This is England
I och med januarifönstrets övergångar med Torres och Carroll har det här med klubbkänsla och fankultur hamnat lite halvt på tapeten igen. Videon med Liverpool-supportar som eldar upp sina Torres-tröjor cirkulerar på nätet och det vanliga tugget om pengakåta bollirare är tillbaka. Samuel Eto'os uttalande att han skulle springa som en svart man för att tjäna cash som en vit man känns ganska så lämpligt att nämna i sammanhanget.
Här fotbollsvärlden, ta mina oljepengar!
Chelsea har ofta målats upp som den stora boven i den moderna fotbollen efter att Roman Abramovich kikat in i Västvärlden med sina miljarder han tjänat inom den ryska oljeindustrin. Under det första transferfönstret köpte Chelseas nya ägare elva spelare, en helt ny startelva. När Abramovich 37 år gammal tog över Chelsea hade han cirkus 100 miljarder på kontot, vad som är än roligare är att han inte är från en rik familj. Nejdå, Roman kommer från arbetarklassen i Ukraina, hans föräldrar var döda innan Roman ens fyllt tre bast.
34 år senare står han som ägare för Chelsea FC och är i en unik position som ensam herre över en klubb där pengar inte har någon som helst betydelse. 1,5 miljard spenderade han i sitt första transferfönster.
You ain't got no history
Det som gör Chelsea till ett intressant exempel när det gäller fankulturen har visserligen med Abramovichs miljarder att göra men det skulle inte vara samma ståhej om det inte vore för klubbens bakgrund. De flesta fotbollsintresserade har koll på hur Abramovich rullade in sina ryska tanks på Stamford Bridge för att förändra världsfotbollen, men det viktiga förspelet nämns allt för sällan.
Chelsea FC har vunnit ligan en gång, det hände 1955. En titeltorka på sisådär 50 år i runda slängar. 1980-talet var en ren katastrof för laget som årtiondet innan varit ett av de mest tongivande lagen tillsammans med Leeds. Klubben drogs med extrema ekonomiska problem och var dessutom nära att åka ur den engelska andra divisionen 1982/83. Samma år köpte Ken Bates klubben för ett ynka litet pund och började resan uppåt.
Då vs Nu
Att Chelsea anklagas för att inte ha någon historia har självklart inte bara att göra med deras dåliga facit i ligan. Det är främst på supportersidan som det klagas. Under 1980-talet snittade Chelsea runt 8000 åskådare på sina hemmamatcher, 2000-3000 åkte på alla bortamatcher. Idag är Stamford Bridge i princip alltid fullsatt. Under Abramovichs två första år i klubben gick deras fanbase upp med 300%.
Krasst sagt så är 75% av Chelseas supportrar medgångssupportar. Givetvis finns det avvikande exempel men överlag, hur ska det annars gå att förklara att 2,9 miljoner engelsmän helt sonika börjar heja på Chelsea för kung och fosterland under en två års period med oljemiljarder?
Jag säger inte att det är fel att ha Chelsea som sin favoritklubb, jag säger att man ska välja sin favoritklubb med omsorg och ge den sitt stöd i vått och tort oavsett om laget genomlider en bottenstrid i Ligue 1 eller slåss för troféer i Europa. Att hålla på ett lag i medgång är inte svårt, att bekänna färg när man slåss för sitt liv är något helt annat.
// The Don
You´ll always walk alone, Roy!
Det finns en säker jämförelsemetod
Det finns en mängd olika sätt att mäta hur bra säsong ett lag gör. Några exempel är att kolla på ligaplaceringen nu jämfört med samma tid förra året, antal poäng, antal segrar etc. etc. Det finns dock få mätmetoder som är så säkra som följande; Har du ambitioner att spela i europa och ligger efter Stoke i Premier League, ja då har du haft en SJUKT kass säsong. Just nu ligger anrika Liverpool på 12:e plats i den engelska högstadivisionen, Stoke ligger på 10:e. Något i Liverpool är alltså fel, ruskigt fel... Skillnad på underprestation och otillräcklighet
Just nu är Chelsea inne i en rejäl formsvacka och genast börjar det tisslas och tasslas om att tränare ska bytas ut och spelare säljas. Visst Chelsea har inte stått att känna igen de senaste matcherna, men ändå ligger de femma med 35 inspelade poäng hittills. Det är vad jag kallar att underprestera eftersom vi alla vet vilken kapacitet ett Chelsea i form har. Liverpool däremot har inte underpresterat i år. De är inte bättre än så här helt enkelt. Efter en närmare titt på materialet som Roy Hodgson har att laborera med så förstår man en tabellposition likt den nuvarande är ganska realistisk. Men visst gör det ont att se den en gång så geniale Gerard springa omkring och slå bort passningar till nån jäkla Jovanovic eller Konchesky som inte har något i liverpooltröjan att göra. Visst gör det ont att se Fernando Torres lidande blick då missriktade passningar inte når honom. Och visst gör det ont att se Roy Hodgson hjälplöst stå vid sidan om och för varje match bli allt mer nedstämd över att hans period som manager i Liverpool snart är över.
Ägarproblemet var inte problemet
Tidigare fanns det något som enade fansen och spelarna i Liverpool - nämligen hatet mot de amerikanska ägarna som enbart dränerade klubben på pengar. Nu när iglarna från staterna sålt klubben finns inte längre den enande faktorn kvar. Under förra säsongen var alla motgångar ägarnas fel, inte spelarna eller tränarens fel. Nu, när ägarproblematiken inte längre finns kvar och laget ändå går dåligt riktas istället fansens vrede mot spelare och tränaren. Men egentligen, vem trodde att allt skulle bli perfekt bara för att Gillette och Hicks släppte sitt grepp om klubben? Ska sanningen fram så är det ju faktiskt så att det är truppens bristande kvalitet som är det som gör att pool förlorar mot lag som Blackburn och Stoke. Men som bekant är det alltid så att fansens vrede vänds allra sist mot truppen. Först ska tränaren ställas till svars. Och det är väl ungefär så situationen ser ut i Liverpool just nu. Roy Hodgson VS fansen. Det kan bara sluta på ett sätt och det leder inte till att fansen kommer lämna klubben.
Floppvärvning efter floppvärvning
Det beskriver väl Liverpools agerande på transfermarknaden de senaste fyra, fem åren. Benitez är inte bra på mycket, men att värva helt uppenbara floppar till sjuka överpriser, det är han mästare på. Tyvärr är det pools fans som fått lida för spanjorens udda begåvning. Josemi, Antonio Nunez, Jan Kromkamp, Morientes, Mark Gonzáles, Jermaine Pennant, Robbie Keane, Craig Bellamy, Charles Itandje, Philipp Degen, Gabriel Paletta, Dossena, Mauricio Pellegrino, Voronin, Alberto Riera är bara några av de spelare som Benitez lagt höga summor på. Och då har jag inte ens nämnt Ryan Babel och Alberto Aquilani.
