Pojken som ska axla Giggs mantel
Wales har alltid stått i skuggan av de andra brittiska länderna när det gäller fotboll. Med ett anonymt lag så när som på storspelaren och United-ikonen Ryan Giggs har de inte haft mycket att säga till om. Nu när Giggs blivit till åren och stunden börjar nalkas då skorna ska ställas på hyllan har det sett ganska mörkt ut för walesisk fotboll de senaste åren. Men tiderna förändras, oj jävlar vad de förändras.
Ramsey och Arsenal i all ära men Tottenham är klubben som sitter med den största guldklimpen från Wales för tillfället. Gareth Bale har kört över allt motstånd på sin vänsterkant i år och fortsatt sin monstruösa utveckling från i våras. Ett hattrick mot Inter på Guiseppe Meazza där han ställdes mot världens bästa högerback, möjligtvis årets mål i Premier League och nu två ytterligare mål mot Bolton i helgen säger en del om hans kapacitet och argumenten för att Bale skulle vara en av världens bästa vänsteryttrar känns inte helt ologiska för stunden.
Men så här bra har det inte alltid varit, sagan om Bale är så mycket mer än ett hattrick.
2007 värvades Bale av Tottenham från Southampton för fem miljoner pund och gjorde mål i sin andra match för klubben i London derbyt mot Fulham och fortsatte på den inslagna vägen med mål i derbyt mot Arsenal. En skada i december höll dock Bale borta från spel resten av säsongen.
Bale var dock inte särskilt omtyckt på den tiden i norra London. Det dröjde ända tills den 26:e september 2009 innan Bale var delaktig i en vinst i ligan och den kom mot jumbolaget Burnley. 24 matcher hann Bale spela i Tottenhams tröja innan han fick vinna en match i ligan och han sågs som otursgubben nummer ett, grabben som förde med sig oförmågan att vinna matcher. Den 26:e januari var första matchen han spelade från start och vann efter en skada på Assou-Ekotto som tvingade Redknapp att ge Bale en ny chans från start.
Därefter har vi dock fått se den Bale vi nu tar för givet, ett yrväder som springer sönder allt och alla och jag kan inte låta bli att le vid tanken att en av de största profilerna inom brittisk fotboll just nu kommer från Wales och inte ens haft ett helt år av bra prestationer bakom sig.
Förövrigt tänkte jag passa på att tipsa om Nivas krönika om Blackpool. Följ länken http://blogg.aftonbladet.se/bankoniva/2010/11/pier-pressure och låt er fyllas lite mer av glädje att det är Blackpool vi ser i Premier League i år istället för Hull eller nåt annat tråkigt gäng. Bara det faktum att Yaya Touré i City tjänar mer än HELA Blackpools trupp får mig att le som ett fån.
// Don Ohlson
Stankovics tårar
Landslagsuppehållet och Sveriges masochistiska uppvisning mot Holland kastade en medial skugga över resterande matcher. Det tog några dagar innan jag fick nys om vad som hänt i Genoa där Italien tog emot Serbien för det experterna på förhand utdömt som gruppfinal i deras kvalgrupp. Allting gick bara åt helvete.
Det hela började redan innan matchen då den serbiska målvakten Stojkovic blev misshandlad av serbiska(!) supportar men räddades av Stankovic och Zigic innan det blev allt för allvarligt. Misshandeln har sin grund i att Stojkovic kommer från Röda Stjärnan i Belgrad men gick efter sin sejour utomlands till den lokala rivalen Partizan Belgrad. Något som tydligen inte uppskattades och redan visats senast hemma i Belgrad mot Estland då publiken skanderade att de ville se honom död.
Givetvis ville inte Stojkovic stå mellan stolparna när matchen nalkades så en junior fick göra debut i landslaget men hann inte visa upp sig mer än 6 minuter. Vid den tiden hade nämligen de tillresta serbiska huliganerna klippt hål i säkerhetsnäten, kastat in bengaler på planen vid två tillfällen och eldat upp en flagga. Allt det innan matchen börjat och 6 minuters speltid. Jag blir fan illamående. Domaren blåste tack och lov av matchen efter andra omgången bengaler kastats in.
Det är med rätta som machomannen och Serbiens kapten Dejan Stankovic brast ut i tårar efter skandalmatchen. Huliganismen har börjat avta och försvinna från de större matcherna i Europa men det är fortfarande den största skamfläcken fotbollen behöver dras med.
Som jag har förstått det går det i efterhand rykten om att huliganerna dessutom ska ha fått betalt med stora summor pengar för att apa sig och avbryta matchen. Allt med det politiska motivet att riva upp sår hemma i Serbien. Den som säger att fotboll bara är en sport vet verkligen inte vad han snackar om. Fotboll är det enda av stort värde för väldigt många vilket givetvis är på gott och ont. Pack, äckel och förbannade as är inte sena att utnyttja det till sin fördel. Ibland bara för att ha ett svepskäl att slåss, ibland med större bakomliggande motiv.
Jag undrar hur det blir under EM i Polen härnäst som har Europas mest rasistiska publik. Vi har många skandaler framför oss. Tack för det, jävla pack.
// Don Ohlson
Chelsea- Dont you wish you had some history?
Jag har, efter kraftiga påtryckningar från herr Olsson, lyckas hitta en lucka i mitt pressade tidsschema för att skriva dessa rader. Att skjuta upp mitt volontärarbete för de svältande aidsdrabbade barnen i afrika ser jag som en självklarhet och framför allt skyldighet när Alex ger mig denna ära. Att mormor i skrivande stund har satt löständerna i halsen och förmodligen kommer avlida inom sekunden är även det underprioriterat detta uppdrag och denna enorma ära. (Mormor, om du mot förmodan överlever detta, och ännu mer om du läser detta, så ber jag om ursäkt och hoppas på din förståelse).
Vad jag har förstått råder det ett allmänt hat mot Chelsea på denna sida vilket glädjer mig oerhört. Det skänker ett ljus i detta iskalla örebro-mörker och håller förhoppningsvis alla våldtäcktsmän borta några sekunder till. Jag känner därmed att det är relativt ”safe” att skriva sin första artikel om just Bank of Russia.
Vad är det då som gör att man så innerligt, verkligen jättemycket, hatar Chelsea?
För det första och kanske det enklaste: De kommer från London och är en direkt lokalrival till mitt älskade Gunners. Fair Enough!
För det andra är de beklagande nog ett bra fotbollslag. Fair Enough!
