4-4-2 är inte så jävla svenskt
Nu jävlar är C-uppsatsen om det svenska landslaget färdigskriven, inskickad och jag hatar mig själv en gnutta mindre. Dessutom är jag ett gäng erfarenheter rikare både studiemässigt och fotbollsmässigt så jag tänkte ta och dela med mig av lite av min nyvunna kunskap om svensk fotboll.
Lilla Sverige är inte så litet som man kan tro
Sverige är de facto ett litet land, ändå dunkar vi oss stolt för bröstet, inte minst när det gäller idrottssammanhang. När det gäller fotboll har vi aldrig varit en riktig maktfaktor men sedan 1970-talet(och givetvis också innan det) finns det ljusglimtar att vara stolt över. VM-brons 1994 i USA, IFK Göteborg vann UEFA-cupen två gånger och Malmö spelade final i Europacupen. Inte så pjåkigt för landet lagom.
Att jag nämnde 1970-talet är allt annat än en slump det var nämligen då grunden lades för det vi idag kallar för svensk fotboll. Den assisterande tränaren i landslaget Lars "Laban" Andersson dubblade som elitinstruktör på fotbollsförbundet och hade sedan 1970 fått arbetsuppgiften att ta fram en svensk fotbollsmodell, baserad på den svenska traditionen och inspirerad av internationella inslag. Labans lösning inför VM var en trebackslinje med libero och ett offensivt, positivt anfallsspel. En modell som förbundet till och med, visserligen någorlunda försiktigt, gick ut och menade att de allsvenska klubbarna borde anpassa sig efter Labans föreslagna modell för att styrka landslagets chanser i mästerskapen.
Det finns två sidor på myntet
1:a december 1973 togs dock det första steget mot att förändra den svenska fotbollen för alltid. Malmö FF hade anställt den då 26-årige britten Robert Houghton för att leda klubben och britten tog med sig en fotbollsfilosofi som Sverige aldrig tidigare skådat men vi senare lärt känna på de mest lyckosamma men också smärtsamma vis i bland annat Svennis och Lagerbäcks spelidéer. Houghton är deras gud med sitt zonförsvar, press på bollhållaren, understöd och raka fyrbackslinje.
Malmö FF vann allsvenskan under Houghtons första säsong i klubben och laget släppte bara in 15 mål under säsongens 26 matcher, 18 hållna nollor. Den positiva och anfallsglada fotbollen Laban Andersson ville se svenska klubbar spela sågs inte till för fem öre i Houghtons bygge. Istället hade han snickrat ihop en maskin som malde ner sina motstånd och aldrig bjöd på minsta lilla möjlighet. Elva spelade hade konverterats till ett kollektiv som med en klar spelidé där en långboll slogs mot Sveriges första target-spelare för att sedan spela tillbaka bollen till mittfältet och ut på kanten för inlägg bröt de mönster publiken vant sig vid att se på fotbollsmatcher.
Under Houghtons andra år i klubben vann laget ligan ännu enklare. Två insläppta mål efter elva spelade matcher talar sitt tydliga språk. Att laget kallades för Fotbollsmördare under bortamatcherna likaså. Malmös guldlag bestod dock av ett flertal landslagsspelare och en diskussion fördes om det var spelsystemet eller spelarna som ordnade det makalösa facit klubben visade upp.
Två britter är bättre än en
Inför säsongen 1976 kom då lite av vad man kan se som nådastöten. Halmstad BK hade nätt och jämt klarat sig kvar i Allsvenskan och både tränare och tongivande spelade hade lämnat klubben. En inte helt oproblematisk situation för ordförande på klubbens fotbollssektion Stig Nilsson uppenbarade sig då få tränare kände en vilja att ta över krislaget. Ett samtal till Houghton ledde dock till en rekommendation av en annan britt, hans gode vän och kålsupare Roy Hodgson. Just det, samme Hodgson som tog Fulham till final i Europa League så sent som förra året och nyligen blev sparkad av Liverpool.
En säsong senare var Halmstad BK svenska mästare för första gången i klubbens historia. De mediokra spelarna Hodgson hade till förfogande hade drillats om till ett väloljat kollektiv med samma raka fyrbackslinje, press på bollhållare och zonmarkering som Houghton skördat framgångar med i Malmö. De båda vännerna hade ju nämligen tagit fram spelidén tillsammans och verkställt den på allra bästa vis.
På den vägen är det, Lite drygt 40 år senare har vi precis frångått 4-4-2 för att på nytt anpassa landslaget efter en internationell modell som Erik Hamrén tagit med sig från sina år i Danmark och korta sejour i Norge. Historien om svensk fotbolls utveckling ändrades givetvis inte över en natt efter Houghtons och Hodgsons framgångar i mitten av 1970-talet, Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen rekommenderas för de nyfikna.
