Kaos i Rom
Jag var inne på det en sväng i facebookgruppen häromdan efter att Roma torskade borta mot Genoa, det är en smått kaotisk stämning i Rom. Att torska med 4-3 borta mot Genoa är i sig inte nåt hemskt nederlag, åtminstone inte fram tills i år och man dessutom är ett topplag som tänk slåss om kvalplatser till Champions League. Att dessutom ha en tremåls-ledning och tappa det till en förlust är rent utsagt pinsamt, framförallt för ett italienskt fotbollslag där Catenaccion(bultlås) - ett väl utstuderat försvarsspel ses som en sann fotbollskonst. Att släppa in 4 mål i en match händer bara inte.
Huvuden måste rulla
Tillsammans med några andra skakiga resultat den senaste tiden fick det Romas ultrás, deras mest hängivna fans att gå bananas. För de som inte har världens koll på italiensk fankultur ska det verkligen sägas att den är extrem. Inte värst, men extrem. I svensk press kan vi få läsa om engelska huliganer men i Italien har supportrarna makt.
Efter förlusten mot Genoa startade då Romas ultrás kravaller vid Trigoria, området i Rom där Roma har sin träningsanläggning. Det ledde i sin tur till att de fick igenom sin vilja och fick ett möte med klubbledningen. Senare under kvällen när Romas trupp landade på flygplatsen möttes de av 50 ultrás och polisen. Inte långt därefter hölls ett möte på Trigoria med hela spelartruppen som slutade med att Ranieri fick lämna tränarposten.
Snabba puckar
Jag kan inte låta bli att tycka synd om Ranieri. Det är precis samma situation som Benitez hamnade i hos Inter. Spelet är inte vad det borde vara men ändå så ligger Roma bara 9 poäng efter lillebror Lazio som håller fjärdeplatsen. Dessutom har Roma en match mindre spelad - så 6 poäng, typ.
Det är läskigt vad fort supportrar kan glömma glädjeämnen. Under förra våren var det just Ranieri som höll Roma obesegrade i ett halvår och sånär snuvade Inter på ligatiteln. Nu är han istället arbetslös och klubbikonen Vincenzo Montella utsågs idag till att bli hans ersättare. Vad har Montella gjort det senaste året? Jodå, han har arbetat som tränare för ett av Romas lag, U13-laget.
Cashen har sinat
Att det blev Montella som fick ta över tränarposten är dock inte oväntat. Roma har länge letat efter en ny ägare och ett ägarbyte sägs vara förestående - med andra ord vill de nuvarande ägarna inte slänga mer pengar i sjön på en ny tränare när Montella kan tas upp gratis ur de egna leden. Det ska också sägas att Montella har ett halvår på sig att visa sig värd platsen som Mister i Roma. Att han ska vara rätt man för jobbet känns ju dock inte så värst troligt, magkänslan säger mer att det handlar om skadekontroll och att inte spendera mer pengar än nödvändigt.
Ägarbytet ja, det är ju inte bara ett problemområde när det gäller tränarposten. Hur många spelare har sig in i Romas startelva de senaste fem åren? Spelartruppen åldras snabbt och med budget/chansvärvningar som Adriano och Baptista har laget inte direkt fått den där dimensionen som skulle göra det möjligt att ta upp kampen med lagen från norr om Scudetton.
Framtiden är ruskigt oviss
Vad som kommer hända det kommande halvåret i Rom blir väldigt intressant att följa. Om Montella inte får ordning på manskapet kan det bli första gången på 10 år som Lazio blir storebror i staden(så tillvida att Lazio inte gör sin obligatoriska genomklappning förstås). Men ändå, när en storklubb som Liverpool eller Roma har sina överjävliga ägarproblem går det inte att känna annat än medlidande. Vissa klubbar hör bara hemma i ligornas toppskikt.
// The Don
Turins riktiga jag
La vacchia signora föddes i slutet på 1800-talet. Ett gäng italienska studenter hade fattat tycke för fotbollen och bestämde sig för att starta ett lag. Då var året 1897, två år senare fick klubben sitt namn Juventus och 1923 mötte den Gamla Damen sin kärlek i Edoardo Agnelli. Lite över 100 år senare är Juventus Italiens mäst framgångsrika klubb men det här är inte historien om den Gamla Damen, det här är historien om Turins forna storlag, laget som dog 1949.
Il Grande Torino
Juventus har inte alltid varit storebror i Turin. Det ska faktiskt sägas att Juventus under halva sin livstid stått i skuggan och gnetat på för att visa sitt mervärde. Störst i stan på den tiden(och enligt vissa fortfarande Turins riktiga klubb) var Torino.