För det tredje har de samma sponsor på tröjan som jag har på min mobil. Fair Enough!
Men det är nu det riktigt skrämmande och äckliga börjar…
Chelsea har pengar, i överflöd. Och pengarna kom snabbt, mycket snabbt. Tänk er att ni har en vän som ni har känt i många år. Den här vännen är liiite dummare än du, liiite fulare och liiite fattigare. Du känner, nej du vet att du står över honom. Det har du alltid gjort. Tänk er sedan att denna vän går och vinner jackpot på någon skraplott. SMACK! Killen förändras över en dag! Plötsligt har han råd med tandställning, nya skor och fettsugning. Han börjar få självförtroende och börjar konkurera med din egen plats på statusstegen. Han går om dig i densamma stege. Han kör över dig, börjar strula med de vackra tjejerna som man bara vågar prata om och aldrig prata med. Han handlar inte längre tillsammans med dig på Lidl utan går gatan över till Konsum. Han har blivit alfahannen. Irriterande eller hur? Så jävla irriterande!
För det andra har Chelsea börjat fått supportrar, och då menar jag inte brittiska sådana för de har dem alltid haft mer eller mindre, utan svenska! Jag kan ärligt säga, med ena handen på bröstet och andra över bibeln/koranen att jag aldrig, ALDRIG sett eller hört talas om en svensk chelseasupporter förut. Visst man har hört rykten och myter men aldrig något konkret. Men sedan, efter att en viss oljeshejk från ryssland hittat nya leksaker, och PANG! Dem är överallt! Svenska chelseasupportrar! Över-jävla-allt!
Hur fan gick det till? Visst jag kan köpa att någon säger att de håller på chelsea för att de spelar bra fotboll eller för att de vinner för det mesta och man därmed slipper besvikelse. Fair! Men kom aldrig och säg ”jag har alltid varit chelseasupporter” för det är en större lögn än att förintelsen aldrig inträffat. Direkt när ovanstående citat uttalas dör direkt diskussionen. Då vet man med största säkerhet att man pratar med en jubelidiot. Om du ändå, mot förmodan, känner dig osäker på individens idioti kan du ställa följfrågor om klubbikoner. Om de tvekar eller säger Zola, sparka dem i skrevet. Hårt.
Är det förövrigt någon som kan matematik på franska?
Om jag förstår det hela rätt så menar Mr Wenger att den målvakt som räddar minst antal skott är en bra målvakt och ska således stå på match. Med andra ord behövs ingen ny målvaktsvärvning.
Har jag förstått saken rätt?
Tack för ordet!
// Walterström
Rooney lämnar United och Fish and chips.
Båda är rubriker, båda hämtade från England och båda får många att reagera, men av helt olika anledningar...
Rooney +United lär vara en av dom mest sökta ordkombinationerna dom senaste dagarna (förutom porn +free), fish +chips kanske en av dom mest sökta någonsin? Saknar stats..
Det spelar ingen roll vad som söks så länge det publiceras och söks.. "Stackars" Rooney fick hela fotbollsvärlden att tro att han skulle lämna manchester united. Och hela världen trodde det.. ett tag..
Då så, roooooooney lämnar inte united och skriver ett 5-årskontrakt.. Visst, absolut, helt ok, skönt... Det är som att bestämma sig för att ändå ta det där fabriksjobbet och att hela sverige skulle ställa sig upp o skrika "vad i h-e håller du på med?" Det är ungefär den motsvarigheten som jag kan göra..
Fotbollfans världen över fick nyheten "Rooney lämnar.." och alla tog det olika.. På old trafford vinkade dom vänligt med budskapet " Who´s the whore now?".. visst känslorna är heta..men kom igen! inget var ju klart!
Min gode vän som håller av det vidriga laget på A från london (men ändå har sitt favoritlag nånstans ner i divisionerna..) messade "haha" och ringde 10 minuter senare och frågade om jag visste vad det var som han skrattade åt.. "självklart" sa jag...
Visst, som f-n att jag var orolig men nånstans i bakskallen så tänkte jag pr och pengar.. IMen det är trist att ett trick ska innebära mordhot, livvakter, supportermissnöje och framförallt, för egen del, avsky.
Jag bugar för evigt för min, stolt o säga, kusins krönka.. Nu blev det inte "Tack glazer, nu måste vi sälja.." utan mer fuckoff, rooney stays..
Nu tror jag lite mer på engelsk fotboll igen.
Busbyheat
Soppa med pengar i
Det är ganska svårt att dölja hur upprörd jag blivit av Rooneygate som vi precis fått över oss. Det är inte vackert, inte alls vackert men å andra sidan inte heller unikt. Vi är inte den enda klubben som dras med problem. Det tragiska är dock att de stora problemen inom fotbollen har sitt ursprung i pengar. Pengar pengar pengar, usch.
Rooney hävdar bestämt att han vill vinna titlar och la fram det vid hans personliga möte med Uniteds ordförande David Gill. Rooney menar att klubben inte satsar på att bibehålla sin plats i det absoluta toppskicket inom fotbollen och därför behöver han söka sig vidare till en klubb som vill vinna. Jag kan köpa det, det kan jag verkligen. Spelare av Ronaldos och Tevez kaliber lämnade oss och vi hämtar in Valencia, Owen, Hernandez och Obertan som ersättare. Det är inga dåliga spelare och framföralt inte Valencia som spelade mycket bra förra året. Men ärligt, de är ju inte ens nära att spela på sina föregångares nivåer.
Busbyheat skrev tidigare här på Fotbollskunskap om Uniteds historia och Glazers övertagande av klubben. Det osar Liverpool lång väg om det här och jag undrar hur det hade sett ut om vi inte fått in en miljard från försäljningen av Ronaldo. Vår ekonomi situation är inte hållbar oavsett hur många rökridåer Ferguson lägger ut om att pengarna finns om han skulle vilja värva. Han säger att han inte vill värva spelare till överpriser och därför låter han bli. Hur kommer det sig då att Real knycker Özil för 15 och Van der Vaart som spelade mycket fin fotboll i våras har fortsatt göra det under hösten i Tottenham för runt 10 miljoner?
En försäljning av Rooney skulle dock innebära att klubbens värde sjönk och kanske, kanske, skulle det kunna leda till att supportergruppen Red Knights lyckas köpa ut den äckliga amerikanska familjen. Jag hoppas att det kommer något gott ur det här. Antingen en försäljning av klubben eller att Glazers faktiskt tar sig i kragen och inser vad som håller på att hända och investerar i klubben på riktigt, ger nåt tillbaka till oss istället för att tvinga oss att betala av deras lån och skulder.
