Halvleken därpå kommer tidigt 2-0 och i slutet kommer 3-0 av Welbeck som tar tröjan över huvudet och retas med Chelskisupportrarna till min stora glädje. Chelsea får gå av planen samtidigt som hela Stamford bridge buar ut de och Sunderland jublar åt tre välförtjänade poäng.
Jag orkar inte gå igenom hela matchen men Chelsea spelade riktigt dåligt, de lade bollar på Drogba som Sunderland hade satt fotbojor på. Det vassaste avslutet hade Zirkov och det säger väl en del i alla fall? Malouda blev utbytt tidigt i andra och Kalou var inte mycket bättre han. Jag tror att Chelsea förväntade sig tre enkla poäng, precis som United när de mötte West bromwich hemma på Old Trafford. Men det finns inga enkla matcher i premier league och allt kan faktiskt hända i fotboll. Sunderland har dock aldrig varit ett dåligt lag. Hamnade inte de sexa eller sjua i premier league förra året? De visade i alla fall hur man spelar ut ett topplag på bortaplan i Söndags. Deras defensiv var utmärkt och Gyan, som satte 2:an, och Welbeck var lysande på topp. Gyan kan nog komma att bli viktig för Sunderland som haft lite problem såhär i början säsongen.
Tack vare the black cats knappade vi in ett poäng på Chelsea istället för att hamna sju poäng efter. Arsenal snodde andra platsen men det gör inte så mycket. Nu möter vi Wigan på lördag och det kommer bli en hemmamatch som vi måste vinna. Vi är fortfarande obesegrade och vi har slagit nytt klubbrekord (tretton raka matcher i ligan utan förlust) men vi måste ta trepoängare nu. Det ryktas om att Rooney ska vara tillbaka på lördag och jag hoppas att hans återkomst kan bli den boost vi behöver för att kunna vinna på bortaplan och framförallt hemma. Jag hoppas dock att våran era som obesegrade håller i sig samtidigt. Vi kan göra en Arsenal kanske och vinna ligan utan att förlora en enda match? På lördag ska det i alla fall banne mig bli vinst! Förra säsongen vann vi med 5-0 hemma på Old trafford och säsongen innan dess med 1-0. Så en 3-0 seger på Lördag skulle kunna vara något. Rooney får gärna göra ett hattrick samtidigt som Chelsea torskar eller kryssar borta mot Birmingham.
Mitt inlägg blev långt och det var inte det här jag skulle skriva om egentligen.. men ett dött lopp för United har blivit ett kort depåstopp och nu är det dags att kriga igen.
/ Skrevet
Konsten att uttrycka sina känslor
Mourinho är inte direkt känd för att skaffa sig vänner. The special one har mer eller mindre gjort sig känd för att gå över lik för att vinna(vilket han också gjort i överflöd) men det är alla dispyter med tränare, förbund och fotfolk på vägen som gör att jag gillar Mourinho. Han sätter verkligen färg på fotbollen och det är en egenskap som uppskattas i mina ögon. Matchspel i all ära men fotboll är bra mycket mer än så.
Förra veckan bekantade jag mig med en ny färgstark herre som fick mig att dra på smilbanden. Mourinho och hans Real Madrid skulle spela bortamatch mot Sporting Gijón. I förspelet inför matchen rasade Sportings tränare Preciado till attack mot Mourinho efter Mourinhos uttalande i pressen om att rivalerna Barcelona skulle fått domarfördelar så här långt i ligan. Preciado hann slänga ur sig både att Mourinho är en fähund och dålig kollega samt att han borde få sitta bland Sportings ultras(de fans som är lite mer hardcore) på läktaren.
Dock så slutar det ju inte här utan det utspelade sig underbara scener även efter matchen. När Preciado skulle röra sig hemåt lyckades han tajma Reals avfärd med sin spelarbuss. Vad gör han då måntro? Självklart är han lite extra lack efter att ha förlorat med 0-1 så Preciado tar sig i skrevet mot bussen, kastar en glasflaska som råkar träffa en äldre kvinna och skriker svordomar åt bussen.
Visserligen är det Madrid-baserade tidningen Marca som delar med sig av den här anekdoten men den är alldeles för härlig för att inte nämnas på grund av snack om partiska tidningar.
// Don Ohlson
Champions League-syndromet
Ingen kan väl ha undgått den ojämna form Tottenham visat upp i år. Förra årets stora överraskning som körde över topplag efter topplag under våren och lyckades bärga en välförtjänt plats till Champions League efter att ha slagit Manchester City på bortaplan. Jag unnade verkligen Tottenham deras framgång, det var en fröjd att se lilla Tottenham ge sig på sina storebröder i London och plocka poäng. Underdogs som lyckas är bra jävla charmigt.