Efter andra världskriget var Il Grande Torino som klubben på den tiden kallades tveklöst det bästa laget i Italien. Truppen huserade över inte mindre än tio italienska landslagsmän, varje position i landslaget befästes av spelare från Torino och klubben vann fyra ligatitlar i rad efter att Serie A startats upp på nytt efter andra världskriget. Inte en enda match förlorades hemma på Stadio Filadelfia.
En vänskapsmatch för mycket
För 62 år sedan under våren 1949 åkte Italiens bästa lag till Lissabon för att spela en träningsmatch. Legendaren Xico Ferreira skulle lägga skorna på hyllan och Il Grande Torino var laget han skulle ta sig an med sitt Benfica en sista gång.
På flyget hem möttes man av dåligt väder, en storm och kraftig dimma hade staden Turin i sitt grepp. Vid inflygningen mot Turin gjorde piloten det ödesdigra misstaget att flyga på lögre höjder, något som resulterade i en explosion som nådde Turins invånare norrifrån, från Supergakyrkan belägen nästan 700 meter över havet.
En stad i tårar
Alla på planet omkom, 31 stycken fick sätta livet till, tränare, spelare, journalister och kabinpersonal. En nyhet som när den nådde Turins gator innebar gator dränkta av tårar. Endast en av Il Grande Torinos spelare, laget som härskat över Italien, fanns vid liv. Sauro Tomá hade fått stanna kvar i Turin på grund av sin skada och var en av de olyckliga som fick uppgiften att identifiera de döda.
Några dagar senare hölls begravningen i Turin som följdes av en miljon människor. Turin var sargat men även Italien som fotbollsnation. I fotbolls-VM i Brasilien som spelades året därpå vågade inte det italienska landslaget använda sig av flygplan utan valde istället en båtresa över Atlanten på 2,5 vecka. Italien överlevde inte gruppspelet.
Torino har sedan dess bara vunnit Scudetton en enda gång, det är 35 år sedan dess. Jag undrar ja om staden inte fortfarande sörjer sina forna hjältar. Något som är säkert är ändå att de vinröda tröjorna Torinos spelare bär har en oerhörd tyngd som är svår att leva upp till.
// Don Ohlson
Cavani matador - sagan om konungens återkomst!!
Nord mot syd
Dimman tilltog i styrka och det började bli svårt att se. Då och då small det till och än mer dimma drog in över slagfältet. Det började bli svårt att skönja någon skillnad på vän eller fiende. Männen sprang runt i röken likt skuggfigurer, ovilliga att sluta kämpa. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fast beslutna om att det här var deras strid - kriget skulle helt enkelt vinnas, kosta vad det kosta ville! Efter 93 minuter skingrade sig dimman igen och de hade vunnit. Det var de ljusblå som stod som segrare och de svartvita inkräktarna som fått ge sig. Speciellt en av de blåtröjade syntes tydligare än de andra, det var något skimrande och magiskt över hans långa och ståtliga figur och det långa svarta håret hängandes över axlarna. Redan innan slaget hade han haft en plats i folkets hjärta, men efter den här segern, en viktoria han alldeles på egen hand stått bakom, kröntes han till kung och förärades en plats i alla napolitanares gemensamma historia bredvid den store lille argentinaren. Edinson Cavani var hans namn och skulle Neapel välja borgmästare idag skulle han vinna en jordskredsseger. 
Serie A är på G
Det har länge klagats på Serie A av olika anledningar. Mygel, halvfulla läktare, filmningar, defensivt spel,rasism och publikskandaler är bara några faktorer som nämnts i debatten. Och visst finns det. Allt det nämnda ovan existerar i Serie A, det ska man inte sticka under stol med. Men en viss ljusning tycker jag man kan skönja i och med att calciopoli-härvan nystats ut (även om det finns efterdyningar fortfarande). I dagsläget är det mycket som är positivt med italienarnas egen liga. En av de sakerna kommer från södern och heter SSC Napoli. I gårdagens match mot Juventus visade de prov på äkta italiensk grito (italienskans motsvarighet till finnarnas sisu) på ett vis som bevisar att den italienska fotbollen är långt ifrån död....
En liga full av prestationer
Det har pratats mycket om Lazios alldeles häpnadsväckande återuppståndelse från de döda och återtåg till ligatoppen. Och visst har detta Lazio svarat för en prestation som heter duga. Ändå är det ett annat lag som har stått för en än mäktigare säsong hittills. Ett lag från neapel, staden i det fattiga södern där maffian använder sophantering som tvångsmedel. Tvåa i Serie A med endast AC Milan framför sig, det låter det. Napolitanarna som sägs vara de mest passionerade fotbollsfansen i hela det stövelformade landet. De sägs också vara bland de våldsammare, speciellt när det vankas match mot lag från norr.