Som sagt är det här med ekonomin inte något som United lider av i ensamhet. Försäljningen av Liverpool har vi redan rapporterat en del om, Valencia sålde sina två stjärspelare Villa och Silva i somras för att rädda klubbens ekonomi, Adebayor och Kolo Toure lämnade Arsenal för City när de fick se en hög med pengar och Nesta gick till Milan för att rädda sitt(och mitt) älskade Lazio från konkurs för att ta några axplock.
Utvecklingen inom fotbollen är skrämmer skiten ur mig. Kärleken dräneras och det byggs flashiga vinstdrivande företag ovanpå det vi älskar mer än allt annat. Bara det faktum att Barcelona som redan hade en väldigt kort försäsong och slitna spelare ändå väljer att göra en turné i Asien för pengarnas skull och offrar ett gäng poäng i säsongsinledningen säger rätt mycket.
Det finns ljusglimtar som Athletic Bilbao men det är en annan historia. En historia ni får vänta en stund till på.
På återseende. // Don Ohlson
Därför kommer FC Köpenhamn att sätta den röda korven i halsen ikväll - trots Pinto
Lågt försvarsspel, en nödvändighet
För att kunna ta t.ex. Messi hårt så krävs det att man hänger med i Barcelonas passningsspel. Gör man inte det kommer ambitionerna istället att rendera i kort från mannen i den gula tröjan. Skulle FCK inrikta sig på ett lågt försvarsspel med press på barcas spelfördelare finns en chans att nå poäng, även om chansen är försvinnande liten. Det är när mittbackarna blir playmakers som barcelona får problem. Det i kombination med minimalt utrymme för djupledslöpningar leder ofta till att det katalanerna annars är så bra på, nämligen det kreativa passningsspelet, kan låsa sig. Med ett aggresivt försvarsspel kommer FCK visserligen störa enskilda spelare, men också lämna luckor som det spelskickliga blaugrana direkt kommer utnyttja.
Bollinnehav, glöm det!
Barcelona spelar på ett sätt oavsett om det är Chelsea, Mjällby eller FC Köpenhamn man möter. Det betyder stort bollinnehav och metodiskt tiki-taka spel. Alla vet hur barca spelar. Alla vet också hur man bäst försvarar mot ett sådant lag. Men från vetskapen om hur man bör försvara till att verkligen genomföra försvarsspelet ifråga är det en lång väg att gå. Det krävs diciplin, diciplin och åter diciplin. Det räcker med att en enda spelare glömmer bort sig och tjurrusar för att spoilera hela matchen. Jag betvivlar att FCK har den diciplinen eller tålamodet som krävs.
Vad gör vi när vi erövrat bollen?
De få gånger FCK kommer att få bollen gäller det att vara på det klara med vad som ska hända. Direkt bollen erövras ska erövraren veta vad han ska göra med den. Gör han inte det kommer barcas utomordentliga presspel leda till bollförlust och i värsta fall mål. Att slå chanspassningar på en ensam forward duger inte, det leder bara till några sekunders vila. Istället bör fokus ligga på att på så få tillslag som möjligt lägga ut bollen på någon snabb kantspelare. Där finns oftast utrymme då katalanernas ytterbackar oftare agerar ytterforwards än försvarare.
Skjut så fort chansen dyker upp
Vanligtvis så står en säker målvakt i barcelonas mål. Ikväll står Pinto, en inte alltför säker målvakt som tidigare gjort en hel del tabbar i cupspel. Därför bör FCK både i själva spelet och vid fasta situationer satsa på att skjuta.
Därför kommer barca att krossa FCK
Hemmaplan betyder ett enormt tryck på Camp Nou, något som inte är till danskarnas fördel. Tempot kommer stundtals att bli alltför högt för FCK. De kommer helt enkelt inte att hinna med i svängarna när messi och övriga får up farten. Barcelonas tålamod att anfalla kommer att vara större än FCK:s tålamod att ligga rätt i positionerna. Plus att Dani alves onda woodoo-ögon kommer att sätta skräck i nordborna....icke att förglömma
Resultat?
4-0
// Erik el grande
Rooney vägrar förlänga sitt kontrakt
Wayne, vad i helvete håller du på med? är den första tanken som infinner sig när jag slösurfar in på Svenskafans i vanlig ordning och ser en rubrik om att en av våra stora ledare i United som mer eller mindre bar laget på egna axlar under förra säsongen vägrar skriva på ett nytt kontrakt.
Det är vår skotska monstertränare Sir Alex som i en intervju med Manchester Unitedes egen tv-kanal MUTV talar ut om röran med Rooney som vi dragits med under hösten. Först spelar han skit, blek så det heter duga och hamnar med rätta på bänken där han suttit sedan dess. Petningen som självklart är fina grejer för den brittiska pressen började genast gräva i det men Ferguson menade berodde på ankelskadan Wayne drog på sig i våras. Något som Rooney själv gick ut och dementerade i pressen.
Och nu alltså det här, Wayne har vägrat förhandla kring ett nytt kontrakt sedan innan VM och har till och med sagt till Ferguson personligen att han inte vill förlänga sitt kontrakt med United. 1,5 år har vi alltså kvar med en av världens bästa anfallare som verkar försöka göra sig omöjlig för att skynda på en övergång.
Jag blir bra förbannad när jag läser det. Vad är det du ser som ett steg i rätt riktning Wayne? Real, det jävla skämtet? Eller vill du göra som Zlatan och lattja med Messi i en säsong innan du inser att du inte passar in? Eller har du tänkt göra det otänkbara och som IKON för United gå till en av våra värsta rivaler i England? Jag undrar hur mycket jag skulle förstöra med tårarna i ögonen om jag såg dig dra på dig en Chelsea-tröja.
Nej din dumma jävel, det är bäst att du tar ditt förnuft till fånga och ber oss alla om ursäkt innan du blir en av de mest hatade spelarna i England. Fuck you Wayne.
// Don Ohlson
Vi tröstar oss med Champions League
Sveriges insats mot Holland var inget annat än katastrofal. Vi visade på ett mästerligt sätt hur fotboll absolut inte ska spelas medan Holland nöjde sig med filmningar och snygga kontringsmål. Bara att jag har hört uttalanden om att Safari skulle varit bäste svensk säger en hel del; osynlig och utbytt tidigt i andra halvlek. Bra där. Helgens omgång i ligorna gav en viss tröst men det är imorgon när även Champions League brakar igång igen som jag kan lägga plattmatchen bakom mig på riktigt.