Så Redknapp som fått utstå både lovord och kritik för sitt synsett på fotboll blev mannen att ta Spurs till deras första säsong i Champions League. Samtidigt tog Hodgson sin London-klubb Fulham till finalen i Europa League. Två engelska tränare som lyckades åstadkomma något märkvärdigt på klubbnivå. När hände det sist?
I år har det dock synts tydligt att det är första gången Tottenham spelar i Champions League på samma sätt som vi såg Fiorentina prestera förra säsongen. Det är allt mellan himmel och helvete både resultat- och prestationsmässigt där matcherna i Champions League har en tendens att vara matcherna där det presteras allra bäst. Returmötet på White Hart Lane mot regerande mästarna Inter var en utskåpning och inget annat, klasskillnad från början till slut. Några dagar senare förlorar samma lag mot Bolton och Sunderland.
Det är möjligt att truppen inte är van vid det hårda spelschemat spel i de europeiska cuperna medför och inte klarar av det rent fysiskt men i Tottenhams fall skulle jag gissa att det snarare handlar om inställning. Truppen är historisk som spelar i Champions League och jag förstår att de vill göra sitt absolut bästa i turneringen för europas bästa klubblag. Det är inte helt ologiskt att det är svårt att gå in till 110% i en match mot obetydliga mittenlag som Bolton när man har blivit ett av "de stora lagen".
Men Tottenham är inte ett av de stora lagen, inte än i alla fall. Det krävs kontinuitet och prestationer på hög nivå säsong efter säsong för att få det erkännandet. Skillnaden mellan de största klubbarna och de som bara tar en plats till Champions League då och då är förmågan att gå in och göra sitt jobb även i vad som verkar vara obetydliga matcher. De vet det tack vare erfarenhet att alla poäng räknas och behövs för att hålla sig kvar på toppen. Efter den här säsongen kommer även Tottenham veta vad det handlar om, frågan är bara om de behöver hela säsongen för att förstå det eller lyckas vända på trenden innan det är för sent?
// Don Ohlson
Derbyn gör oss unga igen
Det i särklass mest underbara inom sport över huvudtaget är rivalitet och fotboll är inget undantag. Spänningen går verkligen att ta på i vissa matcher och det syns på allt från spelare och domare till fansen på läktarna och soffliggarna som väljer ett gäng öl i soffan istället för känslosvall på läktarplats.
Varje år har jag ett gäng matcher som jag vägrar att missa. Allting planeras runt dem. Så är det bara. Det kliar i fingrarna minst en vecka innan matchstart. Jag är fullt medveten om att det kanske inte blir den mest publikfriande fotbollen med diverse skönspel men kärleken till fotbollen är som tydligast när det är dags för ett derby.
I söndags var det derby della capitale, Roms stolthet Roma tog emot lillebror tillika lokalrivalen Lazio. Mitt älskade Lazio som för stunden lever i eufori eftersom vi leder Serie A hade inför helgens match förlorat 3 av de 4 senaste derbyna. Jag såg båda matcherna förra året och tjurade som ett litet barn när Roma på de mest oförtjänta vis plockade med sig 6 poäng av 6 möjliga. Vi krigade så tappert men fick inget för det, inget alls.
I år skulle det dock bli ändring på det. Tabellen har vänts upp och ned, Lazio presterar som ett lag och Roma underpresterar å det grövsta. Men ett derby är alltid ett derby. Det spelar ingen roll var man ligger i tabellen för matchen betyder så mycket mer än 3 hemspelade poäng. Derbyn handlar om vilja, heder och ära.
Jag var förstörd i söndags. Jag skrek, svor och ville bara gråta. Storebror Roma fick allting med sig, två straffar tilldömdes Roms vargar medan Lazio inte fick med sig en enda av de tre de borde fått trots att domaren stod mycket välplacerad vid åtminstone två av tillfällena. Det faktum att domaren inte blåste av när Stendardo låg utslagen med en huvudskada sekunderna innan Roma fick sin andra straff gjorde inte saken bättre.
Hernanes brände ett friläge, Rocchi var en hårsmån från att peta in bollen i mål och Foggia sköt stenhårt i stolpen. Det var bara inte meningen att vi skulle vinna derbyt i år och jag är så arg som bara ett trotsigt litet barn kan vara. Jag är trött på att vara lillebror åt kassa Roma.
Imorgon är det Manchester-derby och jag laddar för en ny våg av känslosvall.
// Don Ohlson
Har du intresset? Visa det då!
Imorgon(idag, eller what ever) är en sagolik dag. Troligen årets absolut bästa söndag för de som uppskattar fotboll. Det är mer eller mindre obligatoriskt att sitta bänkad framför tvn/streama matcherna mellan 15 och 23 imorgon. Vi har en bunt fantastiska matcher framför oss, på samma dag dessutom.