// The Don
Turins riktiga jag
La vacchia signora föddes i slutet på 1800-talet. Ett gäng italienska studenter hade fattat tycke för fotbollen och bestämde sig för att starta ett lag. Då var året 1897, två år senare fick klubben sitt namn Juventus och 1923 mötte den Gamla Damen sin kärlek i Edoardo Agnelli. Lite över 100 år senare är Juventus Italiens mäst framgångsrika klubb men det här är inte historien om den Gamla Damen, det här är historien om Turins forna storlag, laget som dog 1949.
Il Grande Torino
Juventus har inte alltid varit storebror i Turin. Det ska faktiskt sägas att Juventus under halva sin livstid stått i skuggan och gnetat på för att visa sitt mervärde. Störst i stan på den tiden(och enligt vissa fortfarande Turins riktiga klubb) var Torino.
Efter andra världskriget var Il Grande Torino som klubben på den tiden kallades tveklöst det bästa laget i Italien. Truppen huserade över inte mindre än tio italienska landslagsmän, varje position i landslaget befästes av spelare från Torino och klubben vann fyra ligatitlar i rad efter att Serie A startats upp på nytt efter andra världskriget. Inte en enda match förlorades hemma på Stadio Filadelfia.
En vänskapsmatch för mycket
För 62 år sedan under våren 1949 åkte Italiens bästa lag till Lissabon för att spela en träningsmatch. Legendaren Xico Ferreira skulle lägga skorna på hyllan och Il Grande Torino var laget han skulle ta sig an med sitt Benfica en sista gång.
På flyget hem möttes man av dåligt väder, en storm och kraftig dimma hade staden Turin i sitt grepp. Vid inflygningen mot Turin gjorde piloten det ödesdigra misstaget att flyga på lögre höjder, något som resulterade i en explosion som nådde Turins invånare norrifrån, från Supergakyrkan belägen nästan 700 meter över havet.
En stad i tårar
Alla på planet omkom, 31 stycken fick sätta livet till, tränare, spelare, journalister och kabinpersonal. En nyhet som när den nådde Turins gator innebar gator dränkta av tårar. Endast en av Il Grande Torinos spelare, laget som härskat över Italien, fanns vid liv. Sauro Tomá hade fått stanna kvar i Turin på grund av sin skada och var en av de olyckliga som fick uppgiften att identifiera de döda.
Några dagar senare hölls begravningen i Turin som följdes av en miljon människor. Turin var sargat men även Italien som fotbollsnation. I fotbolls-VM i Brasilien som spelades året därpå vågade inte det italienska landslaget använda sig av flygplan utan valde istället en båtresa över Atlanten på 2,5 vecka. Italien överlevde inte gruppspelet.
Torino har sedan dess bara vunnit Scudetton en enda gång, det är 35 år sedan dess. Jag undrar ja om staden inte fortfarande sörjer sina forna hjältar. Något som är säkert är ändå att de vinröda tröjorna Torinos spelare bär har en oerhörd tyngd som är svår att leva upp till.
// Don Ohlson
No hard feelings
Då var årets Ballon d'Or utdelad, priset till världens bästa fotbollsspelare. Jag har som bekant redan tidigare skrivit om årets utdelning i och med Fifa's utgallringar för att göra det hela lite mer spännande. Sen får man väl lov att erkänna att den tanken slog slint lite halvt om halvt eftersom det bara var spelade från Barcelona som stod som de tre sista kandidaterna att slåss om priset. Iniesta som avgjorde VM-finalen, Xavi som troligen är världens bästa passningsspelare och Messi som ståtar med att vara bäst i världen och gullar runt med förra årets guldboll.
När priset delades ut i helgen var det Messi som stod som vinnare med nästan 23% av rösterna, cirkus 5% mer än Iniesta och 6% mer än Xavi. Inga konstigheter egentligen, Pep Guardiola fick som prisutdelare kränga över en andra guldboll till sin gunstling och bolltrollare Messi. Ett enda stort Barcelonapartaj.
Världens bästa x2
Det har ordats en hel del om vem som var förtjänt av priset. Vanligtvis brukar priset gå till en spelare som givetvis varit sagolikt bra men också varit med och vunnit de tunga titlarna för säsongen. Därav höjda ögonbryn vid avsaknaden av Inters ledargestalter efter deras trippel och att Iniesta tillsammans med Xavi setts som favoriter tack vare VM-guldet.
