Fotbollskunskap

Varje år har jag ett gäng matcher som jag vägrar att missa. Allting planeras runt dem. Så är det bara. Det kliar i fingrarna minst en vecka innan matchstart. Jag är fullt medveten om att det kanske inte blir den mest publikfriande fotbollen med diverse skönspel men kärleken till fotbollen är som tydligast när det är dags för ett derby.

I söndags var det derby della capitale, Roms stolthet Roma tog emot lillebror tillika lokalrivalen Lazio. Mitt älskade Lazio som för stunden lever i eufori eftersom vi leder Serie A hade inför helgens match förlorat 3 av de 4 senaste derbyna. Jag såg båda matcherna förra året och tjurade som ett litet barn när Roma på de mest oförtjänta vis plockade med sig 6 poäng av 6 möjliga. Vi krigade så tappert men fick inget för det, inget alls.

I år skulle det dock bli ändring på det. Tabellen har vänts upp och ned, Lazio presterar som ett lag och Roma underpresterar å det grövsta. Men ett derby är alltid ett derby. Det spelar ingen roll var man ligger i tabellen för matchen betyder så mycket mer än 3 hemspelade poäng. Derbyn handlar om vilja, heder och ära.

Jag var förstörd i söndags. Jag skrek, svor och ville bara gråta. Storebror Roma fick allting med sig, två straffar tilldömdes Roms vargar medan Lazio inte fick med sig en enda av de tre de borde fått trots att domaren stod mycket välplacerad vid åtminstone två av tillfällena. Det faktum att domaren inte blåste av när Stendardo låg utslagen med en huvudskada sekunderna innan Roma fick sin andra straff gjorde inte saken bättre.

Hernanes brände ett friläge, Rocchi var en hårsmån från att peta in bollen i mål och Foggia sköt stenhårt i stolpen. Det var bara inte meningen att vi skulle vinna derbyt i år och jag är så arg som bara ett trotsigt litet barn kan vara. Jag är trött på att vara lillebror åt kassa Roma.

Imorgon är det Manchester-derby och jag laddar för en ny våg av känslosvall.