Kaos i Rom
Jag var inne på det en sväng i facebookgruppen häromdan efter att Roma torskade borta mot Genoa, det är en smått kaotisk stämning i Rom. Att torska med 4-3 borta mot Genoa är i sig inte nåt hemskt nederlag, åtminstone inte fram tills i år och man dessutom är ett topplag som tänk slåss om kvalplatser till Champions League. Att dessutom ha en tremåls-ledning och tappa det till en förlust är rent utsagt pinsamt, framförallt för ett italienskt fotbollslag där Catenaccion(bultlås) - ett väl utstuderat försvarsspel ses som en sann fotbollskonst. Att släppa in 4 mål i en match händer bara inte.
Huvuden måste rulla
Tillsammans med några andra skakiga resultat den senaste tiden fick det Romas ultrás, deras mest hängivna fans att gå bananas. För de som inte har världens koll på italiensk fankultur ska det verkligen sägas att den är extrem. Inte värst, men extrem. I svensk press kan vi få läsa om engelska huliganer men i Italien har supportrarna makt.
Efter förlusten mot Genoa startade då Romas ultrás kravaller vid Trigoria, området i Rom där Roma har sin träningsanläggning. Det ledde i sin tur till att de fick igenom sin vilja och fick ett möte med klubbledningen. Senare under kvällen när Romas trupp landade på flygplatsen möttes de av 50 ultrás och polisen. Inte långt därefter hölls ett möte på Trigoria med hela spelartruppen som slutade med att Ranieri fick lämna tränarposten.
Snabba puckar
Jag kan inte låta bli att tycka synd om Ranieri. Det är precis samma situation som Benitez hamnade i hos Inter. Spelet är inte vad det borde vara men ändå så ligger Roma bara 9 poäng efter lillebror Lazio som håller fjärdeplatsen. Dessutom har Roma en match mindre spelad - så 6 poäng, typ.
Det är läskigt vad fort supportrar kan glömma glädjeämnen. Under förra våren var det just Ranieri som höll Roma obesegrade i ett halvår och sånär snuvade Inter på ligatiteln. Nu är han istället arbetslös och klubbikonen Vincenzo Montella utsågs idag till att bli hans ersättare. Vad har Montella gjort det senaste året? Jodå, han har arbetat som tränare för ett av Romas lag, U13-laget.
Cashen har sinat
Att det blev Montella som fick ta över tränarposten är dock inte oväntat. Roma har länge letat efter en ny ägare och ett ägarbyte sägs vara förestående - med andra ord vill de nuvarande ägarna inte slänga mer pengar i sjön på en ny tränare när Montella kan tas upp gratis ur de egna leden. Det ska också sägas att Montella har ett halvår på sig att visa sig värd platsen som Mister i Roma. Att han ska vara rätt man för jobbet känns ju dock inte så värst troligt, magkänslan säger mer att det handlar om skadekontroll och att inte spendera mer pengar än nödvändigt.
Ägarbytet ja, det är ju inte bara ett problemområde när det gäller tränarposten. Hur många spelare har sig in i Romas startelva de senaste fem åren? Spelartruppen åldras snabbt och med budget/chansvärvningar som Adriano och Baptista har laget inte direkt fått den där dimensionen som skulle göra det möjligt att ta upp kampen med lagen från norr om Scudetton.
Framtiden är ruskigt oviss
Vad som kommer hända det kommande halvåret i Rom blir väldigt intressant att följa. Om Montella inte får ordning på manskapet kan det bli första gången på 10 år som Lazio blir storebror i staden(så tillvida att Lazio inte gör sin obligatoriska genomklappning förstås). Men ändå, när en storklubb som Liverpool eller Roma har sina överjävliga ägarproblem går det inte att känna annat än medlidande. Vissa klubbar hör bara hemma i ligornas toppskikt.