Men i år var det Messi som kammade hem priset igen. Någon som minns hur det gick för Argentina i VM? Just det, Tyskland körde över Argentina i kvartsfinalen med 4-0. Ändå står Messi och gullar med två guldbollar, något som inte alls har att göra med Barcelonas eller Argentinas prestationer förra året. Messi vann för att han är bäst i världen och så är det bara.
Det går att föra diskussioner på temat Världens bästa fotbollsspelare hur länge som helst. Det är svårt att jämföra en back och en anfallare, det finns olika spelartyper och framförallt är det en fråga om vad man som person uppskattar mest med fotbollen. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag dock inte komma fram till någonting annat än att Messi är bäst, alla andra är bara tvåor som bäst.
Samtidigt anser jag inte att han borde stå på podiet med sin andra guldboll i sin lilla näve. Det kan verka motsägelsefullt men det hela handlar om vad man ser som kriterier för att vinna Ballon d'Or. Jag sa förut att Sneijder förtjänade att vinna och står fast vid det. Tillsammans med Milito bar han Inter på sina axlar och spelade en jävla bra fotboll under en hel säsong krönt med en silvermedalj i VM som kunde blivit guld så många gånger om inte Robben bränt de frilägen Sneijder spelade fram till. Sneijder spelade sitt livs fotboll under ett år men det räckte ändå inte.
Sedan Ballon d'Or började delas ut 1956 är det bara tre spelare som har kammat hem priset tre gånger. Johan Cruijff, Marco van Basten och Michel Platini. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Messi slår sig in i det eminenta sällskapet, grabben fyller ju trots allt bara 24 i år.
En liten parentes som bör nämnas är att Ballon d'Or först bara delades ut till Europas bästa spelare och alltså exkluderar spelare som Pelé och Maradona.
// Don Ohlson
Cavani matador - sagan om konungens återkomst!!
Nord mot syd
Dimman tilltog i styrka och det började bli svårt att se. Då och då small det till och än mer dimma drog in över slagfältet. Det började bli svårt att skönja någon skillnad på vän eller fiende. Männen sprang runt i röken likt skuggfigurer, ovilliga att sluta kämpa. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fast beslutna om att det här var deras strid - kriget skulle helt enkelt vinnas, kosta vad det kosta ville! Efter 93 minuter skingrade sig dimman igen och de hade vunnit. Det var de ljusblå som stod som segrare och de svartvita inkräktarna som fått ge sig. Speciellt en av de blåtröjade syntes tydligare än de andra, det var något skimrande och magiskt över hans långa och ståtliga figur och det långa svarta håret hängandes över axlarna. Redan innan slaget hade han haft en plats i folkets hjärta, men efter den här segern, en viktoria han alldeles på egen hand stått bakom, kröntes han till kung och förärades en plats i alla napolitanares gemensamma historia bredvid den store lille argentinaren. Edinson Cavani var hans namn och skulle Neapel välja borgmästare idag skulle han vinna en jordskredsseger. 
Serie A är på G
Det har länge klagats på Serie A av olika anledningar. Mygel, halvfulla läktare, filmningar, defensivt spel,rasism och publikskandaler är bara några faktorer som nämnts i debatten. Och visst finns det. Allt det nämnda ovan existerar i Serie A, det ska man inte sticka under stol med. Men en viss ljusning tycker jag man kan skönja i och med att calciopoli-härvan nystats ut (även om det finns efterdyningar fortfarande). I dagsläget är det mycket som är positivt med italienarnas egen liga. En av de sakerna kommer från södern och heter SSC Napoli. I gårdagens match mot Juventus visade de prov på äkta italiensk grito (italienskans motsvarighet till finnarnas sisu) på ett vis som bevisar att den italienska fotbollen är långt ifrån död....
En liga full av prestationer
Det har pratats mycket om Lazios alldeles häpnadsväckande återuppståndelse från de döda och återtåg till ligatoppen. Och visst har detta Lazio svarat för en prestation som heter duga. Ändå är det ett annat lag som har stått för en än mäktigare säsong hittills. Ett lag från neapel, staden i det fattiga södern där maffian använder sophantering som tvångsmedel. Tvåa i Serie A med endast AC Milan framför sig, det låter det. Napolitanarna som sägs vara de mest passionerade fotbollsfansen i hela det stövelformade landet. De sägs också vara bland de våldsammare, speciellt när det vankas match mot lag från norr.
En riktig drabbning
Igår var det just en sådan match. Hur det märktes? Poliser i vart och vartannat gathörn och helikoptrar i överflöd som surrade omkring över Stadio San Paulo. Förutom den höjda säkerheten märktes det att det vankades stormatch genom att stadion var fullsatt, proppad, och galet fientligt sjungande långt innan matchstart. Bengaliska eldar och pyroteknik small av i parti och minut och ibland var tillställningen snubblande lik en rekonstruktion av slaget vid Lutzen.
