This is England
I och med januarifönstrets övergångar med Torres och Carroll har det här med klubbkänsla och fankultur hamnat lite halvt på tapeten igen. Videon med Liverpool-supportar som eldar upp sina Torres-tröjor cirkulerar på nätet och det vanliga tugget om pengakåta bollirare är tillbaka. Samuel Eto'os uttalande att han skulle springa som en svart man för att tjäna cash som en vit man känns ganska så lämpligt att nämna i sammanhanget.
Här fotbollsvärlden, ta mina oljepengar!
Chelsea har ofta målats upp som den stora boven i den moderna fotbollen efter att Roman Abramovich kikat in i Västvärlden med sina miljarder han tjänat inom den ryska oljeindustrin. Under det första transferfönstret köpte Chelseas nya ägare elva spelare, en helt ny startelva. När Abramovich 37 år gammal tog över Chelsea hade han cirkus 100 miljarder på kontot, vad som är än roligare är att han inte är från en rik familj. Nejdå, Roman kommer från arbetarklassen i Ukraina, hans föräldrar var döda innan Roman ens fyllt tre bast.
34 år senare står han som ägare för Chelsea FC och är i en unik position som ensam herre över en klubb där pengar inte har någon som helst betydelse. 1,5 miljard spenderade han i sitt första transferfönster.
You ain't got no history
Det som gör Chelsea till ett intressant exempel när det gäller fankulturen har visserligen med Abramovichs miljarder att göra men det skulle inte vara samma ståhej om det inte vore för klubbens bakgrund. De flesta fotbollsintresserade har koll på hur Abramovich rullade in sina ryska tanks på Stamford Bridge för att förändra världsfotbollen, men det viktiga förspelet nämns allt för sällan.
Chelsea FC har vunnit ligan en gång, det hände 1955. En titeltorka på sisådär 50 år i runda slängar. 1980-talet var en ren katastrof för laget som årtiondet innan varit ett av de mest tongivande lagen tillsammans med Leeds. Klubben drogs med extrema ekonomiska problem och var dessutom nära att åka ur den engelska andra divisionen 1982/83. Samma år köpte Ken Bates klubben för ett ynka litet pund och började resan uppåt.
Då vs Nu
Att Chelsea anklagas för att inte ha någon historia har självklart inte bara att göra med deras dåliga facit i ligan. Det är främst på supportersidan som det klagas. Under 1980-talet snittade Chelsea runt 8000 åskådare på sina hemmamatcher, 2000-3000 åkte på alla bortamatcher. Idag är Stamford Bridge i princip alltid fullsatt. Under Abramovichs två första år i klubben gick deras fanbase upp med 300%.
Krasst sagt så är 75% av Chelseas supportrar medgångssupportar. Givetvis finns det avvikande exempel men överlag, hur ska det annars gå att förklara att 2,9 miljoner engelsmän helt sonika börjar heja på Chelsea för kung och fosterland under en två års period med oljemiljarder?
Jag säger inte att det är fel att ha Chelsea som sin favoritklubb, jag säger att man ska välja sin favoritklubb med omsorg och ge den sitt stöd i vått och tort oavsett om laget genomlider en bottenstrid i Ligue 1 eller slåss för troféer i Europa. Att hålla på ett lag i medgång är inte svårt, att bekänna färg när man slåss för sitt liv är något helt annat.
// The Don