En frisyr utan tre kanter är ingen frisyr
För några dagar sedan skakades sportvärlden av två bomber inom en på tok för kort tid, dels la Peter Forsberg skridskorna på hyllan och dels bestämde sig El Fenomeno, hans som med vardagstugg kallas för Tjockis-Ronaldo för att avsluta sin skadefyllda karriär. Att skriva om ett ämne som behandlas överallt i media och göra det på ett sätt som ens är en smula intressant istället för ständigt upprepande är en jävla utmaning. Jag har såklart velat printa ner en rad eller två om en av fotbollshistoriens märkligaste och mäktigaste anfallare, frågan var bara hur.
Hyllningarna bara ramlar in
Nu känns det dock inte längre hållbart. Från alla möjliga håll strömmar hyllningarna in för att ytterligare styrka hur överjävla bra Ronaldo faktiskt var. Så sent som igår läste jag ett offentligt brev som fotbollens största gentleman(efter att Maldini lagt skorna på hyllan förstås) Alessandro Del Piero publicerat. Del Piero har aldrig spelat med Ronaldo, i själva verket slogs de sinsemellan om skytteligatiteln under Ronaldos tid i Inter. Ändå hyllas Ronaldo.
Rio Ferdinand som så vitt jag vet aldrig ens spelat mot Ronaldo sa att han skulle hålla en tyst minut till hans ära, Fabregas och Iniesta spelar säkert och utnämner honom kort och gott till en av de bästa någonsin, både Milan och Inter uttalar sig om det avtryck han gjort i klubbarnas historia och Kaká sammanfattar det hela förbannat bra med ett tack för allt han gjort för fotbollen och Brasilien.
Ett mynt med två sidor
Det är en smula plågsamt att erkänna men Ronaldo var som bäst för cirkus 10 år sedan och det är inte det jag kommer minnas. Nog fan vet jag att han uträttat stordåd och öst in mål, vunnit Ballon d'Or två gånger och blivit utnämnd till världens bästa vid tre tillfällen. Men det var som sagt ett tag sedan.
När Ronaldo höll sin presskonferens tillsammans med sina två söner och meddelade att han skulle lägga skorna på hyllan sa han att han gråtit som ett barn de senaste dagarna. Huvudet vill fortsätta lira, men kroppen vill nåt annat. Ronaldos karriär har varit kantad av tonvis med skador. Under sin tid i Milan hann han bara spela 20 matcher, under fem år i Inter bara 68 matcher. 68 matcher - det spelas 38 matcher enbart i ligan varje säsong.
Som Madridista ligger såklart Ronaldos tid i Real Madrid färskast i minnet. Man kunde bara skaka på huvudet och le lite hult varje gång säsongen skulle dra igång igen, Ronaldo kom alltid tillbaka från semestern tjock och lycklig. Efter att ha betat av några kapitel i Nivas första bok om bland annat det brasilianska landslaget och Los Galacticos så har bilden bara förstärkts ytterligare. Ronaldo var en riktig jävla livsnjutare. Att jogga ett varv runt planen kunde ta en kvart för honom och Roberto Carlos och de brukade stå bakom målet och jävlas med Beckham när han tränade på frisparkar för att nämna två fotbollsrelaterade exempel.
Det klagas mycket på att Ronaldo slängt bort sin talang när han levt som han gjort med några extrakilon i mellangärdet. Jag gillar't. När Ronaldinho slutat le på fotbollsplanen har vår gode Tjockis-Ronaldo kört hela vägen in i kaklet med ett leende på läpparna. Han var inte den mest tekniska fotbollsspelaren men nog fan älskade han att spela på ett sätt som kännetecknar det vi i karga Norden kallar för sambafotboll - det spelas med en sanslös glädje. Ronaldo säger att det känns som att han dött nu när han inte längre kan spela fotboll, är inte det den vackraste kärleksförklaringen som sagts?
// The Don