Matchen
Hur såg då själva matchen ut? för det var ju faktiskt en sådan också. Ganska jämt bollinnehav och inte speciellt mycket skönspel, speciellt inte i andra halvlek då matchen var förlorad för Juventus.
Juventus
Ett juve som hade mycket svårt att etablera ett anfallsspel och där det enda hotet mot Napoli utgjordes av Luca Toni och Amauri på fasta situationer. Luca Toni, den nye, gjorde en godkänd insats i sin debutmatch, om än långt ifrån hans forna kapacitet. Del Piero, gentlemännnens gentleman kom in i slutet och slog bort några frisparkar, ett byte som Del Nieri kunde ha besparat sig.
Napoli
Uppbackade av sjukt galna fans var Napoli det bättre laget på planen. Framförallt så lyckades man med det som motståndarna inte förmådde, nämligen att ha ett fungerande mittfältsspel. Även kantspelet fungerade riktigt bra och det var också därifrån som inläggen som kung Cavani knoppade in kom ifrån. Lavezzi visade som vanligt upp sin fina teknik och var ett ständigt hot mot Chiellini & co. Jag tycker han är lite lik en viss Tevez i sin spelstil den gode Lavezzi.
Och så Edinson Cavani. denna formidabla dundersuccé som tagit så många steg i sin utveckling den här säsongen. En världsanfallare är det som Napoli sitter inne med. Lägg därtill att han är ung och fortfarande kan utveckla mycket i sitt spel och ni förstår att president De Laurentis har en stadigt växande guldklimp till sitt förfogande. Att göra hattrick mot vilket lag som helst är en prestation, men att göra det mot Juventus och dessutom göra alla mål med pannan, ja det är något alldeles speciellt. Kolla in det tredje målet - galet snyggt!
Och så Edinson Cavani. denna formidabla dundersuccé som tagit så många steg i sin utveckling den här säsongen. En världsanfallare är det som Napoli sitter inne med. Lägg därtill att han är ung och fortfarande kan utveckla mycket i sitt spel och ni förstår att president De Laurentis har en stadigt växande guldklimp till sitt förfogande. Att göra hattrick mot vilket lag som helst är en prestation, men att göra det mot Juventus och dessutom göra alla mål med pannan, ja det är något alldeles speciellt. Kolla in det tredje målet - galet snyggt!
*Tränaren i Napoli, Walter Mazzari skulle haft en lysande karriär som avdankad rockmusiker, i alla fall utseendemässigt!
/Erik el grande
Målmaskinen från Madeira
De gula ubåtarna från Villarreal besökte den kungliga huvudstaden i helgen för att fixa en mindre skräll och plocka hem tre poäng mot Los Merengues, något som också skulle innebära att stämpeln från förra årets överkörning skulle tvättas bort. Mourinhos jättar försattes verkligen i en mindre smickrande position och fick slita för att inte gapet till Barcelona skulle växa ytterligare.
Men Real Madrid har Ronaldo. Denne Ronaldo som det ständigt spottas på och får skit för allt han gör. Mot Villarreal gjorde han ett nytt hattrick. Nu har han gjort 22 mål i ligan på 18 matcher.
Jag kan köpa att Ronaldo får skit för att han ofta viker ner sig i närkamper, att han inte står upp där andra storspelare skulle sätta in en axel och kötta vidare. Det är ingen vacker syn och jag kan bli trött på det men å andra sidan så finns det så ohyggligt många spelare som gör samma sak.
Det känns rätt skumt men jag blir inte längre ett dugg förvånad när Ronaldo dunkar in ett hattrick här och ett hattrick där. Hans målsinne är bara sjukt, han har tron på att varje gång han får läge för ett skott så bör han skjuta. Det är just det tänket och det självförtroendet som jag vill påstå kännetecknar en skyttekung. Rooney var exakt likadan förra året men i år finns det inte alls där. Vi ser samma Rooney som kämpar och sliter men han väljer alltid en passning före ett skott. Rooney blir ingen skyttekung i år.
För någon månad sedan hade jag en diskussion med en vän om renodlade målgörare, den typen av anfallare som mer eller mindre bara gjorde mål och ingenting annat. Nu för tiden passar den typen av anfallare inte riktigt in i spelidéerna, de måste bidra med mer än bara mål och vi ser knappt några Ruud Van Nistelrooy, Gabriel Batistuta eller Filippo Inzaghi.