// The Don
En frisyr utan tre kanter är ingen frisyr
För några dagar sedan skakades sportvärlden av två bomber inom en på tok för kort tid, dels la Peter Forsberg skridskorna på hyllan och dels bestämde sig El Fenomeno, hans som med vardagstugg kallas för Tjockis-Ronaldo för att avsluta sin skadefyllda karriär. Att skriva om ett ämne som behandlas överallt i media och göra det på ett sätt som ens är en smula intressant istället för ständigt upprepande är en jävla utmaning. Jag har såklart velat printa ner en rad eller två om en av fotbollshistoriens märkligaste och mäktigaste anfallare, frågan var bara hur.
Hyllningarna bara ramlar in
Nu känns det dock inte längre hållbart. Från alla möjliga håll strömmar hyllningarna in för att ytterligare styrka hur överjävla bra Ronaldo faktiskt var. Så sent som igår läste jag ett offentligt brev som fotbollens största gentleman(efter att Maldini lagt skorna på hyllan förstås) Alessandro Del Piero publicerat. Del Piero har aldrig spelat med Ronaldo, i själva verket slogs de sinsemellan om skytteligatiteln under Ronaldos tid i Inter. Ändå hyllas Ronaldo.
Rio Ferdinand som så vitt jag vet aldrig ens spelat mot Ronaldo sa att han skulle hålla en tyst minut till hans ära, Fabregas och Iniesta spelar säkert och utnämner honom kort och gott till en av de bästa någonsin, både Milan och Inter uttalar sig om det avtryck han gjort i klubbarnas historia och Kaká sammanfattar det hela förbannat bra med ett tack för allt han gjort för fotbollen och Brasilien.
Ett mynt med två sidor
Det är en smula plågsamt att erkänna men Ronaldo var som bäst för cirkus 10 år sedan och det är inte det jag kommer minnas. Nog fan vet jag att han uträttat stordåd och öst in mål, vunnit Ballon d'Or två gånger och blivit utnämnd till världens bästa vid tre tillfällen. Men det var som sagt ett tag sedan.
När Ronaldo höll sin presskonferens tillsammans med sina två söner och meddelade att han skulle lägga skorna på hyllan sa han att han gråtit som ett barn de senaste dagarna. Huvudet vill fortsätta lira, men kroppen vill nåt annat. Ronaldos karriär har varit kantad av tonvis med skador. Under sin tid i Milan hann han bara spela 20 matcher, under fem år i Inter bara 68 matcher. 68 matcher - det spelas 38 matcher enbart i ligan varje säsong.
Som Madridista ligger såklart Ronaldos tid i Real Madrid färskast i minnet. Man kunde bara skaka på huvudet och le lite hult varje gång säsongen skulle dra igång igen, Ronaldo kom alltid tillbaka från semestern tjock och lycklig. Efter att ha betat av några kapitel i Nivas första bok om bland annat det brasilianska landslaget och Los Galacticos så har bilden bara förstärkts ytterligare. Ronaldo var en riktig jävla livsnjutare. Att jogga ett varv runt planen kunde ta en kvart för honom och Roberto Carlos och de brukade stå bakom målet och jävlas med Beckham när han tränade på frisparkar för att nämna två fotbollsrelaterade exempel.
Det klagas mycket på att Ronaldo slängt bort sin talang när han levt som han gjort med några extrakilon i mellangärdet. Jag gillar't. När Ronaldinho slutat le på fotbollsplanen har vår gode Tjockis-Ronaldo kört hela vägen in i kaklet med ett leende på läpparna. Han var inte den mest tekniska fotbollsspelaren men nog fan älskade han att spela på ett sätt som kännetecknar det vi i karga Norden kallar för sambafotboll - det spelas med en sanslös glädje. Ronaldo säger att det känns som att han dött nu när han inte längre kan spela fotboll, är inte det den vackraste kärleksförklaringen som sagts?