Tråkigt är att Hodgson verkar ha satt på sig Benitez värvningsmössa. För hittills kan man väl inte påstå att någon mer värvning än Meireles slagit särskilt väl ut? De som visat sig inte hålla måttet i år hittills är väl kanske främst Jovanovic, Kyrgiakos och Joe Cole. Just värvningen av Cole kändes redan då den tillkännagjordes som en riktig chansning. För varför värvar man en spelare som så uppenbart är på väg utför i karriären?
Vad göra?
Finns det då någon mirakelkur för Liverpool? Nej, nej och åter nej är svaret. Lika lite som Stoke kan bli ett topplag över en natt kan Liverpool bli det. Det som krävs är en bättre trupp. Ett topplag i PL kan inte stå och falla med en mittfältare som tappat sin själ och en kroniskt skadad striker, det går bara inte. Nya spelare måste in. Spelare som har kvalitet och tillför laget något. Problemet är väl att kvalitetsspelare inte är gratis, speciellt inte då Liverpools attraktionskraft för tillfället kanske inte är så god direkt. Men så ser det i alla fall ut. Cash är lösningen, basta!
You'll always walk alone
Roy Hodgson är just nu en väldigt ensam man med en väldigt stor börda på sina axlar. Han känner sig troligtvis rätt hjälplös. För som jag tidigare konstaterat så går det inte bara att trolla med knäna för att bli ett topplag (sånt klarar bara Guus Hiddink). Han har det materialet han har och jag tycker inte att alltför mycket kan lastas honom. Men är man tränare i Liverpool så är man och då stämmer den sorgliga klyschan att i framgång så är alla med dig, medan i motgång alla plötsligt försvinner och du står ensam kvar. Efter uttalandet om att fansen inte står bakom laget så är inte Hodgson speciellt populär bland fansen och entränare som inte är populär bland fansen blir inte långvarig (om han inte heter Benitez).Snart är nog Roy inte bara en ensam man längre. Snart är han ensam man utan jobb...Fan vet om Liverpool kommer gå bättre för det...
*För övrigt Spelades del Premier League-fotboll i baskien i onsdags. Athletíc Club de Bibao och FC Barcelona bjöd på en hård och minnesvärd match i Copa del Rey. Barca gick vidare med fler gjorda bortamål. Matchvinnare för Barca en ganska ovan sådan: Eric Abidal
/Erik el grande
Knark, knark, mera knark
Att smuggla knark är en konst, inte direkt det enklaste och ett jäkla no-no. Jag tycker ju att det borde finnas en del tanke bakom det hela. Att smuggla knark känns ju inte riktigt som en impulshandlingen så jag trodde att det åtminstone fanns en viss mån av eftertanke och finurlighet när det gällde smugglandet. Självklart finns det undantag och igår uppdagade BBC News en härlig smuggelhistoria i London.
Ett gäng smugglare hade försökt föra in cannabis värt 3000 pund i London och åkt dit för det. Inga konstigheter där egentligen. Den roliga delen i historien ligger i hur de här dumma lirarna fått för sig att smuggla in skiten; en stor tavla på Emmanuel Adebayor. Vem i sina sinnes fulla bruk skulle vilja ha en stor tavla med en av fotbollsvärldens lataste fotbollsspelare på väggen?
Ännu roligare blir historien när tullpersonalen märkt att tavlan är adresserad till en adress i Tottenham. Nu ska vi se, det är alltså en person i Tottenham som påstås vilja ha ett stort porträtt av lokalrivalen Arsenals tidigare anfallare Adebayor?
Nåja, det är inte lika roligt som historien Byron Moreno, domaren från Ecuador som krossade Italiens drömmar om VM-guld 2002 i matchen mot Sydkorea. Moreno greps för några månader sedan i den amerikanska tullen med sex kilo heroin i kallingarna. 10 års fängelse, nice!
// Don Ohlson
Ett tungt namn att leva upp till
Igår körde Newcastle över West Ham å det grövsta. 5-0 mot en nykomling är inte riktigt vad Avram Grant behöver för att få dra på smilbanden och hänga kvar som tränare i Premier League. Det tar emot att säga det, West Ham som introducerat så många klasspelare i Premier League kommer ha det väldigt svårt att hålla sig kvar, det känns lite som att se Newcastle åka ur igen.
Gladare nyheter fanns det dock i Newcastles läger. En yngling fick göra sin första match från start och tackade för förtroendet med ett hattrick. Att en spelare gör ett hattrick är ju alltid kul men det var knappast det som fick mig att höja på ögonbrynen, det var grabbens namn och inget annat; Leon Best.
Leon Best, ringer det några klockor måntro? Jag gapade stort och hoppades som bara fan att det skulle vara den legendariska George Bests son som hittat rätt. Som United-fan är Best självskriven i min version av fotbollshistorien men han var ju inte enbart en sagolik fotbollsspelare utan också en av de första idrottsstjärnorna som föll offer för sin egen stjärnglans och söp bort sin karriär.
Leon Best är dock inte son till den legendariska alkoholisten, tråkigt nog. Herr Best har dock en son, född 1981 vid namn Calum som fortsatt i sin fars problemfyllda skor. Knarkskandaler, häng med horor och flirtande med Lindsay Lohan och Kate Moss kulminerade i rykten om att lille Calum enbart fick ärva en klocka när farsan kolade trots att han var George Bests enda barn.
Men kul för dig Leon, kötta på nu bara. Jag ser gärna en ny legendarisk Best i Premier League även om det inte är i rakt nedstigande led.
// Don Ohlson
Ett sjunkande Merseyside
Att Liverpool haft en tung höst har inte undgått många. Det forna storlaget har spelat mer eller mindre katastrofalt och bara vunnit två bortamatcher under hela 2010 vilket tar emot en del att se på även som United-supporter. Att det är mer än ena halvan av Liverpool som sjunker som en sten har vi dock inte riktigt uppmärksammat och jag antar att det är på tiden att David Moyes och hans grabbar får sig en hörvel eller två.
Att prestera i skymundan
Överallt i fotbollsvärlden finns det relationer mellan lokalrivaler som går att jämföra med någon form av lillebror- och storebrors-grej. Det finns en huvudsaklig klubb som är stadens stolthet och en mindre klubb som inget annat än vill jävlas och visa sig bättre än storebror. Barcelona har Espanyol, Real Madrid har Atlético de Madrid och Getafe, Roma har Lazio och Londonklubbarna har alldeles för många derbykombatanter för att jag ens ska orka rada upp dem.
I Liverpool är det Everton som är lillebror och så har det varit en väldans massa år. Liverpool som har världens största supporterklubb och vunnit nästmest Premier League-titlar efter United är det de brottas med att leva upp till och försöker slå år efter år. Det är ingen enkel uppgift men med David Moyes vid rodret har Everton i flera år huggit i hälarna på topplagen, år efter år ser vi Everton ligga på den övre halvan av tabellen.
Storebror är den som bestämmer
Det är dock inte helt problemfritt att vara den mindre klubben. Den ekonomiska styrkan som toppklubbarna har finns inte där vilket framförallt syns på transfermarknaden. Wayne Rooney hann knappt lära sig knyta sina egna skor innan han gick vidare till Manchester United och så fort Lescott visade potential i försvaret slängde City fram en stor hög pengar som Everton inte kan tacka nej till. Samtidigt som startspelare försvinner förstärker Everton med spelare för mindre pengar, en del gör succé som Cahill, andra floppar som Saha.