Imorgon gästar Skånes stolthet Zlatan Madrid med sitt Milan så det är självklart kvällens höjdpunkt i svensk tv. Som jag förstod det var Zlatan på spelhumör nu i helgen och bjöd på två monsterpassningar till Patos båda mål så formen finns där, trots att vi bara såg nån enstaka knuff på Van Bommel mot Holland från Zlatans sida.
Det som jag dock tycker gör matchen mellan Real Madrid och Milan intressant är den förlorade sonen Robinho som för första gången gästar Bernabeu efter hans skamliga flytt till Manchester City. Den stora lönechecken lurade över brassen till Englands största låtsasklubb och jag kommer aldrig glömma hur äcklad jag var när jag såg honom kyssa klubbmärket på sin nya tröja när han gjorde sitt första mål(Jag har för mig att det var i första matchen dessutom?) för City. Där det finns pengar finns Robinho, fyfan.
Men under förra säsongen blev konkurrensen hårdare i City. Fler pengakåta spelare plockades in(läs Tevez och Adebayor) vilket fortsatte även i somras och vips så har vi Robinho i Italien, spelandes med gamlingarna i Milan tillsammans med den den skånska skönheten Zlatan och odjuret Ronaldinho. I helgen gjorde han sitt första mål för Milan, gissa hur han firade det. Just det, hångel och sex med klubbmärket mitt på planen.
Det ska bli väldigt intressant att se hur publiken i Madrid tar emot Robinho. Själv hoppas jag att han blir utbuad så att det skriker om det men tänder till och visar vilken magisk fotbollsspelare han ändå är. Det kan bli en vacker kväll i Madrid om spelarna bara bjuder upp till dans.
För oss som saknar Viasat så bjuder tv10 på Arsenal-Shakhtar. Gunners saknar en bunt tongivande spelare men det har ju inte stoppat de förut. Även här kommer det dansas så bunkra upp med chips och öl för nu börjar veckan på riktigt.
// Don Ohlson
En värld utan våld
I kölvattnet efter VM i Sydafrika har det ökande fotbollsvåldet varit en stor huvudbry för de beslutande organen i fotbollsvärlden. FIFA börjar seriöst överväga att införa krav på straffområdesdomare, nu inte mest på grund av tveksamma målsituationer utan snarare för allt gruff som pågår kring målet, speciellt under fasta situationer.
Speciellt Holland har, efter den fulaste VM-finalen någonsin sett till utdelade kort, målats upp som den riktiga boven. Detta tycker jag är helt fel och även om mycket saker som tog plats under finalen inte hör hemma på en fotbollsplan så är det inte direkt så att det var en engångsföreteelse. Det är inte så att Nigel de Jong är boven när han (antagligen) uppmuntrats att utvecklas till en ”vårdslös” spelare sedan barnsben.
Vad jag oroar mig mest över är de högsta organens attityd till problemet och två fall som ligger mig färskt i minnet utspelade sig båda i Sverige. Just det, i landet lagom, jantelandet etc.
Det första handlar om AIK, detta lag som alla icke-gnagare älskar att hata precis lika mycket som deras supporters nu måste hata att älska. Händelsen jag har i åtanke är Levski Sofias besök i samband med Europe League-kvalmatchen. Gnagets supportrar har inte direkt haft ett bra rykte om sig tidigare men detta tog fan priset. Att attackera spelarbuss samt tränarstab hos motståndarna, till synes utan anledning, är inte acceptabelt. Hela huligankulturen är så jävla inavlad att det inte ens går att förklara. De själva kan inte ge raka svar på varför dessa dåd genomförs men står ändå för att detta hjälper klubben och de minsann är ”de riktiga fansen med hjärta för klubben”. Avskyvärt säger jag.
Det andra fallet är lite mer aktuellt just nu, nämligen när Syrianskas spelare Haris Skenderovic sätter en mycket väl avvägd armbåge mitt i nyllet på Hammarbys Christer Gustafsson, något som alla domare självklart missar att upptäcka. Det är inte att domarna missar händelsen, inte att disciplinnämnden är lika tekniskt begåvade som en tre-åring eller att Gustafsson själv går ut med att ”det inte var så farligt” som gör mig upprörd. Det ska inte spela någon roll om ”den inte träffade särskilt hårt”. En menad armbåge i ansiktet är precis vad det är.
Straffen för dessa händelser är självklart svåra att avväga. I AIKs fall blev det 550 000 kr i böter för klubben. Det är tråkigt att klubben ska behöva betala för sina ”sanna fans” men samtidigt har Gnaget efter en lång, lång tid av problem med huliganer fortfarande inte lyckats lösa situationen.
För Skenderovics och Syrianskas del blev de helt friade. Skandal.
// Kerkan
Kärlek till den Gamla Damen
En av sommarens stora följetonger handlade om en serb, moder Ryssland och den Gamla damen. Juventus, laget som samlat på sig en jävla massa respekt över åren men förlorade allt under muthärvan kallad Calcioploi 2006. Över en natt förvandlades den stolta, rakryggade damen till en smutsig hora som bjöd på sig själv för att få det hon ville ha.
Juventus började återupprätta sin heder redan vid tvångsnedflyttningen till Serie A men det var först i år när Del Neri plockades in från Sampdoria för att leda laget som klubben skulle födas på nytt och resa sig ur askan. De trötta trotjänarna som kämpade för att återupprätta klubbens och sin egen heder började bytas ut och yngre stjärnskott plockades in.
Milos Krasic, den 25-årige serben var just ett av de stjärnskott Del Neri ville plocka in för att få den gamla damen på fötterna igen. Krasic bestämde sig tidigt för att det var Juventus han ville spela för. Det spelade ingen roll att hans klubb CSKA Moskva och Juve inte kunde komma överens om övergångssumman eller att andra storklubbar la större bud. Han skulle promt spela för Juventus som nästa steg i sin karriär.
Jag läste en del utdrag från en intervju med Krasic om hur han älskar sina nya fans, hur de sjunger hans namn även på bortaplan, hur deras sånger ger honom vingar. Krasic nämnde också hur gärna han vill betala tillbaka för det de gett honom under säsongsinledningen och fortsätter ge honom, match efter match.