// The Don
This is England
I och med januarifönstrets övergångar med Torres och Carroll har det här med klubbkänsla och fankultur hamnat lite halvt på tapeten igen. Videon med Liverpool-supportar som eldar upp sina Torres-tröjor cirkulerar på nätet och det vanliga tugget om pengakåta bollirare är tillbaka. Samuel Eto'os uttalande att han skulle springa som en svart man för att tjäna cash som en vit man känns ganska så lämpligt att nämna i sammanhanget.
Här fotbollsvärlden, ta mina oljepengar!
Chelsea har ofta målats upp som den stora boven i den moderna fotbollen efter att Roman Abramovich kikat in i Västvärlden med sina miljarder han tjänat inom den ryska oljeindustrin. Under det första transferfönstret köpte Chelseas nya ägare elva spelare, en helt ny startelva. När Abramovich 37 år gammal tog över Chelsea hade han cirkus 100 miljarder på kontot, vad som är än roligare är att han inte är från en rik familj. Nejdå, Roman kommer från arbetarklassen i Ukraina, hans föräldrar var döda innan Roman ens fyllt tre bast.
34 år senare står han som ägare för Chelsea FC och är i en unik position som ensam herre över en klubb där pengar inte har någon som helst betydelse. 1,5 miljard spenderade han i sitt första transferfönster.
You ain't got no history
Det som gör Chelsea till ett intressant exempel när det gäller fankulturen har visserligen med Abramovichs miljarder att göra men det skulle inte vara samma ståhej om det inte vore för klubbens bakgrund. De flesta fotbollsintresserade har koll på hur Abramovich rullade in sina ryska tanks på Stamford Bridge för att förändra världsfotbollen, men det viktiga förspelet nämns allt för sällan.
Chelsea FC har vunnit ligan en gång, det hände 1955. En titeltorka på sisådär 50 år i runda slängar. 1980-talet var en ren katastrof för laget som årtiondet innan varit ett av de mest tongivande lagen tillsammans med Leeds. Klubben drogs med extrema ekonomiska problem och var dessutom nära att åka ur den engelska andra divisionen 1982/83. Samma år köpte Ken Bates klubben för ett ynka litet pund och började resan uppåt.
Då vs Nu
Att Chelsea anklagas för att inte ha någon historia har självklart inte bara att göra med deras dåliga facit i ligan. Det är främst på supportersidan som det klagas. Under 1980-talet snittade Chelsea runt 8000 åskådare på sina hemmamatcher, 2000-3000 åkte på alla bortamatcher. Idag är Stamford Bridge i princip alltid fullsatt. Under Abramovichs två första år i klubben gick deras fanbase upp med 300%.
Krasst sagt så är 75% av Chelseas supportrar medgångssupportar. Givetvis finns det avvikande exempel men överlag, hur ska det annars gå att förklara att 2,9 miljoner engelsmän helt sonika börjar heja på Chelsea för kung och fosterland under en två års period med oljemiljarder?
Jag säger inte att det är fel att ha Chelsea som sin favoritklubb, jag säger att man ska välja sin favoritklubb med omsorg och ge den sitt stöd i vått och tort oavsett om laget genomlider en bottenstrid i Ligue 1 eller slåss för troféer i Europa. Att hålla på ett lag i medgång är inte svårt, att bekänna färg när man slåss för sitt liv är något helt annat.
// The Don
Anfallscirkusen är i stan
Det där med livet alltså, det är inte bara en utav oss som bestämt sig för att ge det en andra chans = mindre skittexter om fotbollsvärlden. Den senaste veckan har det dock snurrat så sjukt mycket i Europa att jag pliktskyldigt måste krypa till korset och printa ner några observationer. Here it goes!
Först och främst känns det som ett måste att behandla sörjan med Fernando Torres och Andy Carroll.
