Benknäckargänget
I somras hängde jag nere på västkusten med min familj och bodde i en veckas tid i samma stuga som jag gjort nästan varje sommar under min uppväxt. Den sinnesro jag får där nere är guld värd och Halmstad är min ungdomskärlek jag alltid kommer tillbaka till. I somras var dock inte en dans på rosor i samma utsträckning som det brukar vara på grund av att vi köttade neråt landet under fotbolls-VMs sista stundande dag.
Visst, jag har kollat en del på mästerskapen förut men det här var nog det första året jag kan säga att jag följt VM, haft koll och sett mer anonyma matcher med samma förväntningar som jag hade på Brasilien 1998. I år hade vi Spanien i finalen, propagandafotbollens fanbärare som ligger med publiken i 90 minuter och sedermera blev det lag som vunnit VM med minst antal gjorda mål genom tiderna.
Spanjorerna skulle ställas mot Holland som blivit pånyttfödda efter det senaste europamästerskapet där de tillsammans med just Spanien och Ryssland satsade på anfallsfotboll utan dess like. Anförda av en personlig favorit, Sneijder, skulle VM-guldet bärgas men det som folk trodde skulle bli en folkfest och hawaiifotboll fick även se den smutsiga sidan av fotbollen.
Ölen gick ner i en rasande takt, påhejad av farsan som även han var taggad till tusen inför matchen och det skulle sparas tid vid ölhämtandet så det var ständiga taktikskålar när den ene närmade sig slumpen. I det underbara tillståndet, sittandes i mitt palats av lugn och ro fick jag se en karatespark med skruvdobbar i bröstkorgen på Xabi Alonso. Visst har jag skrikigt åt tvn förut men nu var det ord och inga visor. Ölburkar flög och smsen skickades fram och tillbaks i skytteltrafik.
Nigel De Jong, det holländska aset, gjorde som han blivit tillsagd och spelade destruktivt för att förstöra Spaniens rytm tillsammans med sin landsman Van Bommel. Det funkade, uppenbarligen. Men hans kreativitet och Bruce Lee-takter var sorgligt att se i en mästerskapsfinal. Zidanes skallning kan jag köpa men att hoppa in på det sättet De Jong gjorde och utan att be om ursäkt eller försvara sitt handlande i pressen efteråt gör mig illamående.
Nu i helgen var han igång igen och kapade Hatem Ben Arfas ben på två ställen med en och samma tackling. Syrgas och bår var det Ben Arfa fick nöja sig med, bra gjort De Jong, väldigt bra gjort.
Men, det finns tack och lov ljus i mörkret. Jag läste just en kortis på DN om att Van Marwijk, Hollands förbundskapten, petat De Jong från truppen efter hans senaste överfall. Jag är mäkta imponerad över Van Marwijks handlande för De Jong är trots allt en jävligt duktig fotbollsspelare och ett tungt avbräck för Holland. Ändå väljer Van Marwijk att sätta ner sin fot och göra ett ställningstagande, markera att det inte är okej att spela fotboll på ett så vårdslöst sätt och riskera spelares karriärer med en idiotisk kapning.
Jag hoppas att Van Marwijks handlande kan ge eko i fotbollsvärlden för jag är ärligt talat trött på grottmännisko-tänket som tittar fram både här och där. Fotboll ska spelas, sen om det görs med offensiv glans eller taktisk slughet gör mig detsamma. Bara jag slipper se den här typen av spelförstörande är jag nöjd.
// Don Ohlson
Kommentarer
Postat av: Erik el grande
Väl skrivet!
varför inte en lex De Jong där upprepade grova förseelser resulterar i avstängning från landslagsspel i x månader.
Postat av: Don Ohlson
Ja, jag tycker att straffen borde vara hårdare för onödigt fult spel. Hoppas att de reder upp det.