Att älska sin klubb, att visa sin kärlek till klubben både på och utanför planen är något som jag ger cred för. Det är den typen av spelare som gör sporten värd att följa. Visst, bolltrollande är vackert men att se glädjen och stoltheten blandas med blod, svett och tårar är ändå det bästa som finns.
//Don Ohlson
Hjärtat i Paris bultar igen
I helgen har det spelats EM-kval. Utvalda spelare lämnar sina klubbar för att i två veckor representera sitt land, något som jag kan tänka mig är en underbar känsla i vissa länder men en tung börda i andra. Inför gårdagens möte mellan Frankrike och Rumänien hade fransmännen inte vunnit hemma på nationalarenan i Paris under ett års tid. Ett år är en förbannat lång tid, speciellt för ett land som vill se sig som en av fotbollsvärldens ledande nationer.
Om vi i Sverige tyngde Lagerbäck och hans landslag med vårt eviga klagande på hans tråkiga fotboll så har det franska landslaget ständigt blivit våldtagna av sin press och sina fans. Under EM 2008 i Tyskland orkade laget bara med ett sketet mål framåt. Avsaknaden av Zidane var total och påhoppen började på landslaget men franförallt förbundskaptenen Domenech. Domenech fick dock sitta kvar på posten eftersom han hade spelarnas förtroende.
Nu, efter VM i Sydafrika är det andra visor. Frankrike var en katastrof och inte bara resultatmässigt efter att ännu en gång bara mäktat med att göra ett mål i gruppspelet. Det har talats om mobbning av Gourcuff som skulle axla Zidanes mantel, Anelka skickades hem till Frankrike på en gång efter att i halvtid mot Mexiko hamnat i gräl med Domenech och laget vägrade träna följande dag för att visa sitt stöd för Anelka. Domenechs huvud fick rulla, föga förvånande.
Laurent Blanc, den gamla mittbacken och en av hjältarna som bärgade Frankrikes VM-guld på hemmaplan 1998 tog över som tränare för landslaget och petade alla spelare som medverkat i senaste världsmästerskapet under sin första landskamp. Torsk på hemmaplan mot Vitryssland och våldtäkterna på landslaget var genast igång igen.
Nu har det dock börjat ljusna. Blanc har hittat en balans som gett laget en stabil grund att stå på. Även om laget inte är uppe i den standard de höll i fornstora dar så har de nu två raka 2-0 segrar och har köpt sig lite andrum och kanske kanske kommer laget till liv redan i det kommande europeiska mästerskapet. Spelarmaterialet finns där, Blanc finns där. Nu behövs bara att det franska folket ställer sig på rätt sida.
// Don Ohlson
Ge mig en cigarr!
Jag läste ett underbar citat av Churchill tidigare idag där han förklarade att sin kärlek till cigarrer berodde på att de uppehåller både händer och munnen på samma gång vilket vid ett flertal tillfällen stoppat honom från att strypa eller bita någon. Åh detta ljuva raseri som bara kan bubbla upp inom en för en kort stund, det är så bekant.
Om jag vore en av Liverpools anhängare vet jag inte om jag kunde tygla mig själv. Soppan Hicks och Gillett hållit på att koka ihop under några år börjar lukta riktigt för jävligt nu och fan om jag inte anar ett litet skadeglatt leende trots alla pengar de förlorat och fortsätter att förlora som ägare av 'Reds'.
För några dagar sedan tog ägarfrågan en ny vändning. Liverpools styrelse som har jobbat febrilt sedan i april på att hitta en eventuell köpare fick in två acceptabla bud och förhandlingar inleddes. New Englands sport ventures som bland annat äger Red Sox drog det längsta stråt och som jag förstått det har de klargjort med sitt bud att de köper ut de skulder som i april månad när Hicks och Gillett la ut klubben till försäljning uppgick till 3 miljarder kronor.
Men roligare blir det! När ett styrelsemöte för några dagar sammankallades för att godkänna budet stormade Hicks och Gillett in och försökte avsätta de i styrelsen som fått ansvaret att sköta försäljningen för att sätta sina egna polare på respektive position. Man kan bara le åt det och skaka på huvudet, det är så löjligt och bisarrt. Två små barn med alldeles för mycket pengar i fickorna(som nu dock är skulder istället) och för lite vett i skallarna.
Försäljningen av klubben är nu godkänd av både styrelsen och Premier League men självklart kan inte den här sagolika soppan sluta här utan även fortsätta nästa vecka då det väntas på ett slutgiltigt domstolsbeslut för att avgöra om försäljningen gått rätt tillväga eller inte.
Den 15:e oktober är nästa deadline för de nuvarande ägarna att reglera sina skulder. Om det inte sker riskerar klubben att åka på poängavdrag vilket vore en skymf mot klubben Liverpool men framför allt deras fans. Jag blir så jävla förbannad över hur vissa ägare behandlar fansen och deras kärlek till klubben. Kan de inte förstå att det är vi som håller den upprätt och bär den på våra axlar över eld och vatten, sakta, sakta framåt?
// Don Ohlson
München, 6 februari 1958
Vi börjar den 5 november.. Manchester United skulle möta Röda Stjärnan (Belgrad) i Europacupen på bortaplan. Flygsäkerheten 1958 var inte vad den är i dag, men flyg var enda alternativet för klubben att ta sig till och från matchen.
Matchen spelades den dagen och laget hade matcher i den engelska ligan helgen före och efter.
Resan dit gick bra, matchen likaså. Oavgjort med 3-3 tog United vidare till semifinal då engelsmännen vunnit det första mötet med 2-1.
Men på vägen tillbaka började problemen redan i Belgrad. Spelaren Johnny Barry hade glömt sitt pass och flyget försenades med en timme. Planet gick ner för att fylla på bränsle i München, men när piloten James Thain skulle starta strejkade motorerna.
Två startförsök fick avbrytas. Vid det tredje kom motorerna igång, men snöslask i slutet av startbanan hindrade planet från att få tillräcklig fart för att stiga snabbt. Med 44 personer ombord kraschade planet in i ett stängsel som omgärdade flygplatsen och vidare in i en byggnad.
21 av passagerarna dog omedelbart och ytterligare två på sjukhus inom tre veckor. Åtta av de omkomna var spelare i Manchester United, bland de övriga fanns tre ur klubbens ledarstab och åtta journalister. Ytterligare två spelare skadades så svårt att de tvingades avsluta sina fotbollskarriärer i förtid.