Av världens bästa spelare för tillfället är nog Ronaldo det närmsta vi kommer en äkta målgörare trots att han är mittfältare. Det är mål, mål och mål igen. Jag undrar om han inte kommer lyckas slå sitt målrekord från året i United. Kapaciteten finns helt klart där och grabbarna i Madrid vänjer sig allt mer vid Mourinhos taktpinne.
Till sist vill jag utbringa en skål för Kaká som gjorde mål i sin comeback i Madrid.
// Don Ohlson
Toni till Juventus och Dzeko till Manchester City
Transferfönstret står vidöppet i fotbollseuropa och nu börjar också de lite större klubbarna agera på marknaden. Det återstår att se hur många toppvärvningar vi kommer att få se med tanke på många klubbars minst sagt ansträngda ekonomi. Men som tidigare konstaterats på fotbollskunskap "finns det shejker så finns det pengar...
Värvning nr 1
Fabio Quagliarella och hans Juventus lirade i torsdags mot Parma i Serie A. Det var knappast en match som kommer gå till historien som en av turinlagets bättre. Förlust med 1-4 och mål av det ratade snillet Sebastian Giovinco. På det också en skada som gör att Quagliarella sällar sig till Juventus redan digra skadelista.
Så vad göra? Jo, man värvar in 33-årige Luca Toni från Genua, gratis. Inför säsongen var Toni Genuas stora värvning som skulle göra underverk. Nu skänker man alltså bort honom till bättre behövande, eller? Det är svårt att förstå Preziozis filosofi vad gäller spelarköp...
Vad kan då Juventus vinna på att ha Luca Toni i klubben, en spelare som byter klubb nästan lika ofta som Adriano går på nattklubb? Det man vinner i Toni är en stark forward som ger övriga laget tid. Toni "vet var målet står" som det heter på fotbollsspråk. Problemet är att han under senare år haft en tendens att, trots vetskapen om målets position, inte anstränga sig för att också träffa det. Kanske kommer motivationen tillbaka nu när han åter befinner sig i en storklubb. Oavsett vilket kan man ifrågasätta om Tonis spelartyp inte redan finns i Iaquinta och Amauri. Stora och tunga gossar utan extrem teknik och snabbhet. Är det verkligen en till sån gosse som juve behöver? Det får tiden utvisa. Klart är i alla fall att Toni och hans agent nafsar firma Ibrahimovíc-Raiola i hasorna vad gäller smarta övergångar med god ekonomisk utdelning...Klart är också att juve tar en risk i och med värvningen. Toni har ju trots allt inte varit på topp sedan de första åren i Bayern Munchen.
Värvning nr 2
Så kom då den dagen då Edin Dzeko till slut kunde slita sig loss från de kedjor som höll honom fjättrad i tyska Wolfsburg. Många var klubbarna som var intresserade, inte minst Juventus. Till slut föll ändå valet på man city. Vad budet stannade på är inte klart i skrivande stund, men då city är ena parten kan antas att det inte var lågt. Så vad kan Dzeko tillföra city? Om inte annat så innebär bosniern avlastning för Tevez. Mancinis förhoppning är troligtvis att Dzeko ska bli den Adabayor som Adebayor inte visade sig vara. Alltså en striker. Jag tror det blir bra, riktigt bra! Levererar Dzeko som han gjort i Wolfsburg kommer city definitivt förankra sin position i PL:s toppstrid.
Gissa om Mourinho som också var ute efter bosniern sitter hemma i Madrid och svär just nu....
/Erik el grande
You´ll always walk alone, Roy!
Det finns en säker jämförelsemetod
Det finns en mängd olika sätt att mäta hur bra säsong ett lag gör. Några exempel är att kolla på ligaplaceringen nu jämfört med samma tid förra året, antal poäng, antal segrar etc. etc. Det finns dock få mätmetoder som är så säkra som följande; Har du ambitioner att spela i europa och ligger efter Stoke i Premier League, ja då har du haft en SJUKT kass säsong. Just nu ligger anrika Liverpool på 12:e plats i den engelska högstadivisionen, Stoke ligger på 10:e. Något i Liverpool är alltså fel, ruskigt fel... Skillnad på underprestation och otillräcklighet
Just nu är Chelsea inne i en rejäl formsvacka och genast börjar det tisslas och tasslas om att tränare ska bytas ut och spelare säljas. Visst Chelsea har inte stått att känna igen de senaste matcherna, men ändå ligger de femma med 35 inspelade poäng hittills. Det är vad jag kallar att underprestera eftersom vi alla vet vilken kapacitet ett Chelsea i form har. Liverpool däremot har inte underpresterat i år. De är inte bättre än så här helt enkelt. Efter en närmare titt på materialet som Roy Hodgson har att laborera med så förstår man en tabellposition likt den nuvarande är ganska realistisk. Men visst gör det ont att se den en gång så geniale Gerard springa omkring och slå bort passningar till nån jäkla Jovanovic eller Konchesky som inte har något i liverpooltröjan att göra. Visst gör det ont att se Fernando Torres lidande blick då missriktade passningar inte når honom. Och visst gör det ont att se Roy Hodgson hjälplöst stå vid sidan om och för varje match bli allt mer nedstämd över att hans period som manager i Liverpool snart är över.