En riktig drabbning
Igår var det just en sådan match. Hur det märktes? Poliser i vart och vartannat gathörn och helikoptrar i överflöd som surrade omkring över Stadio San Paulo. Förutom den höjda säkerheten märktes det att det vankades stormatch genom att stadion var fullsatt, proppad, och galet fientligt sjungande långt innan matchstart. Bengaliska eldar och pyroteknik small av i parti och minut och ibland var tillställningen snubblande lik en rekonstruktion av slaget vid Lutzen.
Matchen
Hur såg då själva matchen ut? för det var ju faktiskt en sådan också. Ganska jämt bollinnehav och inte speciellt mycket skönspel, speciellt inte i andra halvlek då matchen var förlorad för Juventus.
Juventus
Ett juve som hade mycket svårt att etablera ett anfallsspel och där det enda hotet mot Napoli utgjordes av Luca Toni och Amauri på fasta situationer. Luca Toni, den nye, gjorde en godkänd insats i sin debutmatch, om än långt ifrån hans forna kapacitet. Del Piero, gentlemännnens gentleman kom in i slutet och slog bort några frisparkar, ett byte som Del Nieri kunde ha besparat sig.
Napoli
Uppbackade av sjukt galna fans var Napoli det bättre laget på planen. Framförallt så lyckades man med det som motståndarna inte förmådde, nämligen att ha ett fungerande mittfältsspel. Även kantspelet fungerade riktigt bra och det var också därifrån som inläggen som kung Cavani knoppade in kom ifrån. Lavezzi visade som vanligt upp sin fina teknik och var ett ständigt hot mot Chiellini & co. Jag tycker han är lite lik en viss Tevez i sin spelstil den gode Lavezzi.
Och så Edinson Cavani. denna formidabla dundersuccé som tagit så många steg i sin utveckling den här säsongen. En världsanfallare är det som Napoli sitter inne med. Lägg därtill att han är ung och fortfarande kan utveckla mycket i sitt spel och ni förstår att president De Laurentis har en stadigt växande guldklimp till sitt förfogande. Att göra hattrick mot vilket lag som helst är en prestation, men att göra det mot Juventus och dessutom göra alla mål med pannan, ja det är något alldeles speciellt. Kolla in det tredje målet - galet snyggt!
Och så Edinson Cavani. denna formidabla dundersuccé som tagit så många steg i sin utveckling den här säsongen. En världsanfallare är det som Napoli sitter inne med. Lägg därtill att han är ung och fortfarande kan utveckla mycket i sitt spel och ni förstår att president De Laurentis har en stadigt växande guldklimp till sitt förfogande. Att göra hattrick mot vilket lag som helst är en prestation, men att göra det mot Juventus och dessutom göra alla mål med pannan, ja det är något alldeles speciellt. Kolla in det tredje målet - galet snyggt!
*Tränaren i Napoli, Walter Mazzari skulle haft en lysande karriär som avdankad rockmusiker, i alla fall utseendemässigt!
/Erik el grande
Toni till Juventus och Dzeko till Manchester City
Transferfönstret står vidöppet i fotbollseuropa och nu börjar också de lite större klubbarna agera på marknaden. Det återstår att se hur många toppvärvningar vi kommer att få se med tanke på många klubbars minst sagt ansträngda ekonomi. Men som tidigare konstaterats på fotbollskunskap "finns det shejker så finns det pengar...
Värvning nr 1
Fabio Quagliarella och hans Juventus lirade i torsdags mot Parma i Serie A. Det var knappast en match som kommer gå till historien som en av turinlagets bättre. Förlust med 1-4 och mål av det ratade snillet Sebastian Giovinco. På det också en skada som gör att Quagliarella sällar sig till Juventus redan digra skadelista.
Så vad göra? Jo, man värvar in 33-årige Luca Toni från Genua, gratis. Inför säsongen var Toni Genuas stora värvning som skulle göra underverk. Nu skänker man alltså bort honom till bättre behövande, eller? Det är svårt att förstå Preziozis filosofi vad gäller spelarköp...