Torres bytte Liverpool mot Chelsea för en summa kring 50 miljoner pund, vilket egentligen inte är så där jävligt förvånande i den moderna fotbollen där allting verkar handla om cash och titlar. Men ändå så spydde jag galla i en kvart efter att jag hört det. Varför? Till att börja med kan vi gå in på Torres självbiografi som han tillägnade till "världens bästa fans", Liverpools fans. I boken krävs det sedan inte så mycket läsning mellan raderna för att förstå gargongen att han gärna skulle ligga med halva The Kop(googla å du oinsatte) efter antydningar om att Torres vill tatuera in Liverpools klassiska hymn You'll never walk alone. Torres ano 2011 lämnar dock in en transferbegäran lagom till att King Kenny tagit över tränarposten och laget börjat klättra i tabellen igen. Det som gör Team America-spyan komplett är historien om Torres sista tid i hans moderklubb Club Atlético de Madrid där han var lagkapten trots sin ringa ålder. Torres sprang omkring på planen med kaptensbindeln på armen, en kaptensbindel som han förpestat med en hyllning till Liverpool på undersidan. Bra där Fernando, du visar verkligen hjärta för klubben!
Så var det Andy Carroll då, Newcastles nya stjärnskott, född och uppvuxen på Tyneside i Gateshead och representerar den "enda klubben han någonsin drömt om att spela för". När vi har diskuterat övergången i den riktiga världen har slutsatserna varit att det måste vara Newcastles mongo till ägare Mike Ashley som inte kunde tacka nej till 35 miljoner pund och visst, det kan jag förstå. När jag för någon dag sedan läste att Carroll lämnat in en transferbegäran. Att få spela för sin drömklubb och måla i Premier League som en klassisk prima punta är ju förstås inte det bästa i världen, tre gånger så mycket i lön däremot, det är fan grejer det! Och så spydde jag igen.
Transfers är ju dock inte enbart av ondo. Den som följer Il Calio en aning har nog lagt märke till att mästarna Inter har vaknat på riktigt medan Milan slagit av på takten. Den försvarsmaskin och monstruösa kontringar som Mourinho byggde upp är som bortblåst efter Leonardos intåg på tränarbänken. Istället är det en samvetslös offensiv som kan liknas en aning med Redknapps taktik; det finns bara en väg att gå och det är framåt, framåt, framåt. Medan Milan värvade Sampdorias problembarn och tjockis Cassano snodde Moratti Cassanos parhäst Pazzini. Sista matchen jag såg med Pazzini i Sampdoria såg han uppgiven och vilsen ut, nu dundrar han på i Leonardos galna Inter tillsammans med pånyttfödda Sneijder, Eto'o och Maicon. Fem poäng upp till Milan och med en match mindre spelad. Det är inte svårt att gissa var Scudetton hamnar i år.
I en annan del av England fick Saha för sig att trycka in fyra mål mot Blackpool. Efter halva säsongen hade Evertons anfallare tillsammans mäktat med tre mål. Fyra anfallare, tre mål. Räcker inte riktigt för spel i Europa.
Robin Van Persie gjorde sitt första hattrick i Premier League för inte så länge sedan, Messi gör det mer eller mindre varje vecka nu för tiden. Magkänslan säger mig att den dära Messi kommer abonnera på Ballon d'Or det kommande decenniet, men så kändes det ju iofs också när Ronaldinho lekte som allra mest.
Mourinho fick tillslut anfallaren som han gormat efter sedan i somras. Med Higuain på skadelistan en jävla lång tid och en Benzema som vägrar göra mål i ligan så jag kan jag inte klandra honom hur mycket jag än tycker om Benzema med sina niggastripes. Att valet föll på Adebayor genererade den tredje spyan på en väldigt kort tid. Ja, han kan spela i Champions League för oss och ja, han gjorde massa mål en säsong i Arsenal men fyfan, han är ju den lataste och mest själviska stork Afrika plockat fram. Han har redan gjort ett mål, ett snyggt mål som han krönte med att snubbla när han skulle fira det. Nice, då var redan förväntningarna avklarade.
// The Don