Ett av Evertons stora problem har varit den långa skadelistan. Truppen Moyes figurerar över har inte råd att dra på sig skador, det finns inte tillräcklig uppbackning och förra säsongen var en solklar fingervisning på att det var Evertons stora problem. En höst där viktiga kuggar gick skadade förde med sig ruttna resultat men en vår där skadeproblemen var mindre fick vi se Everton skrida högre och högre i tabellen.
Höga förväntningar
I år var Moyes mannar skadefria när säsongen tog sin början och äntligen skulle Everton visa att man hör hemma i toppen. En kvalplats till Champions League sas inte vara omöjlig att nå och jag håller med. Cahill och Fellaini är två av ligans bästa spelare på sina positioner, Everton ska inte harva i mittens gråzon.
Men oj vad det sket sig. Om Liverpool har spelat skit så har Everton kontrat med att spela ännu sämre. 10 oavgjorda på 20 matcher, bara 21 mål framåt varav Cahill som släpande anfallare, offensiv mittfältare eller vad fan vi nu ska kalla det har stått för 9 av dem. Evertons fyra anfallare har stått för tre mål hittills, TILLSAMMANS. Det är så skitdåligt att jag vill gråta. Hej, vi satsar på Champions League men vi kör med anfallare som vägrar göra mål. Laget hänger just nu två poäng över nedflyttningsstrecket och pressen är mer eller mindre enorm, att vinna 20% av matcherna räcker bara inte.
Det måste till förändringar
Nu sticker Cahill iväg till Qatar för att spela Asiatiska mästerskapen för sitt Australien och Pienaar ryktas vara nära Tottenham. Laget saknar kreativitet i samma utsträckning som laget saknar förmågan att göra mål. Frågan är bara var den offensiva kraften ska komma från för från den egna truppen går det inte att hitta någon hållbar lösning. Everton är märkbart för dåliga och den här gången har inte Moyes råd att hämta in en oslipad juvel att förädla i några säsonger innan han slår igenom.
Samtidigt funderar jag på huruvida Moyes sitter säkert eller inte. Han är trots allt lite av en institution i klubben precis som Sir Alex i United och Wenger i Arsenal men jag undrar hur pass länge styrelsen vågar låta honom styra laget. Det kan vara lite väl hårda ord att ge Moyes all skuld för första halvan av säsongen men det går inte att bortse från det faktum att laget som presterade i våras ett halvår senare är ren skit och troligen Europas mest negativa överraskning så här långt.
// Don Ohlson
You'll get sacked in the morning
Igår fick vi njuta av ett Londonderby. Chelsea begav sig till norra London för att ta sig an Arsenal och bryta den onda trenden på fem raka förluster eller en vinst på de 7 senaste försöken beroende på hur man väljer att se på saken. Både Ancelotti och Wenger hade inför matchen uttalat sig om att de gick för tre poäng, att vi sedan bara fick se ett lag försöka vinna matchen var en annan femma.
Chelsea är under isen
Chelsea var en läskig lagmaskin förra året, över 100 mål i ligan har jag för mig. När laget sedan inledde årets säsong med två raka 6-0 segrar kändes det lite som Jahapp, Premier League blir ju roligt att följa i år. Sedan månadsskiftet oktober-november har dock Chelsea spelat skit. Samma lag som utan att anstränga sig kunde trycka in sex bollar framåt föll hemma mot Sunderland med 0-3. SUNDERLAND! Torsk mot Birmingham, oavgjort mot nykomlingarna Newcastle och samma visa mot Everton.
Krigare mot konstnärer
Som lag så skiljer sig Chelsea och Arsenal åt väldigt mycket. Chelsea ställer upp med tre fysiska monster på det centrala mittfältet. Mikel, Essien och Lampard springer, kapar och sliter i 90 minuter. Arsenal kontrar med spelgeniet Fabregas som ska axla Xavis mantel i spanska landslaget, 18-åriga Willshere som även han är en passningsspelare och tillsammans med Song eller Diaby tar det defensiva ansvaret centralt. Arsenal hyllas för sitt anfallsspel med kvicka fötter och kortpassningsspel medan Chelsea får cred för att vara klubbfotbollens svar på Tyskland.
Ur balans
Igår såg jag inte skymten av Chelseas vanliga krigande. Laget var otroligt tafatt och mesigt. Arsenal rullade boll och Chelsea backade meter för meter, sakta, sakta innan de insåg att deras backlinje låg och försvarade innanför det egna straffområdet. Anfallsmässigt var det Drogba mot en fyrbackslinje, ingen tog löpningar. Det var inte svårt att lägga märke till hur pass illa ställt det är mentalt i Chelsea just nu. De säger att de ska ta tre poäng men verkar hoppas på oavgjort. Killerinstinkten som funnits där i flera år är som bortblåst och jag undrar hur många matcher de behöver för att hitta sig själva igen.
You'll get sacked in the morning
3-1 slutade matchen, förkrossande rättvist dessutom. Arsenal bara malde på, Walcott snodde bollar i uppspelsfasen och Fabregas sprang hemåt för att sätta in en glidtackling och starta en kontring. Det var klasskillnad på alla plan. Självklart passade ett fullsatt Emirates att strö extra mycket salt i såren och skandera att Ancelotti skulle få sparken efter matchen. En förlust är förstås inte hela världen och Ancelotti har fortfarande kvar jobbet men sex raka förluster är en helt annan sak. Med en ny förlust imorgon och sedan kanske en extra i nyårspresent undrar jag om inte Abramovichs tålamod börjar tryta.
// Don Ohlson
Sjung min broder, sjung
Idag bjuder jag bara på något enkelt. Att skriva uppsats tar mer tid än jag vill erkänna och det börjar bli dags att göra det ordentligt. Så håll till godo, här kommer några enkla korta ramsor som används i Premier League.
1. ”He's bald, He's shit
He plays when no ones fit
Cygan, Cygan
Can't pass, ain't quick,
We're really in the shit
When we play Pascal Cygan”
2. ”Devin, you’re not white,
Devin, Devin you’re not white”
QPR-Chelsea på Loftus Road någon gång i början på 90-talet. QPR hade en spelare (färgad) som hette Devin White. Detta noterades naturligtvis av Chelsersupportrarna som vänligt men bestämt påminde honom.
3. ”Two Andy Goram; there's only two Andy Goram,
two Andy Gooooraaam, there's only two Andy Goram!”
Rangers målvakt hade avslöjat att han varit psykiskt sjuk och led av schizofreni.
4. ”The citys all ours
the citys all ours
fuck off to Kirkby, the citys all ours”
Liverpool till Everton, angående deras nya arenaplaner.
Varpå Everton svarar tillbaka (med tanke på Pools många nordiska supportrar):
”The citys all ours
the citys all ours
fuck off to Norway, the citys all ours”
5. ”Tim Howard
Fuck off
Tim Howard
Fuck off
We got Tim Howard in our nets
Fuck off
And he's got tourettes
Fuck off”
6. ”Park, Park, Park, where ever you'll be, you'll be,
you eat dogs in your own country,
but it could been worse, you could be scouse'
they eat rats in their council house”
Unitedfansen hyllar sin Ji Sung Park.