Ägarproblemet var inte problemet
Tidigare fanns det något som enade fansen och spelarna i Liverpool - nämligen hatet mot de amerikanska ägarna som enbart dränerade klubben på pengar. Nu när iglarna från staterna sålt klubben finns inte längre den enande faktorn kvar. Under förra säsongen var alla motgångar ägarnas fel, inte spelarna eller tränarens fel. Nu, när ägarproblematiken inte längre finns kvar och laget ändå går dåligt riktas istället fansens vrede mot spelare och tränaren. Men egentligen, vem trodde att allt skulle bli perfekt bara för att Gillette och Hicks släppte sitt grepp om klubben? Ska sanningen fram så är det ju faktiskt så att det är truppens bristande kvalitet som är det som gör att pool förlorar mot lag som Blackburn och Stoke. Men som bekant är det alltid så att fansens vrede vänds allra sist mot truppen. Först ska tränaren ställas till svars. Och det är väl ungefär så situationen ser ut i Liverpool just nu. Roy Hodgson VS fansen. Det kan bara sluta på ett sätt och det leder inte till att fansen kommer lämna klubben.
Floppvärvning efter floppvärvning
Det beskriver väl Liverpools agerande på transfermarknaden de senaste fyra, fem åren. Benitez är inte bra på mycket, men att värva helt uppenbara floppar till sjuka överpriser, det är han mästare på. Tyvärr är det pools fans som fått lida för spanjorens udda begåvning. Josemi, Antonio Nunez, Jan Kromkamp, Morientes, Mark Gonzáles, Jermaine Pennant, Robbie Keane, Craig Bellamy, Charles Itandje, Philipp Degen, Gabriel Paletta, Dossena, Mauricio Pellegrino, Voronin, Alberto Riera är bara några av de spelare som Benitez lagt höga summor på. Och då har jag inte ens nämnt Ryan Babel och Alberto Aquilani.
Tråkigt är att Hodgson verkar ha satt på sig Benitez värvningsmössa. För hittills kan man väl inte påstå att någon mer värvning än Meireles slagit särskilt väl ut? De som visat sig inte hålla måttet i år hittills är väl kanske främst Jovanovic, Kyrgiakos och Joe Cole. Just värvningen av Cole kändes redan då den tillkännagjordes som en riktig chansning. För varför värvar man en spelare som så uppenbart är på väg utför i karriären?
Vad göra?
Finns det då någon mirakelkur för Liverpool? Nej, nej och åter nej är svaret. Lika lite som Stoke kan bli ett topplag över en natt kan Liverpool bli det. Det som krävs är en bättre trupp. Ett topplag i PL kan inte stå och falla med en mittfältare som tappat sin själ och en kroniskt skadad striker, det går bara inte. Nya spelare måste in. Spelare som har kvalitet och tillför laget något. Problemet är väl att kvalitetsspelare inte är gratis, speciellt inte då Liverpools attraktionskraft för tillfället kanske inte är så god direkt. Men så ser det i alla fall ut. Cash är lösningen, basta!
You'll always walk alone
Roy Hodgson är just nu en väldigt ensam man med en väldigt stor börda på sina axlar. Han känner sig troligtvis rätt hjälplös. För som jag tidigare konstaterat så går det inte bara att trolla med knäna för att bli ett topplag (sånt klarar bara Guus Hiddink). Han har det materialet han har och jag tycker inte att alltför mycket kan lastas honom. Men är man tränare i Liverpool så är man och då stämmer den sorgliga klyschan att i framgång så är alla med dig, medan i motgång alla plötsligt försvinner och du står ensam kvar. Efter uttalandet om att fansen inte står bakom laget så är inte Hodgson speciellt populär bland fansen och entränare som inte är populär bland fansen blir inte långvarig (om han inte heter Benitez).Snart är nog Roy inte bara en ensam man längre. Snart är han ensam man utan jobb...Fan vet om Liverpool kommer gå bättre för det...