För att göra det enkelt tänker jag bara beta av dem i tidsordning(med den viktigaste matchen först) för att inte göra någon ledsen och påstå att den ena är viktigare än den andra(fast den vid 15:00 är viktigast, punkt).
15:00 på tv4 sport kan de svenska tofflar som inte orkar pallra sig till Rom bevittna derby della captiale. Utan tvekan ett av årets mest känslosamma matcher och det säger jag inte enbart eftersom jag är en laziale. Roma har alltid varit Roms stolthet, stadens lag, medan mitt Lazio varit lillebror som försöker visa sig på styva linan och förstöra storebrors planer gång på gång. Matchen förtjänar en följetong i sig men engagemanget finns inte riktigt där och för det ber jag om ursäkt. I år marscherar vi dock in på Olimpico till Rom-derbyt som serieledare och favoriter till segern. Något som inte hänt sedan vi tog hem Scudetton med Svennis och jag är ofantligt stolt trots att alla belackare menar att vi hamnat i vår position tack vare tur, tur och tur. Fuck you säger jag, det väger knappast upp för skitförlusterna vi hade i derbyna förra året där vi borde plockat 6 poäng med tanke på hur matcherna såg ut men inte fick med oss en enda pinne. Fotboll har aldrig varit rättvist och kommer aldrig vara.
Senare vid 16:30 är det dags för allsvenskan att avgöras. Det blir ett skånskt lag som tar hem guldklumpen till pokal i år, det står redan klart men frågan är om det hamnar i tattar-Malmö eller i min skånska "hemstad" Helsingborg. Båda lagen ligger på samma poäng inför den sista omgången med Malmö som ledare på bättre målskillnad. Helsingborg är piskade att vinna mot Kalmar och Malmö måste undvika att tappa poäng mot Mjällby(kom igen, ge mig en läggmatch!). Matcherna sänds på canal+. Hursomhelst är det alltid kul med ligor som är vid liv in till sista stund och jag kan bara roas av Allsvenskan i år som bjudit på mer än vanligt och till viss del snott mitt intresse för en stund eller två.
Klockan 17:00 finns det en annan match av intresse för de som inte uppskattar svensk guldstrid på liv och död. Liverpool tar emot mästarna Chelsea på Anfield och jag hoppas som vanligt på en kula eller två i knäet på Drogba. Cech kan gärna ta en smäll på köpet bara för hans fula mössa samt en storslagen seger för hemmalaget. Liverpools Captain Fantastic Steven Gerrard gjorde ju som bekant ett hattrick tidigare i veckan mot Napoli efter att ha blivit inbytt i andra halvlek och nog fan hoppas jag på något liknande imorgon från Stevie. Jag önskar Chelsea all olycka i världen och skulle väl antagligen offra mitt eget välbefinnande för att se dem spela skit och brinna i Premier Leagues skärseld aka kvalserie ner till Championship.
När klockan sedan klämtar 21:00 finns det två derbyn att välja på. Den som är mainstream eller har Mourinho-fetisch väljer förstås att glutta på årets första Madrid-derby när Real tar emot Atlético hemma på Santagio Bernabeu. Diego Forlan har spelat skit än så länge den här säsongen för Atlético och ryktena går kring en flytt i januari-fönstret som stör hans motivation. Diego får gärna göra ett coolt hattrick för att tysta kritiken bara Real är snäppet vassare och pangar in fyra bollar bakom De Gea. Att Real skulle tappa alla poäng känns dock väldigt osannolikt med tanke på det Real vi sett än så länge i år men det är trots allt ett derby och allt kan hända. Utan tvekan en match där Mourinho har möjlighet att glänsa med sitt "nya" Real, segermaskinen som ska ge oss titlar igen. Matchen sänds av Canal+ men matchen går ocksp att streama på exempelvis bet365.
Om man inte känner för ett spanskt derby i huvudstaden finns dock möjligheten att vända blickarna mot Paris. Paris SG tar emot Marseille och det har inför matchen varit många turer i media. Matchen mellan tungviktarna Paris och Marseille har en tendens att bli väldigt bråkiga och inför årets derbyn kom förslaget på tal om att bannlysa bortafansen från matcherna för att få lugn och ro på läktarna och gatorna. Så blev dock inte fallet och det kan bli väldigt intressant att följa händelseutvecklingen. Det blir väl troligen inte ett Partizan-Röda Stjärnan men jag undrar om det inte kommer balla ur? Viasat har sändningsrättigheterna till franska Ligue 1.
En underdog vid 17:00 är "ubåtarna" Villarreal som tar emot Athletico Bilbao och kan erbjuda en intressant strid med ett gäng sköna lirare och två av mina favoritklubbar i Spanien med härliga filosofier.
På återseende
// Don Ohlson