Kärlek till den Gamla Damen
En av sommarens stora följetonger handlade om en serb, moder Ryssland och den Gamla damen. Juventus, laget som samlat på sig en jävla massa respekt över åren men förlorade allt under muthärvan kallad Calcioploi 2006. Över en natt förvandlades den stolta, rakryggade damen till en smutsig hora som bjöd på sig själv för att få det hon ville ha.
Juventus började återupprätta sin heder redan vid tvångsnedflyttningen till Serie A men det var först i år när Del Neri plockades in från Sampdoria för att leda laget som klubben skulle födas på nytt och resa sig ur askan. De trötta trotjänarna som kämpade för att återupprätta klubbens och sin egen heder började bytas ut och yngre stjärnskott plockades in.
Milos Krasic, den 25-årige serben var just ett av de stjärnskott Del Neri ville plocka in för att få den gamla damen på fötterna igen. Krasic bestämde sig tidigt för att det var Juventus han ville spela för. Det spelade ingen roll att hans klubb CSKA Moskva och Juve inte kunde komma överens om övergångssumman eller att andra storklubbar la större bud. Han skulle promt spela för Juventus som nästa steg i sin karriär.
Jag läste en del utdrag från en intervju med Krasic om hur han älskar sina nya fans, hur de sjunger hans namn även på bortaplan, hur deras sånger ger honom vingar. Krasic nämnde också hur gärna han vill betala tillbaka för det de gett honom under säsongsinledningen och fortsätter ge honom, match efter match.
Att älska sin klubb, att visa sin kärlek till klubben både på och utanför planen är något som jag ger cred för. Det är den typen av spelare som gör sporten värd att följa. Visst, bolltrollande är vackert men att se glädjen och stoltheten blandas med blod, svett och tårar är ändå det bästa som finns.
//Don Ohlson