*För övrigt Spelades del Premier League-fotboll i baskien i onsdags. Athletíc Club de Bibao och FC Barcelona bjöd på en hård och minnesvärd match i Copa del Rey. Barca gick vidare med fler gjorda bortamål. Matchvinnare för Barca en ganska ovan sådan: Eric Abidal
/Erik el grande
Knark, knark, mera knark
Att smuggla knark är en konst, inte direkt det enklaste och ett jäkla no-no. Jag tycker ju att det borde finnas en del tanke bakom det hela. Att smuggla knark känns ju inte riktigt som en impulshandlingen så jag trodde att det åtminstone fanns en viss mån av eftertanke och finurlighet när det gällde smugglandet. Självklart finns det undantag och igår uppdagade BBC News en härlig smuggelhistoria i London.
Ett gäng smugglare hade försökt föra in cannabis värt 3000 pund i London och åkt dit för det. Inga konstigheter där egentligen. Den roliga delen i historien ligger i hur de här dumma lirarna fått för sig att smuggla in skiten; en stor tavla på Emmanuel Adebayor. Vem i sina sinnes fulla bruk skulle vilja ha en stor tavla med en av fotbollsvärldens lataste fotbollsspelare på väggen?
Ännu roligare blir historien när tullpersonalen märkt att tavlan är adresserad till en adress i Tottenham. Nu ska vi se, det är alltså en person i Tottenham som påstås vilja ha ett stort porträtt av lokalrivalen Arsenals tidigare anfallare Adebayor?
Nåja, det är inte lika roligt som historien Byron Moreno, domaren från Ecuador som krossade Italiens drömmar om VM-guld 2002 i matchen mot Sydkorea. Moreno greps för några månader sedan i den amerikanska tullen med sex kilo heroin i kallingarna. 10 års fängelse, nice!
// Don Ohlson
Ett tungt namn att leva upp till
Igår körde Newcastle över West Ham å det grövsta. 5-0 mot en nykomling är inte riktigt vad Avram Grant behöver för att få dra på smilbanden och hänga kvar som tränare i Premier League. Det tar emot att säga det, West Ham som introducerat så många klasspelare i Premier League kommer ha det väldigt svårt att hålla sig kvar, det känns lite som att se Newcastle åka ur igen.
Gladare nyheter fanns det dock i Newcastles läger. En yngling fick göra sin första match från start och tackade för förtroendet med ett hattrick. Att en spelare gör ett hattrick är ju alltid kul men det var knappast det som fick mig att höja på ögonbrynen, det var grabbens namn och inget annat; Leon Best.
Leon Best, ringer det några klockor måntro? Jag gapade stort och hoppades som bara fan att det skulle vara den legendariska George Bests son som hittat rätt. Som United-fan är Best självskriven i min version av fotbollshistorien men han var ju inte enbart en sagolik fotbollsspelare utan också en av de första idrottsstjärnorna som föll offer för sin egen stjärnglans och söp bort sin karriär.
Leon Best är dock inte son till den legendariska alkoholisten, tråkigt nog. Herr Best har dock en son, född 1981 vid namn Calum som fortsatt i sin fars problemfyllda skor. Knarkskandaler, häng med horor och flirtande med Lindsay Lohan och Kate Moss kulminerade i rykten om att lille Calum enbart fick ärva en klocka när farsan kolade trots att han var George Bests enda barn.
Men kul för dig Leon, kötta på nu bara. Jag ser gärna en ny legendarisk Best i Premier League även om det inte är i rakt nedstigande led.
// Don Ohlson
Ett sjunkande Merseyside
Att Liverpool haft en tung höst har inte undgått många. Det forna storlaget har spelat mer eller mindre katastrofalt och bara vunnit två bortamatcher under hela 2010 vilket tar emot en del att se på även som United-supporter. Att det är mer än ena halvan av Liverpool som sjunker som en sten har vi dock inte riktigt uppmärksammat och jag antar att det är på tiden att David Moyes och hans grabbar får sig en hörvel eller två.
Att prestera i skymundan
Överallt i fotbollsvärlden finns det relationer mellan lokalrivaler som går att jämföra med någon form av lillebror- och storebrors-grej. Det finns en huvudsaklig klubb som är stadens stolthet och en mindre klubb som inget annat än vill jävlas och visa sig bättre än storebror. Barcelona har Espanyol, Real Madrid har Atlético de Madrid och Getafe, Roma har Lazio och Londonklubbarna har alldeles för många derbykombatanter för att jag ens ska orka rada upp dem.
I Liverpool är det Everton som är lillebror och så har det varit en väldans massa år. Liverpool som har världens största supporterklubb och vunnit nästmest Premier League-titlar efter United är det de brottas med att leva upp till och försöker slå år efter år. Det är ingen enkel uppgift men med David Moyes vid rodret har Everton i flera år huggit i hälarna på topplagen, år efter år ser vi Everton ligga på den övre halvan av tabellen.