7. ”If I had the wings of a sparrow
If I had the ass of a crow
I'd fly over Old Trafford tomorrow
And shit on the bastards below below, I'd shit on the bastards below”
Liverpool om Man United.
8. ”Oh Owen Hargreaves, you are the love of my life
Oh Owen Hargreaves, I'd let you shag my wife
Oh Owen Hargreaves, I want curly hair too”
9. ”When the ball hits the sky and hits you in the eye,
That's Traore,
When the ball hits his head and ends up in row Z,
That's Traore”
Liverpools egna fans om fransmannen Traore, till melodin ”That’s amore”.
10. ”You are a scouser,
An ugly scouser,
You're only happy on giro day,
Your mums out stealing,
Your dads drug dealing,
Please don't take our hub caps away”
Ramsa riktad mot Liverpool.
// Don Ohlson
Det behövs lite riv och slit
Idag blev det klart att Manchester United skrivit på ett nytt kontrakt med Anderson, vår brasilianare och mittfältsdynamo. Anderson gick med knäproblem förra säsongen och tog inte riktigt plats i startelvan, något som resulterade i uttalanden om att han ville ifrån United och tillbaka till portugisiska Porto han värvades från. Nu sitter han dock med ett nytt, fräscht 5-årskontrakt och jag är förbannat nöjd över det.
Anderson är 22 år nu men jag kommer ihåg hur han imponerade på mig under 08/09. Jag tyckte mig se lite av en Scholes i honom, den yngre varianten av Scholes på tiden då han inte enbart var en gudabenådad passningsspelare. Anderson visade prov på att vara en box to box-spelare, en roll som Fletcher spelat med bravur de senaste två säsongerna i Andersons och Carricks frånvaro.
För inte allt för länge sedan kom Anderson tillbaka till startelvan i United igen och jag har precis som Sir Alex tyckt om det han visat upp. Med Anderson och Rooney tillbaka i laget har United helt plötsligt fått in betydligt mycket mer rörelse i anfallsspelet.
Spelare som hela tiden springer och visar lite vilja behövs och jag är tämligen säker på att Anderson kommer spela en viktig roll i Uniteds jakt på titlar under våren. Laget behöver en katalysator som får igång ruljansen och tankarna om att vi bara ska vinna. Om vi dessutom har två såna spelare på planen tillsammans med yrvädret Valencia och de oberäkneliga Berba och Nani för att inte tala om en Scholes som säkerligen vill avsluta karriären med en sista titel så undrar jag om det inte kan gå vägen.
// Don Ohlson
Manchester ain't good enough
Tevez, Tevez, min hatade Tevez, du är bra rolig. Manchester City satsade hårt med sina oljemiljarder och lyckades locka över en missnöjd Tevez från lokalrivalerna trots hans uttalande om att han absolut inte skulle kunna gå till en rival som Liverpool. Nu sitter Tevez på ett kontrakt i City med lite över 200 000 pund i veckopeng, kaptensbindel på armen och tveklöst den mest centrala rollen i Citys anfallsspel.
Tevez har inga problem med sin tränare Mancini, gillar staden Manchester(trots hatet han måste uppleva från halva befolkningen) och City har med sin numera något mer anfallsinriktade fotboll seglat upp i toppskiktet av tabellen på riktigt. För monstret Tevez räcker det dock inte till, Tevez är ledsen och vill bort.
Tevez vill bort från Europa och alla pengakåta fotbollsspelare som vägrar lyssna på äldre och mer rutinerade spelare, han längtar hem till sin familj som bor i Argentina trots hans mycket speciella överenskommelse med City om att få besöka dem under pågående säsong. Så hette det för någon vecka sedan, nu har han skrivit ett öppet brev där han inte kommer överens med personer inom klubben och han vill bort, bort, bort.
Att City skulle låta sin lagkapten med över 3 år kvar på kontraktet gå billigt till en klubb i Argentina lär inte hända. Men Tevez vill inte vara kvar och jag undrar vem som kommer rycka mest i lilla Carlos för att övertyga om att deras place är ett Argentina i miniatyr. Real Madrid har ju tidigare visat intresse för argentinaren och Mourinho har klagat på att han bara har två ordentliga anfallare att laborera med. Benitez letar å andra sidan med säkerhet efter nödlösningar så gott han kan.
En klocka ringer dock i huvudet och skriker Rooney. Relativt nära inpå hela den här cirkusen satte sig Tevez representanter ner för att försöka förbättra Tevez kontrakt med klubben och jag undrar om han kan vara så dum att han försöker göra som Rooney. Det är ju skitsmart Tevez, snart är du hatad av hela Manchester.
Efter flytten från United kan jag inte låta bli att önska dig allt ont i världen, Tevez ditt lilla monster. Åk tillbaka till Argentina och softa i fängelset med din bror istället.
// Don Ohlson
En växande kärlek
Det sägs att man aldrig glömmer sin barndomskärlek, att oavsett var man står någonstans i livet så vet man om var allting började. För mig började allt för en väldans massa år sedan. Vi var fortfarande på rätt sida om millennieskiftet och jag skaffade mig mina första fotbollsminnen där jag själv inte hade snörat på mig skorna.
Jag växte upp i en familj där det bara fanns en klubb, i en släkt där det bara fanns en klubb. Manchester United var vår klubb och vi såg en otrolig vändning mot Bayern München förgylla säsongen och ge oss en magisk trippel. Hur stort det var att vinna trippeln förstod jag inte då, men tjusningen i Champions League-finalen gjorde ett bestående intryck. Ingenting var omöjligt för oss, för vi var United. Ingenting är omöjligt för oss, för vi är United.
Jag har vuxit sedan jag var tio bast, ganska mycket och jag fortsätter att växa. När det gäller det mesta så står jag inte still. Det är framåt, framåt, framåt som gäller även om det kanske inte alltid syns. Men jag glömmer inte bort vem jag är, vem jag var. Jag var en pojke med stora ögon som såg en magisk final. Jag är ett United-fan. Jag är United.
Att älska en fotbollsklubb är något utöver det vanliga. Orubbligt kämpar man på i med- och motgång. Man gråter, skriker ut sin ilska och lutar sig nöjt tillbaka i soffan. Kärleken sätts ständigt på prov oavsett om det är en kontring eller ägare med helt andra intressen än fansen. Det är inte lätt, det tär på själen, men det är så sagolikt underbart.
Det sjukaste är att kärleken bara växer med tiden. Trots att mina extra år på nacken har inneburit att fotbollsvärlden blivit så mycket större, att jag har hittat fler klubbar att följa har kärleken till United bara växt sig starkare och starkare. Ilskan som svallar upp när någon svärtar ner vårt namn har aldrig varit större men samtidigt skänker spelarnas segervrål en glädje och ett välmående som bara de kan ge mig.