Laget brukar kallas för "Busby babes"; tränaren hette Matt Busby och laget höll en ovanligt låg snittålder.
Busby hade fått svåra skador i kraschen och kämpade på sjukhus i veckor efter kraschen. När han väl kom tillbaka fokuserades all hans energi på att bygga ett nytt storlag. Han försökte återuppväcka "the Babes" genom att investera i ungdomsverksamheten och satsa på klubbens egna talanger.
På samma sätt har Ferguson byggt sin framgång. Han är den enda United-tränare som lyckats upprepa Matt Busbys bedrift att vinna Europacupen, eller Champions League som det heter nu. Fyra spelare i startelvan som slog Bayern München i finalen 1999, hade gått raka vägen från Uniteds juniorlag till a-laget. Då saknades ändå Paul Scholes och Phil Neville, som gjort samma resa och spelade stor roll i att United även vann ligan det och nästkommande tre år.
"Just like the Busby Babes in days gone by
We´ll keep the red flags flying high
You´ve got to see yourself from far and wide
You´ve got to hear the masses sing with pride...
UNITED! Man UNITED!"
/Busbyheat
Not again, Sven!
Det var en gång en framgångsrik tränare som förde Lazio till ligaguld i serie A. För det blev han hyllad och välkänd över hela fotbollsvärlden. Faktum är att han blev så känd att han erbjöds jobbet som förbundskapten för det engelska landslaget. Han skulle göra det som ingen engelsman lyckats med sedan urminnes tid - vinna ett stort mästerskap. För att göra en lång historia kort: Svensken började bra, fortsatte bra, stökade till sitt privatliv, fick mediadrevet på sig och avgick. Svennis lyckades aldrig erövra englands heliga Graal (är den ens är möjlig att erövra) och vinna en titel åt landet där fotbollen har sin hemvist (enligt engelsmännen). Ändå får man säga att hans tid som manager för England ändå var klart godkänd och vid hans avgång var han fortfarande en respekterad tränare.
Därefter har det väl gått "sådär", både med anseende och framgång. En vistelse i Man.City där värmlänningen gjorde ett rätt bra jobb, men hade lite oflyt med ägarens finansiella/politiska förehavanden. För Eriksson kunde ju omöjligt veta att herr Thaksin var inblandad i diverse trubbel både här och där.....
Inte heller kan man väl begära att en värmlänning ska ha koll på att 90 % av spelarna i Mexikos landslag inte alls kunde någon engelska, samt att media i Mexiko, om möjligt, var än mer nationalistisk och pressande än kollegorna i England.
För att inte tala om Notts County. Han blev ju lovad guld och gröna skogar. Inte kunde väl Sven-Göran förstå att det var något lurt med ägaren (han visste ju inte ens vem det var).
Sammanfattningsvis så här långt kan konstateras att svenskens anseende inte riktigt är vad det en gång var. Media har utmålat honom som en slags, ursäkta uttrycket, "fotbollstränarhora", som tar vilket jobb som helst bara ersättningen är tillräckligt god.
Nu i dagarna bekräftade championshipklubben Leicester att mr. Eriksson var deras nye manager. Av allt att döma verkar det som att Eriksson återigen blivit lovad stora pengar som ska användas till att ta klubben till förstaligan (helst den här säsongen, annars nästa! Klubben ligger just nu på en hedervärd 22:a plats). Återigen är det ett konsortium av rika ägare som står bakom dessa löften. Återigen är ägarna från Thailand. Men varför oroa sig...
Skulle svennis lyckas med sitt nya projekt är han ånyo med på den stora scenen av respekterade tränare. Vid motsatt utfall är nog risken stor att Leicester blir ändstationen på den internationella tränarkarriären. Torsbysonen är ju trots allt 62 år och torde ha tillräckligt under madrassen för att kunna dra sig tillbaka. Vem vet, kanske kan han intressera några Thailändare att investera i Torsby United. En tänkbar första värvning skulle ju vara Sol Campbell....
//Erik el grande
Lagerbäcks avhopp leder till ett leende landslag?
När jag tänker på det "nya" landslaget med Hamrén i spetsen tänker jag genast på en bild i Expressen från presskonferensen där Zlatan och Hamrén gick ut offentligt och talade om herr Ibrahimovics comeback i den blågula tröjan. Zlatan hade ett leende som sträckte sig över hela uppslaget och jag är inte helt säker på om hela käften fick plats utan kanske syntes i marginalerna på sidorna som var före och efter artikeln.
Media basunerar ut att vi har ett leende landslaget och helt plötsligt är det gudomligt roligt att representera Sverige. Vi har blivit ett mini-Brasilien, bolltrollande vikingar som kommunicerar med häftiga höftrörelser.
Jag gillade verkligen inte Lasse Lagerbäck, inte det minsta. Jag saknar Tommy Söderberg(vilken mysgubbe!), men inte Lagerbäck. För mig kändes Lagerbäck lite som en karikatyr av det svenska folket och nog fan skrämde det slag på oss. Sen kommer klämkäcke Hamrén och pekar rakt fram med hela armen, "Dit ska bollen grabbar!" och var så där internationell och cool att den svenska journalistkåren blev kär vid första ögonkastet.
Medias beskrivning av landslaget är det jag kommer ägna mig åt i huvudsak fram tills i januari. Det är mitt uppsatsämne, mitt levebröd. Att studera medie- och kommunikationsvetenskap har gett mig möjligheten att skaffa mig djupare kunskap om fotboll. Fotbollsprofessor vore ju förbannat coolt att kunna titulera sig som.
Min tanke så här i början av allt detta uppsatsskrivande och bokläsande är att landslaget representerar det svenska folket utåt. De står för det vi som nation är, värderingar, normer och hela köret. Men det är jävligt få som faktiskt följer landslaget för egen maskin och på egen hand kan skapa sig en uppfattning. I mångt och mycket så är det istället ett fåtal personer inom mediebranschen som berättar hur de tolkar det svenska landslaget och skriver in sina värderingar och åsikter.
Det är inte omöjligt att det kommer cirkulera en del tankar kring detta ämne fram tills att det är inlämnat, godkänt och användbart som källa för framtida studier men framförallt tar jag mer än gärna emot tankar och idéer som både kan hjälpa och skälpa mina resonemang.
// Don Ohlson
Lotito, vad tusan har du gjort?
