Fotbollskunskap

Först och främst känns det som ett måste att behandla sörjan med Fernando Torres och Andy Carroll.

Torres bytte Liverpool mot Chelsea för en summa kring 50 miljoner pund, vilket egentligen inte är så där jävligt förvånande i den moderna fotbollen där allting verkar handla om cash och titlar. Men ändå så spydde jag galla i en kvart efter att jag hört det. Varför? Till att börja med kan vi gå in på Torres självbiografi som han tillägnade till "världens bästa fans", Liverpools fans. I boken krävs det sedan inte så mycket läsning mellan raderna för att förstå gargongen att han gärna skulle ligga med halva The Kop(googla å du oinsatte) efter antydningar om att Torres vill tatuera in Liverpools klassiska hymn You'll never walk alone. Torres ano 2011 lämnar dock in en transferbegäran lagom till att King Kenny tagit över tränarposten och laget börjat klättra i tabellen igen. Det som gör Team America-spyan komplett är historien om Torres sista tid i hans moderklubb Club Atlético de Madrid där han var lagkapten trots sin ringa ålder. Torres sprang omkring på planen med kaptensbindeln på armen, en kaptensbindel som han förpestat med en hyllning till Liverpool på undersidan. Bra där Fernando, du visar verkligen hjärta för klubben!

Så var det Andy Carroll då, Newcastles nya stjärnskott, född och uppvuxen på Tyneside i Gateshead och representerar den "enda klubben han någonsin drömt om att spela för". När vi har diskuterat övergången i den riktiga världen har slutsatserna varit att det måste vara Newcastles mongo till ägare Mike Ashley som inte kunde tacka nej till 35 miljoner pund och visst, det kan jag förstå. När jag för någon dag sedan läste att Carroll lämnat in en transferbegäran. Att få spela för sin drömklubb och måla i Premier League som en klassisk prima punta är ju förstås inte det bästa i världen, tre gånger så mycket i lön däremot, det är fan grejer det! Och så spydde jag igen.

Transfers är ju dock inte enbart av ondo. Den som följer Il Calio en aning har nog lagt märke till att mästarna Inter har vaknat på riktigt medan Milan slagit av på takten. Den försvarsmaskin och monstruösa kontringar som Mourinho byggde upp är som bortblåst efter Leonardos intåg på tränarbänken. Istället är det en samvetslös offensiv som kan liknas en aning med Redknapps taktik; det finns bara en väg att gå och det är framåt, framåt, framåt. Medan Milan värvade Sampdorias problembarn och tjockis Cassano snodde Moratti Cassanos parhäst Pazzini. Sista matchen jag såg med Pazzini i Sampdoria såg han uppgiven och vilsen ut, nu dundrar han på i Leonardos galna Inter tillsammans med pånyttfödda Sneijder, Eto'o och Maicon. Fem poäng upp till Milan och med en match mindre spelad. Det är inte svårt att gissa var Scudetton hamnar i år.

I en annan del av England fick Saha för sig att trycka in fyra mål mot Blackpool. Efter halva säsongen hade Evertons anfallare tillsammans mäktat med tre mål. Fyra anfallare, tre mål. Räcker inte riktigt för spel i Europa.

Robin Van Persie gjorde sitt första hattrick i Premier League för inte så länge sedan, Messi gör det mer eller mindre varje vecka nu för tiden. Magkänslan säger mig att den dära Messi kommer abonnera på Ballon d'Or det kommande decenniet, men så kändes det ju iofs också när Ronaldinho lekte som allra mest.

Mourinho fick tillslut anfallaren som han gormat efter sedan i somras. Med Higuain på skadelistan en jävla lång tid och en Benzema som vägrar göra mål i ligan så jag kan jag inte klandra honom hur mycket jag än tycker om Benzema med sina niggastripes. Att valet föll på Adebayor genererade den tredje spyan på en väldigt kort tid. Ja, han kan spela i Champions League för oss och ja, han gjorde massa mål en säsong i Arsenal men fyfan, han är ju den lataste och mest själviska stork Afrika plockat fram. Han har redan gjort ett mål, ett snyggt mål som han krönte med att snubbla när han skulle fira det. Nice, då var redan förväntningarna avklarade.

// The Don