Jag är stolt över att säga att United är min barndomskärlek, stolt att den fortfarande lever och mäkta stolt över att kunna lova att den kommer fortsätta växa. United är jag och jag är United, det är så det alltid har varit och det är så det kommer att förbli.
// Don Ohlson
Medvetna klavertramp i Geordieland
Newcastle, kultklubben som sköt ut sig själva med uruselt spel ur Premier League för två år sedan är tillbaka i rampljuset. Av mer än en anledning. Laget kravlade sig som bekant illa kvickt tillbaka upp i finrummet efter en ettårig sejour i Championship där vi på riktigt fick stifta bekantskap med den egna produkten och strulpellen Andy Carroll. Carroll har härjat runt i vanlig ordning och fixat rubriker som den Geordie han är, precis som Gascoigne gjorde på sin tid men idag ska vi avhandla en annan del av klavertrampen i Geordieland.
Newcastles ägare Mike Ashley är inte som alla andra, han har sina idéer och principer, på gott och ont. I somras ryktades det om att han inte riktigt tyckte om klubbens dåvarande tränare Hughton som visserligen var en aning grön men lyckats få laget att ta sig samman och komma upp till Premier League illa kvickt. Det ryktades att Ashley ville ersätta Hughton med Alan Pardew, Ahsleys polare som fått sparken av Southampton för sina dåliga resultat i League One, alltså divisionen under den som Newcastle spelade i, Englands tredje division.
Nu har ju dock Newcastle presterat bra under hösten, öppnat på ett strålande sätt och piskat lokalrivalen Sunderland för första gången på länge, plockat poäng borta mot Chelsea och vunnit borta mot Arsenal. Med såna resultat är det svårt att motivera ett tränarbyte och Hughton fick sitta kvar.
De senaste fem matcherna har laget dock inte vunnit och Ashley tog sin chans, bort med Hughton efter en 3-1 förlust mot West Bromwich trots att laget bara matchen innan det fick oavgjort mot Chelsea och många nyckelspelare har saknats. Att laget som nykomling fortfarande ligger på 13:e plats verkar inte heller det röra Ashley i ryggen.
Så kom då idag offentliggörandet att det är Alan Pardew som tar över rodret i Newcastle. Buksvågerpolitiken genererade ett kontrakt på 5,5 år för tränaren som inte lyckades i tredje divisionen och de Newcastle fans som hänger på Svenskafans har inte varit nådiga sedan det som verkade vara absurda rykten besannades.
Vad som gör saken än mer intressant är att Newcastle gett ut ett pressmeddelande om att klubbens ekonomi inte mår allt för bra och att planen är att bygga laget runt egna produkter, en plan som ska bära frukt 2016. I nuläget finns det två egna produkter i startelvan hos Newcastle, bra där. Ashley och Pardew verkar med andra ord smida planer på att hålla sig kvar i den engelska fotbollens finrum med juniorer i fem års tid för att spara pengar.
Det var en jobbig dag våren 2009 när kultklubben Newcastle åkte ur Premier League, jag kan knappt föreställa mig hur det kommer kännas om klubben nu ska ställa alla dessa juniorer på benen och åka jojjo(i bästa fall) i ligasystemet de kommande åren. Ingen man är så hatad i Newcastle just nu som Mike Ashley, jag skulle inte gå ut de närmsta åren om jag var i hans skor.
// Don Ohlson
Londons bottenlösa hål
Förra säsongen pangade Chelsea in över 100 mål i ligaspelet, något som inte direkt hör till vardagen i Premier League. Tidigt i höstas snittade laget runt 4 mål per match och snacket gick att ligan redan var avgjord. Hur skulle ett United som såg aningen trötta och omotiverade ut kunna utmana Ancelottis lagmaskin? Hur skulle Arsenal det här året bjuda bort ligaguldet med några vackra försvarstabbar? Ja, jag var orolig. Chelsea malde bara på som av rutin, de gjorde mål i sömnen, tog Premier League med en klackspark.
Nu i december är det andra visor. Arsenal sitter överst i tabellen och United är fortfarande obesegrade trots ett spel som varit långt ifrån övertygande. Anledningen till det oväntade skiftet i toppen kan inte tillskrivas Arsenal och United, det är åt Chelsea vi ska lyfta på hatten och tacka för att ligan inte redan var avgjord med halva säsongen kvar.
En vinst på de senaste sex matcherna har mästarlaget Chelsea. En vinst med 1-0 mot Fulham är det enda laget mäktat med sedan oktober. Torsk mot Liverpool, överkörda av Sunderland hemma på Stamford Bridge, förlust mot Sebastian Larssons Birmingham och nu på slutet oavgjort mot nykomlingarna Newcastle och grovt underpresterande Everton.
Ingenting funkar. Försvaret har varit en enda röra efter Terry, Alex och Essiens skador, mot Sunderland har jag för mig att Ancelotti ställde upp med två högerbackar som mittbackspar. Nu när Terry och Essien är tillbaka borde det bli mer stabilt bakåt sett men det hindrade ju dock inte Everton från att plocka poäng i London. Framåt har det inte heller varit bättre. Det har gått trögt och sett oinspirerat ut trots att Malouda, Drogba och Anelka varit en mer eller mindre intrakt offensiv trio.
En intressant aspekt kan vara sparkandet av Chelseas assisterande tränare Ray Wilkins som kom som en blixt från klar himmel den 11:e november, dagen efter lagets senaste vinst. Sparkandet av Wilkins som är en ikon i Chelsea, hyllad av Ancelotti och älskad av fansen och mycket möjligt även spelarna kan givetvis ha haft en stark påverkan av lagets prestationer. Att prestera på topp i en klubb i obalans är inte det lättaste.
Må ni sjunka djupare och djupare Chelsea, jag ser er gärna i Championship de kommande åren.
// Don Ohlson
Den svenska klumpfoten
Svensk fotboll är verkligen inte känt för sitt skönspel. Under 90-talet var det visserligen lite av praxis att kämpa och slita, det var brittisk inställning och krig som gällde. Något som Lagerbäck snappade upp delar av och roade sig med i 9 år som svensk förbundskapten. Det var inte vackert men det gick, i viss mån.
Med få undantag har jag de senaste åren suckat och stönat åt svensk fotboll, det har hänt väldigt lite utanför Zlatans galax efter att Ljungbergs era i Arsenal dalade och Larsson hade sitt ständiga målkalas i låtsas-ligan uppe i Skottland. Men i år har det börjat hända grejer igen och det är väl inte mer än rätt att uppmärksamma åtminstone den "Svenska klumpfoten" Johan Elmander och hans framfart i Premier League.
Johan Elmander värvades av Bolton 2008 för 120 miljoner kronor och blev därmed den dyraste värvningen i klubbens historia. Ett intyg på deras tro och förhoppningar om stordåd. Två säsonger senare går det att ganska enkelt summera att Elmander inte alls klarade av den press prislappen innebar, 8 mål över två säsonger och ett snitt runt 1 mål var 7:e match. Jämförelsevis har en mittfältare som Lam
pard hållit ett snitt runt 1 mål var 3:e match sedan 2001. Elmander spelade alltså som den målsumpare jag känner igen honom från landslagssammanhang.
pard hållit ett snitt runt 1 mål var 3:e match sedan 2001. Elmander spelade alltså som den målsumpare jag känner igen honom från landslagssammanhang.