Storebror är den som bestämmer
Det är dock inte helt problemfritt att vara den mindre klubben. Den ekonomiska styrkan som toppklubbarna har finns inte där vilket framförallt syns på transfermarknaden. Wayne Rooney hann knappt lära sig knyta sina egna skor innan han gick vidare till Manchester United och så fort Lescott visade potential i försvaret slängde City fram en stor hög pengar som Everton inte kan tacka nej till. Samtidigt som startspelare försvinner förstärker Everton med spelare för mindre pengar, en del gör succé som Cahill, andra floppar som Saha.
Ett av Evertons stora problem har varit den långa skadelistan. Truppen Moyes figurerar över har inte råd att dra på sig skador, det finns inte tillräcklig uppbackning och förra säsongen var en solklar fingervisning på att det var Evertons stora problem. En höst där viktiga kuggar gick skadade förde med sig ruttna resultat men en vår där skadeproblemen var mindre fick vi se Everton skrida högre och högre i tabellen.
Höga förväntningar
I år var Moyes mannar skadefria när säsongen tog sin början och äntligen skulle Everton visa att man hör hemma i toppen. En kvalplats till Champions League sas inte vara omöjlig att nå och jag håller med. Cahill och Fellaini är två av ligans bästa spelare på sina positioner, Everton ska inte harva i mittens gråzon.
Men oj vad det sket sig. Om Liverpool har spelat skit så har Everton kontrat med att spela ännu sämre. 10 oavgjorda på 20 matcher, bara 21 mål framåt varav Cahill som släpande anfallare, offensiv mittfältare eller vad fan vi nu ska kalla det har stått för 9 av dem. Evertons fyra anfallare har stått för tre mål hittills, TILLSAMMANS. Det är så skitdåligt att jag vill gråta. Hej, vi satsar på Champions League men vi kör med anfallare som vägrar göra mål. Laget hänger just nu två poäng över nedflyttningsstrecket och pressen är mer eller mindre enorm, att vinna 20% av matcherna räcker bara inte.
Det måste till förändringar
Nu sticker Cahill iväg till Qatar för att spela Asiatiska mästerskapen för sitt Australien och Pienaar ryktas vara nära Tottenham. Laget saknar kreativitet i samma utsträckning som laget saknar förmågan att göra mål. Frågan är bara var den offensiva kraften ska komma från för från den egna truppen går det inte att hitta någon hållbar lösning. Everton är märkbart för dåliga och den här gången har inte Moyes råd att hämta in en oslipad juvel att förädla i några säsonger innan han slår igenom.
Samtidigt funderar jag på huruvida Moyes sitter säkert eller inte. Han är trots allt lite av en institution i klubben precis som Sir Alex i United och Wenger i Arsenal men jag undrar hur pass länge styrelsen vågar låta honom styra laget. Det kan vara lite väl hårda ord att ge Moyes all skuld för första halvan av säsongen men det går inte att bortse från det faktum att laget som presterade i våras ett halvår senare är ren skit och troligen Europas mest negativa överraskning så här långt.
// Don Ohlson
Ett nytt fotbollsår
Ut med det gamla och in med det nya, fuck you 2010 och tjena 2011. Halva säsongen är spelad och vi har bjudits på mycket fotbollsgodis, alldeles för mycket för att summera här men jag antar att Juventus förtjänar ett hedersomnämnande för att inte lyckas gå vidare från gruppspelet i Europa League trots att de var obesegrade. Obesegrad och utslagen, vilken schysst combo det är.
2011 har redan haft sina första fotbollsmatcher men det är egentligen bara en som haft ett visst uns av betydelse. Old Firm-derbyt spelades uppe i Glasgow på Ibrox Stadium, något som svenska presskåren för en gångs skull rapporterade om sedan allas vår Henke Larsson lämnade Celtic för ett flottare liv i Barcelona. Nu har vi Fredrik Ljungberg i Celtic tillsammans med Majstorovic och Johan Mjällby sitter på tränarbänken som assisterande till Lennon. Självklart handlade det mycket om Ljungbergs övergång men jag antar att det är ett nödvändigt ont för att få läsa lite om Old Firm.
Det känns lite vemodigt att skriva om Old Firm när Simon Bank redan gjort det så jävla bra men jag antar att det vore än värre att skita i det helt och hållet. Det är trots allt ett av världens mäktigaste derbyn med heta känslor mellan Celtics traditionellt sett katolska fans och Rangers protestantiska. Det vore bara fel om ni inte gick in här och läste lite om Old Firms historia.
Celtics pissade på Rangers i år. 0-2 på Ibrox efter Samaras två mål och helt plötsligt lever ligan igen.
// Don Ohlson