En av de delar av fotbollsvärlden som jag uppskattar(och i vissa fall hatar) allra mest är ledarskapet inom klubbarna. Spelarna framförallt men även tränaren är länken till supportrarna, det som klubben visar upp utåt men det finns så mycket mer att älska än 22 spelare som jagar boll och två tränare som ger frustrerade direktiv från sidlinjen.
Hur klubbens struktur ser ut varierar givetvis. Vissa lag likt Manchester United och Liverpool har helt enkelt ägare och under sig personer som sköter ruljansen inom klubben och förvaltar deras pengar på bästa sätt. Andra klubbar likt Barcelona och Real Madrid är ägt av fansen och håller presidentval där det kandideras och röstas om vem som ska vara det högsta hönset ett tag framöver. Sedan finns det förstås de mest underbara och motbjudande ledarna inom fotbollen som helst gör allt med egna händer likt det Lazio vi har nu för tiden.
Lazios president och tillika ägare Claudio Lotito har ägt majoriteten av klubben sedan 2004 efter att han köpte upp de kvarvarande spillrorna som den föregående ägaren Cragnotti lämnade efter sig och den ekonomiska skandalen med sitt flaggskepp Cirio år 2002. Den ekonomiska katastrof som tvingade Lazio att sälja alla sina stjärnspelare från det lag som vann Serie A 2000 med Sven-Göran Eriksson vid rodret. Lotito har visserligen sanerat ekonomin sedan han kom till makten men det är för hans galna upptåg som Lotito gjort sig själv till en världskändis där jag skulle tro att Jesús Gil är den enda som kan mäta sig på fullaste allvar.
Jag har många gånger undrat om Lazio och Lotito har några andra anställda än spelarna och tränarna. I somras när transfercirkusen var igång var det ständigt återkommande ämnet rörande Lazio att Lotito var både här och där i världen för att förhandla om diverse spelare han var sugen på. Den här tjurskalligheten och femårings-mentaliteten har retat gallfeber på mig så många gånger. "Kan själv!" ekar i Olimpicos korridorer och jag är inte det minsta förvånad att många tränare har passerat de senaste åren, Lotito vet ju bäst, förstår de inte det?
I somras åkte Lotito över till Brasilien och kom hem med Hernanes, en spelare som jag var helt och hållet obekant med och tankegångarna var genast igång. Zaraté som var Lotitos senaste fynd har visserligen en enorm talang inom sig men stannat intellektuellt på lekis, precis som Lotito och jag var rädd att han köpt in en lekkamrat som skulle sura vid sidlinjen tillsammans med Zaraté.
Oj, så fel man kan ha. Av de matcher jag sett i år är det en fröjd att se Hernanes röra sig på planen. Med den italienska gå-fotbollen där det disciplinerade positionsspelet så ofta sätter stopp för fart och fläkt gör Hernanes lite som han vill, bara för att han kan. Tillsammans med den "nya" tränaren Reja som tog över under andra halvan av förra säsongen och redan då fick klubben på rätsida och räddade oss från nedflyttning sitter vi i serieledning med ärkerivalen Roma på nedflyttningsplats.
Just nu, den här lilla veckan fram till nästa omgång är så förbannat nära utopi som det troligen går att komma som Laziale. Vem behöver vinna trippeln när vi kan leda ligan och ha storebror Roma på sista plats i tabellen? Nu är vi ju inte riktigt där, men nästan och av reaktionerna på den italienska sektionen av svenskafans.com verkar det som att de flesta Laziale sitter med hybris, klappar sina händer och rullar stock för att på något vis få ut sina känslor medan resten knappt kan förstå hur det kunde gå så snett att ett gäng himmelsblå spelare med fascister i Curva Nord belägrade den plats alla vill ha för sig själva.
Jag är inte dum nog att tro att det här ska hålla i sig. Lazio som vinnare i Serie A ligger för stunden på 29 gånger pengarna på bet365 till exempel och jag har bara på känn att nu när Lotito gjort något bra och plockat hit Hernanes ligger det en hög med skit runt hörnet som vi bara väntar på att få trampa i. Är det inte dags att bråka med Reja snart Lotito? Du ger oss hopp för tusan, så här kan vi inte ha det.
// Don Ohlson
Fritt fall på Merseyside
Inför säsongen var det delade läger i staden Liverpool. Stadens flaggskepp Liverpool FC och deras anhängare hade deppat rejält den senaste tiden mycket tackvare ägarfrågan med de amerikanska ägarna Hicks och Gillett och det stora lån de tog av Royal Bank of Scotland vid deras köp av klubben. Det faktum att Hicks och Gillett låtit klubben stå för avbetalningen av lånet gör inte saken bättre och inte heller det faktum att de ständigt missat att betala tillbaka pengar i tid och dragit på sig dyra förseningsavgifter.
Annorlunda lät det i Everton som gjorde en galen uppryckning förra året efter att, som vanligt, ha inlett med flera skador på nyckelspelare under hösten. I år var dock skadeläget gynnsamt och det har snackats lite i smyg om att det här skulle vara Evertons år. Nu skulle Moyes och hans lagbygge äntligen få visa vad de kan i all sin prakt och slåss om kvalplatserna till Champions League.
Men icke, inte alls. Det spelar ingen roll hur det såg ut innan säsongen för faktum är att båda lagen spelat skit. Liverpool har kvalificerat sig för att göra deras sämsta inledning på säsongen genom tiderna nu senast efter Blackpool(?) medan Everton precis tog sin första seger för säsongen mot Birmingham. Liverpool ligger under nedflyttningsstrecket, Everton ligger precis ovanför på samma poäng.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över tanken på att helt sakna lag från Merseyside nästa säsong. Nu är det ju dock så att båda lagens trupper har för hög kvalitet för att åka ner i Championship men det är ju så pinsamt att ens tänka tanken. Liverpool, laget som så sent som för två år sedan föll på målsnöret i kampen om ligatiteln förlorar nu hemma på Anfield inför gråtande fans mot Blackpool. Blackpool som gick upp från Championship i år MEN var tippade av tränarna att åka ur Championship. Blackpool vars tränare har uttalat sig i pressen om att deras trupp inte heller för Premier League, nej inte ens för Championship.
Jag har inget ont blod gentemot Blackpool. Det är en askunge-saga utan dess like i engelsk fotboll men det är en annan femma, en annan krönika.
Förhoppningsvis har Moyes fått ordning på skutan i och med matchen mot Birmingham men Hodgson, va fan ska du göra nu?