I år är det dock andra bullar som gäller. Fram tills Berbatovs målkavalkad i helgen mot Blackburn hade vi vår svenska klumpfot i skytteligaledning. Elmander hade redan under dryga 2,5 månader gjort mer mål än han gjorde under sina första två säsonger i klubben och laget ligger för tillfället 6:a i tabellen, en ovan sits för Bolton.
I år gör Elmander så här istället för att springa, springa lite till och springa allra mest:
Det är svårt att säga om det är en tillfällighet att Elmander har insett vad han ska göra med bollen under hösten. Mycket av äran har tillskrivits Boltons nya tränare Owen Coyle som sägs lägga betydligt mindre press på Elmanders axlar än hans tidigare dito Gary Megson.
Hursomhelst är det bara att njuta medan vi svenskar har något att glädjas åt för det dröjer nog inte länge innan Elmander visar prov på sina träben igen och vägrar sätta bollen i mål.
// Don Ohlson
Fotboll så in i helvete!
Nu har Don Ohlson redan skrivit om denna händelse och jag har väl egentligen inte så mycket mer att tillägga förutom... FUCKIN' BRILLIANT!
Ett "hackande" United vann med 7-1 på hemmaplan mot Blackburn. Berbatov, den tröga bulgaren, gör 5 mål och han rör på sig. Jag ska inte klaga på honom men jag trodde aldrig att han kunde göra en "Rooney", eller vad man nu ska kalla det. Och en Rooney är alltså att vinna bollen nere vid eget straffområde, spela ut den på kanten, löpa in mot motståndarnas straffområdet och trycka dit den. Ärligt talat så trodde inte jag att Dimitar kunde göra sånt. Niva och Strömberg var lika chockade de så det var verkligen något utöver det vanliga.
Det kanske hela matchen var? 7-1 helt plötsligt. Efter att ha kryssat i 7 matcher och vunnit 7 matcher med 1 eller 2 mål så krossar United Blackburn.
Någonting har saknats fram tills nu och jag är övertygad om att det är rubrikernas man Rooney. Jag har aldrig sett en spelare som kan lyfta ett lag lika bra som han. Han gjorde inget mål idag och det var burop blandat med applåder när han var involverad i spelet men han var överallt och jobbade stenhårt. På tv:n ser man inte hela planen men man såg Rooney hela tiden. Han växlade mellan alla positioner på planen och han spelade i 90 minuter. United är inte United när inte Rooney spelar. Berbatov och Rooney får dela på utmärkelsen matchens lirare, man of the match.
Det var verkligen fotbollsporr idag och det känns riktigt bra. United leder ligan just nu, målskillnaden ser bättre ut och Chelsea har en bortamatch mot Newcastle idag. Jag hoppas att Newcastle spöar skiten ur Chelsea som inte alls övertygar längre. Men ett kryss räcker för min del.
Jag hoppa att FC United of Manchester får möta Manchester United i FA-cupen. Det skulle kunna bli världens bästa match. Fansen mot Laget på Old Trafford = Fotbollsporr!
/ Skrevet
Rooneys Unitedvrål! Känslor! Fotboll så in i helvete!
Fotbollssex på Old Trafford
Blackburn kom till Manchester och Old Trafford med tre vinster på de senaste fyra, dock med skador på Martin Olsson och nyckelspelaren Morten Gamst Pedersen. Jag vet inte vad Big Sam sa till sina grabbar innan matchstart men det var 11 spelare som ställde sig på alla fyra och 11 spelare från United med siktet inställt på fotbollssex.
Det var magnifikt, vackert och magiskt men tragiskt. 7 fucking 1 skrevs slutsiffrorna till och det är inte det minsta orättvist. Det kan talas om att Blackburn spelade ruskigt oinspirerat och ruttet i 90 minuter men det var väldigt längesen jag såg United göra en så här bra match.
Berbatov tangerade rekordet för flest antal mål i en match vilket han ska ha cred för. Berbas högsta nivå är sagolikt hög och det lass han drog tidigt i höstas kommer vara väldigt viktigt i slutet av säsongen. Men matchens man skulle jag ändå inte påstå att han var. Rooney gjorde sin andra match från start efter skadan och kontraktsbråket och jävlar vad han kämpar för att ta tillbaka sin position som Mr. United. Rooney fanns överallt, styrde spelet, vikarierade som vänsterback, hade sagolika väggspel och assists.
Dock var Berba och Rooney inte ensamma om att höja sig. Carrick och Anderson bjöd på prestationer som jag inte sett skymten av på 1-2 år i United-tröjan, Rafael spelade med en mognad som känts välbehövlig och Nani går från klarhet till klarhet.
Helt plötsligt fanns det en annan typ av rörelse i United som jag ändå förknippar med klubben och det triangelformade passningsspel de normalt bjuder upp. Det har varit skitspel nästan hela säsongen och jag hoppas innerligt att det är en positiv trend vi ser.
Tråkigt nog går det inte att suga på karamellen allt för länge, imorgon laddas det om för Tottenham-Liverpool och framför allt så står El Clásico på schemat nu på måndag. Då är det fotbollsfest i Vasastan.
// Don Ohlson
Snålblåst på Eastlands
Innan vi kastar oss in i dagens första(?) artikel tänkte jag bara påpeka det uppenbara i att Fotbollskunskap håller på och genomgår en förändring och ansiktslyftning. Vi har fått en släng av volontärarbete och sidan kommer bråka en del framöver men förhoppningsvis blir resultatet bra och inte minst uppskattat av oss som skriver här och ni som läser. Har ni någon idé eller tanke på hur vi kan förbättra sidan är ni välkomna att slänga iväg en kommentar eller peta på någon av oss på facebook.
Fuskbygget Manchester City fortsätter att kantas av problematik. Klubben som för två år sedan köptes av shejken Abu Dhabi och därefter genomgått en rejäl makeover har svårt att hitta den balans som är nödvändig för att bli bäst. I och med Abu Dhabis intåg i fotbollsvärlden fick City som bekant en helt annan typ av budget att röra sig med och helt plötsligt hette det i det tidigare medelmåttiga City att sky is the limit. Nja, riktigt så enkelt är det ju inte.
Spelare av hög klass med internationellt erkännande plockades in från höger och vänster. Abu Dhabi försåg klubben med pengarna som krävdes för att locka klubbarna att sälja spelarna och Abu Dhabi försåg spelarna med de monstruösa löner som lockade spelarna att välja bort spel i Champions League mot "finansiell trygghet".
Tevez plockades från lokalrivalerna United, Adebayor och Kolo Touré hämtades från Arsenal, landslagsmannen Barry flyttade från Aston Villa, Robinho hade redan flyttat över under förre ägaren Shinawatras korta styre och Roque Santa Cruz köptes från Blackburn. Listan är lång och laget lyckades så när ta sig till Champions League förra säsongen.
I år har managern Mancini fått ännu mer pengar att röra sig med och fortsatt att shoppa friskt. Mancini som är en erkänt duktig tränare har dock haft problem att få laget att dra i samma riktning, resultaten har varit mediokra och en del fans har börjat göra sina röster hörda att de inte accepterar lagets prestationer och Mancinis beslut i synnerhet.
Att laget inte är helt samspelt verkar dock inte vara klubbens största problem utan återfinns utanför arenorna och helgernas matchspel. Det har varit ett gäng utspel i media, även från Mancinis sida som kritiserat och gått hårt åt några av sina spelare och deras prestationer. Adebayor som inte försökt dölja det faktum att han lämnade Arsenal för pengarnas skull är den som stått och svajat mest i snålblåsten men även Yaya Touré som är Premier Leagues bäst betalda spelare med sin veckolön på över två miljoner kronor har fått ta emot skit för sina bleka insatser där han mest ses lunka omkring i mittcirkeln.
Situation Shitty nådde dock nya proportioner förra veckan då Kolo Touré gick ut i media och anklagade sina egna lagkamrater för att inte göra skäl för sina oförskämt höga löner. Touré är visserligen inte en av de som visat sig vara värd sin prislapp men att det är en spelare i klubben som reagerar så starkt att han uttalar sig i pressen om situationen känns bra. Fotbollen har blivit alldeles för pengakåt och det är på tiden att spelarna börjar inse att de har ett av världens bästa jobb med hutlösa löner som inte står i närheten proportionerligt sätt till vad de faktiskt gör.
Efter Tourés uttalande manglade laget Fulham med 4-1 och av vad jag har hört spelade de en fantastisk fotboll som även Mancini var mycket nöjd med efter matchen. Kanske kommer Manchesters sämre hälft vakna till liv och börja kriga. Jag vill verkligen inte se laget lyckas och njuter av deras motgångar men om Premier League var jämnt förra året så har årets upplaga alla möjligheter i världen att bli något utöver det vanliga. Håll ögonen på Premier League, det säger jag bara en gång.
// Don Ohlson
Champions League-syndromet
Ingen kan väl ha undgått den ojämna form Tottenham visat upp i år. Förra årets stora överraskning som körde över topplag efter topplag under våren och lyckades bärga en välförtjänt plats till Champions League efter att ha slagit Manchester City på bortaplan. Jag unnade verkligen Tottenham deras framgång, det var en fröjd att se lilla Tottenham ge sig på sina storebröder i London och plocka poäng. Underdogs som lyckas är bra jävla charmigt.
Så Redknapp som fått utstå både lovord och kritik för sitt synsett på fotboll blev mannen att ta Spurs till deras första säsong i Champions League. Samtidigt tog Hodgson sin London-klubb Fulham till finalen i Europa League. Två engelska tränare som lyckades åstadkomma något märkvärdigt på klubbnivå. När hände det sist?
I år har det dock synts tydligt att det är första gången Tottenham spelar i Champions League på samma sätt som vi såg Fiorentina prestera förra säsongen. Det är allt mellan himmel och helvete både resultat- och prestationsmässigt där matcherna i Champions League har en tendens att vara matcherna där det presteras allra bäst. Returmötet på White Hart Lane mot regerande mästarna Inter var en utskåpning och inget annat, klasskillnad från början till slut. Några dagar senare förlorar samma lag mot Bolton och Sunderland.
Det är möjligt att truppen inte är van vid det hårda spelschemat spel i de europeiska cuperna medför och inte klarar av det rent fysiskt men i Tottenhams fall skulle jag gissa att det snarare handlar om inställning. Truppen är historisk som spelar i Champions League och jag förstår att de vill göra sitt absolut bästa i turneringen för europas bästa klubblag. Det är inte helt ologiskt att det är svårt att gå in till 110% i en match mot obetydliga mittenlag som Bolton när man har blivit ett av "de stora lagen".
Men Tottenham är inte ett av de stora lagen, inte än i alla fall. Det krävs kontinuitet och prestationer på hög nivå säsong efter säsong för att få det erkännandet. Skillnaden mellan de största klubbarna och de som bara tar en plats till Champions League då och då är förmågan att gå in och göra sitt jobb även i vad som verkar vara obetydliga matcher. De vet det tack vare erfarenhet att alla poäng räknas och behövs för att hålla sig kvar på toppen. Efter den här säsongen kommer även Tottenham veta vad det handlar om, frågan är bara om de behöver hela säsongen för att förstå det eller lyckas vända på trenden innan det är för sent?
// Don Ohlson
Pojken som ska axla Giggs mantel
Wales har alltid stått i skuggan av de andra brittiska länderna när det gäller fotboll. Med ett anonymt lag så när som på storspelaren och United-ikonen Ryan Giggs har de inte haft mycket att säga till om. Nu när Giggs blivit till åren och stunden börjar nalkas då skorna ska ställas på hyllan har det sett ganska mörkt ut för walesisk fotboll de senaste åren. Men tiderna förändras, oj jävlar vad de förändras.
Ramsey och Arsenal i all ära men Tottenham är klubben som sitter med den största guldklimpen från Wales för tillfället. Gareth Bale har kört över allt motstånd på sin vänsterkant i år och fortsatt sin monstruösa utveckling från i våras. Ett hattrick mot Inter på Guiseppe Meazza där han ställdes mot världens bästa högerback, möjligtvis årets mål i Premier League och nu två ytterligare mål mot Bolton i helgen säger en del om hans kapacitet och argumenten för att Bale skulle vara en av världens bästa vänsteryttrar känns inte helt ologiska för stunden.
Men så här bra har det inte alltid varit, sagan om Bale är så mycket mer än ett hattrick.
2007 värvades Bale av Tottenham från Southampton för fem miljoner pund och gjorde mål i sin andra match för klubben i London derbyt mot Fulham och fortsatte på den inslagna vägen med mål i derbyt mot Arsenal. En skada i december höll dock Bale borta från spel resten av säsongen.
Bale var dock inte särskilt omtyckt på den tiden i norra London. Det dröjde ända tills den 26:e september 2009 innan Bale var delaktig i en vinst i ligan och den kom mot jumbolaget Burnley. 24 matcher hann Bale spela i Tottenhams tröja innan han fick vinna en match i ligan och han sågs som otursgubben nummer ett, grabben som förde med sig oförmågan att vinna matcher. Den 26:e januari var första matchen han spelade från start och vann efter en skada på Assou-Ekotto som tvingade Redknapp att ge Bale en ny chans från start.
Därefter har vi dock fått se den Bale vi nu tar för givet, ett yrväder som springer sönder allt och alla och jag kan inte låta bli att le vid tanken att en av de största profilerna inom brittisk fotboll just nu kommer från Wales och inte ens haft ett helt år av bra prestationer bakom sig.
Förövrigt tänkte jag passa på att tipsa om Nivas krönika om Blackpool. Följ länken http://blogg.aftonbladet.se/bankoniva/2010/11/pier-pressure och låt er fyllas lite mer av glädje att det är Blackpool vi ser i Premier League i år istället för Hull eller nåt annat tråkigt gäng. Bara det faktum att Yaya Touré i City tjänar mer än HELA Blackpools trupp får mig att le som ett fån.