// Don Ohlson
Benknäckargänget
I somras hängde jag nere på västkusten med min familj och bodde i en veckas tid i samma stuga som jag gjort nästan varje sommar under min uppväxt. Den sinnesro jag får där nere är guld värd och Halmstad är min ungdomskärlek jag alltid kommer tillbaka till. I somras var dock inte en dans på rosor i samma utsträckning som det brukar vara på grund av att vi köttade neråt landet under fotbolls-VMs sista stundande dag.
Visst, jag har kollat en del på mästerskapen förut men det här var nog det första året jag kan säga att jag följt VM, haft koll och sett mer anonyma matcher med samma förväntningar som jag hade på Brasilien 1998. I år hade vi Spanien i finalen, propagandafotbollens fanbärare som ligger med publiken i 90 minuter och sedermera blev det lag som vunnit VM med minst antal gjorda mål genom tiderna.
Spanjorerna skulle ställas mot Holland som blivit pånyttfödda efter det senaste europamästerskapet där de tillsammans med just Spanien och Ryssland satsade på anfallsfotboll utan dess like. Anförda av en personlig favorit, Sneijder, skulle VM-guldet bärgas men det som folk trodde skulle bli en folkfest och hawaiifotboll fick även se den smutsiga sidan av fotbollen.
Ölen gick ner i en rasande takt, påhejad av farsan som även han var taggad till tusen inför matchen och det skulle sparas tid vid ölhämtandet så det var ständiga taktikskålar när den ene närmade sig slumpen. I det underbara tillståndet, sittandes i mitt palats av lugn och ro fick jag se en karatespark med skruvdobbar i bröstkorgen på Xabi Alonso. Visst har jag skrikigt åt tvn förut men nu var det ord och inga visor. Ölburkar flög och smsen skickades fram och tillbaks i skytteltrafik.
Nigel De Jong, det holländska aset, gjorde som han blivit tillsagd och spelade destruktivt för att förstöra Spaniens rytm tillsammans med sin landsman Van Bommel. Det funkade, uppenbarligen. Men hans kreativitet och Bruce Lee-takter var sorgligt att se i en mästerskapsfinal. Zidanes skallning kan jag köpa men att hoppa in på det sättet De Jong gjorde och utan att be om ursäkt eller försvara sitt handlande i pressen efteråt gör mig illamående.
Nu i helgen var han igång igen och kapade Hatem Ben Arfas ben på två ställen med en och samma tackling. Syrgas och bår var det Ben Arfa fick nöja sig med, bra gjort De Jong, väldigt bra gjort.
Men, det finns tack och lov ljus i mörkret. Jag läste just en kortis på DN om att Van Marwijk, Hollands förbundskapten, petat De Jong från truppen efter hans senaste överfall. Jag är mäkta imponerad över Van Marwijks handlande för De Jong är trots allt en jävligt duktig fotbollsspelare och ett tungt avbräck för Holland. Ändå väljer Van Marwijk att sätta ner sin fot och göra ett ställningstagande, markera att det inte är okej att spela fotboll på ett så vårdslöst sätt och riskera spelares karriärer med en idiotisk kapning.
Jag hoppas att Van Marwijks handlande kan ge eko i fotbollsvärlden för jag är ärligt talat trött på grottmännisko-tänket som tittar fram både här och där. Fotboll ska spelas, sen om det görs med offensiv glans eller taktisk slughet gör mig detsamma. Bara jag slipper se den här typen av spelförstörande är jag nöjd.
// Don Ohlson
6 saker att titta efter på Mestalla ikväll
För tillfället är jag just hemkommen från en tenta i arbetsrätt. Dagens inlägg blir därmed inte alltför detaljerat eller långt. Tanken med dagens inlägg är att ge några extra vinklar på matchen Valencia-Athletic Bilbao som spelas klockan 22 ikväll.
Till att börja med kan konstateras att Valencia hittills är obesegrade i ligan, som de för övrigt toppar på 13 poäng. En fråga man kan ställa sig är hur pass återhämtade spelarna är från förlusten mot Man. United i onsdags. Det var en ganska tempofylld match och spelarna blev nog inte mindre trötta av att åka på ett baklängesmål i minut 85'.
Kommer Unai Emery att sitta ner någon gång under matchen? Troligtvis inte. Karln borde kanske satsat på en karriär som dirrigent.
Till att börja med kan konstateras att Valencia hittills är obesegrade i ligan, som de för övrigt toppar på 13 poäng. En fråga man kan ställa sig är hur pass återhämtade spelarna är från förlusten mot Man. United i onsdags. Det var en ganska tempofylld match och spelarna blev nog inte mindre trötta av att åka på ett baklängesmål i minut 85'.
Det som kan vara lite extra intressant att kika på i Valencia under matchen är:
- Kommer Jérémy Mathieu vara lika offensiv som mot united? Klarar han av att komma upp i samma kapacitet som i CL-matchen så finns chansen att han inom den närmsta framtiden kan få dra på sig les bleus nuförtiden inte alltför hedervärda tröja.
-
Kommer Manuel Fernandes starta matchen? Mot united var det bänken som gällde, men efter ett strålande inhopp är chansen stor att han får starta. Stor och stark spelare som klarar av både den defensiva och offensiva rollen på mittfältet.
Kommer Unai Emery att sitta ner någon gång under matchen? Troligtvis inte. Karln borde kanske satsat på en karriär som dirrigent.
För krigarna från baskien har det gått lite trögare. Visserligen hade väl inte någon förväntat sig att laget skulle ta poäng mot Barcelona eller Atlético de Madrid, men 2-2 mot Sporting Gijón är inte godkänt. Ändå har Bilbao imponerat på mig under säsongsupptakten. 3-0 segern mot Mallorca var en uppvisning. Det roligaste är ändå att se att laget varje år lyckas få fram nya lovande spelare. En bedrift av stora mått då klubben endast värvar baskiska spelare. Att titta efter i Bilbao i kvällens match:
- Kommer 18-årige yttern Muniain få chansen att spela. Han är en vindsnabb och teknisk spelare som definitivt kommer att bli något stort.
-
Hur många kort får defensiva mittfältaren Gurpegui. Har en tendens att komma in lite fel i situationer och då gärna med dobbarna före. Nyttig för det egna laget. -
-
Hur många felpassningar slår Javi Martínez. spelaren kopplades under sommaren ihop med Barcelona, vilet säger en hel del. Har vissa likheter med Xavi och behärskar playmaker-rollen på ett imponerande sätt för sin ålder.
//Erik el grande