// Don Ohlson
Chelsea- Dont you wish you had some history?
Jag har, efter kraftiga påtryckningar från herr Olsson, lyckas hitta en lucka i mitt pressade tidsschema för att skriva dessa rader. Att skjuta upp mitt volontärarbete för de svältande aidsdrabbade barnen i afrika ser jag som en självklarhet och framför allt skyldighet när Alex ger mig denna ära. Att mormor i skrivande stund har satt löständerna i halsen och förmodligen kommer avlida inom sekunden är även det underprioriterat detta uppdrag och denna enorma ära. (Mormor, om du mot förmodan överlever detta, och ännu mer om du läser detta, så ber jag om ursäkt och hoppas på din förståelse).
Vad jag har förstått råder det ett allmänt hat mot Chelsea på denna sida vilket glädjer mig oerhört. Det skänker ett ljus i detta iskalla örebro-mörker och håller förhoppningsvis alla våldtäcktsmän borta några sekunder till. Jag känner därmed att det är relativt ”safe” att skriva sin första artikel om just Bank of Russia.
Vad är det då som gör att man så innerligt, verkligen jättemycket, hatar Chelsea?
För det första och kanske det enklaste: De kommer från London och är en direkt lokalrival till mitt älskade Gunners. Fair Enough!
För det andra är de beklagande nog ett bra fotbollslag. Fair Enough!
För det tredje har de samma sponsor på tröjan som jag har på min mobil. Fair Enough!
Men det är nu det riktigt skrämmande och äckliga börjar…
Chelsea har pengar, i överflöd. Och pengarna kom snabbt, mycket snabbt. Tänk er att ni har en vän som ni har känt i många år. Den här vännen är liiite dummare än du, liiite fulare och liiite fattigare. Du känner, nej du vet att du står över honom. Det har du alltid gjort. Tänk er sedan att denna vän går och vinner jackpot på någon skraplott. SMACK! Killen förändras över en dag! Plötsligt har han råd med tandställning, nya skor och fettsugning. Han börjar få självförtroende och börjar konkurera med din egen plats på statusstegen. Han går om dig i densamma stege. Han kör över dig, börjar strula med de vackra tjejerna som man bara vågar prata om och aldrig prata med. Han handlar inte längre tillsammans med dig på Lidl utan går gatan över till Konsum. Han har blivit alfahannen. Irriterande eller hur? Så jävla irriterande!
För det andra har Chelsea börjat fått supportrar, och då menar jag inte brittiska sådana för de har dem alltid haft mer eller mindre, utan svenska! Jag kan ärligt säga, med ena handen på bröstet och andra över bibeln/koranen att jag aldrig, ALDRIG sett eller hört talas om en svensk chelseasupporter förut. Visst man har hört rykten och myter men aldrig något konkret. Men sedan, efter att en viss oljeshejk från ryssland hittat nya leksaker, och PANG! Dem är överallt! Svenska chelseasupportrar! Över-jävla-allt!
Hur fan gick det till? Visst jag kan köpa att någon säger att de håller på chelsea för att de spelar bra fotboll eller för att de vinner för det mesta och man därmed slipper besvikelse. Fair! Men kom aldrig och säg ”jag har alltid varit chelseasupporter” för det är en större lögn än att förintelsen aldrig inträffat. Direkt när ovanstående citat uttalas dör direkt diskussionen. Då vet man med största säkerhet att man pratar med en jubelidiot. Om du ändå, mot förmodan, känner dig osäker på individens idioti kan du ställa följfrågor om klubbikoner. Om de tvekar eller säger Zola, sparka dem i skrevet. Hårt.
Är det förövrigt någon som kan matematik på franska?
Om jag förstår det hela rätt så menar Mr Wenger att den målvakt som räddar minst antal skott är en bra målvakt och ska således stå på match. Med andra ord behövs ingen ny målvaktsvärvning.
Har jag förstått saken rätt?
Tack för ordet!
// Walterström
Soppa med pengar i
Det är ganska svårt att dölja hur upprörd jag blivit av Rooneygate som vi precis fått över oss. Det är inte vackert, inte alls vackert men å andra sidan inte heller unikt. Vi är inte den enda klubben som dras med problem. Det tragiska är dock att de stora problemen inom fotbollen har sitt ursprung i pengar. Pengar pengar pengar, usch.
Rooney hävdar bestämt att han vill vinna titlar och la fram det vid hans personliga möte med Uniteds ordförande David Gill. Rooney menar att klubben inte satsar på att bibehålla sin plats i det absoluta toppskicket inom fotbollen och därför behöver han söka sig vidare till en klubb som vill vinna. Jag kan köpa det, det kan jag verkligen. Spelare av Ronaldos och Tevez kaliber lämnade oss och vi hämtar in Valencia, Owen, Hernandez och Obertan som ersättare. Det är inga dåliga spelare och framföralt inte Valencia som spelade mycket bra förra året. Men ärligt, de är ju inte ens nära att spela på sina föregångares nivåer.
Busbyheat skrev tidigare här på Fotbollskunskap om Uniteds historia och Glazers övertagande av klubben. Det osar Liverpool lång väg om det här och jag undrar hur det hade sett ut om vi inte fått in en miljard från försäljningen av Ronaldo. Vår ekonomi situation är inte hållbar oavsett hur många rökridåer Ferguson lägger ut om att pengarna finns om han skulle vilja värva. Han säger att han inte vill värva spelare till överpriser och därför låter han bli. Hur kommer det sig då att Real knycker Özil för 15 och Van der Vaart som spelade mycket fin fotboll i våras har fortsatt göra det under hösten i Tottenham för runt 10 miljoner?
En försäljning av Rooney skulle dock innebära att klubbens värde sjönk och kanske, kanske, skulle det kunna leda till att supportergruppen Red Knights lyckas köpa ut den äckliga amerikanska familjen. Jag hoppas att det kommer något gott ur det här. Antingen en försäljning av klubben eller att Glazers faktiskt tar sig i kragen och inser vad som håller på att hända och investerar i klubben på riktigt, ger nåt tillbaka till oss istället för att tvinga oss att betala av deras lån och skulder.
Som sagt är det här med ekonomin inte något som United lider av i ensamhet. Försäljningen av Liverpool har vi redan rapporterat en del om, Valencia sålde sina två stjärspelare Villa och Silva i somras för att rädda klubbens ekonomi, Adebayor och Kolo Toure lämnade Arsenal för City när de fick se en hög med pengar och Nesta gick till Milan för att rädda sitt(och mitt) älskade Lazio från konkurs för att ta några axplock.
Utvecklingen inom fotbollen är skrämmer skiten ur mig. Kärleken dräneras och det byggs flashiga vinstdrivande företag ovanpå det vi älskar mer än allt annat. Bara det faktum att Barcelona som redan hade en väldigt kort försäsong och slitna spelare ändå väljer att göra en turné i Asien för pengarnas skull och offrar ett gäng poäng i säsongsinledningen säger rätt mycket.
Det finns ljusglimtar som Athletic Bilbao men det är en annan historia. En historia ni får vänta en stund till på.
På återseende. // Don Ohlson