Vad kan då Juventus vinna på att ha Luca Toni i klubben, en spelare som byter klubb nästan lika ofta som Adriano går på nattklubb? Det man vinner i Toni är en stark forward som ger övriga laget tid. Toni "vet var målet står" som det heter på fotbollsspråk. Problemet är att han under senare år haft en tendens att, trots vetskapen om målets position, inte anstränga sig för att också träffa det. Kanske kommer motivationen tillbaka nu när han åter befinner sig i en storklubb. Oavsett vilket kan man ifrågasätta om Tonis spelartyp inte redan finns i Iaquinta och Amauri. Stora och tunga gossar utan extrem teknik och snabbhet. Är det verkligen en till sån gosse som juve behöver? Det får tiden utvisa. Klart är i alla fall att Toni och hans agent nafsar firma Ibrahimovíc-Raiola i hasorna vad gäller smarta övergångar med god ekonomisk utdelning...Klart är också att juve tar en risk i och med värvningen. Toni har ju trots allt inte varit på topp sedan de första åren i Bayern Munchen.
Värvning nr 2
Så kom då den dagen då Edin Dzeko till slut kunde slita sig loss från de kedjor som höll honom fjättrad i tyska Wolfsburg. Många var klubbarna som var intresserade, inte minst Juventus. Till slut föll ändå valet på man city. Vad budet stannade på är inte klart i skrivande stund, men då city är ena parten kan antas att det inte var lågt. Så vad kan Dzeko tillföra city? Om inte annat så innebär bosniern avlastning för Tevez. Mancinis förhoppning är troligtvis att Dzeko ska bli den Adabayor som Adebayor inte visade sig vara. Alltså en striker. Jag tror det blir bra, riktigt bra! Levererar Dzeko som han gjort i Wolfsburg kommer city definitivt förankra sin position i PL:s toppstrid.
Gissa om Mourinho som också var ute efter bosniern sitter hemma i Madrid och svär just nu....
/Erik el grande
Stökiga jävlar är de bästa jävlarna
Jag har redan tidigare pushat en del för vilken typ av fotboll som jag njuter allra mest av. Kärleken till fotbollen slutar ju dock inte där. Jag kan inte låta bli att tycka om de personligheter i fotbollens värld som rör om rejält i grytan. De där spelarna, tränarna och ägarna som gör det inga andra har mage att göra, de stökiga jävlarna.
Antonio Cassano är en riktigt stökig jävel och nu ska han bli polare med Zlatan i Milan resten av säsongen. Cassano är ett geni, det är inget snack om att han inte skulle vara en sagolikt bra fotbollsspelare. Han har betat av Roma, Real Madrid och Sampdoria sedan han slog igenom i Bari för lite drygt 10 år sedan. Varför Cassano med sin briljanta talang inte stannat i någon av klubbarna? För att han är en stökig jävel förstås.
När Cassano fyllde 19 år värvades han av regerande mästarna i Italien, AS Roma för drygt 300 miljoner. Det dröjde dock inte länge innan vår gode Cassano hamnade i ett offentligt bråk med sin tränare, den förbannat läskiga Fabio Capello för en sån struntsak som att ha blivit lämnad utanför truppen i en träningsmatch några dagar efter att Cassano gjort sin internationella debut. Under säsongen 04-05 hann Cassano med att bära kaptensbindeln i Tottis frånvaro bara för att året senare hamna i bråk med just Totti och ett härligt kontraktsbråk som fick honom att lämna Roma för Spanien och Real Madrid.
Väl i Madrid hann Cassano bara vara på planen i några minuter i sin debut innan han gjorde mål. Lyckan var ju dock såklart inte långvarig. Efter bara några månader i klubben hade Cassano börjat lägga på sig ett gäng extrakilon, något som fick klubben att bötfälla honom för varje gram han låg över den vikt han ska hålla under säsongen. Den följande säsongen fick Real Madrid en ny tränare i Fabio Capello, samme Capello som Cassano bråkade med i Roma. Cassano blev avstängd av klubben efter att ha bråkat med Capello i omklädningsrummet för att ha blivit satt vid sidan av truppen under en match. Det dröjde inte länge innan Cassano, rolig som han är, i en romersk radiointervju sa att han kunde tänka sig att gå hela vägen tillbaka för att spela i Roma igen och sluta fred med Totti.
Sommaren 2007 lämnade Cassano Madrid för att åka tillbaka till Italien. Sampdoria skulle bli vår stökiga jävels nya klubb och allt var frid och fröjd. Cassano bildade tillsammans med Pazzini ett anfallspar som konkurrerade om att vara det bästa i Serie A. Kanske var det att vara den största stjärnan i laget som behövdes för att Antonio skulle få ro? Neh, självklart inte. I oktober tidigare i år kom den oundvikliga sprickan som Cassano för med sig vart hän han styr sin kosa. Den här gången vägrade Cassano att närvara vid en priscermoni vilket fick Sampdorias styrelseordförande Garrone att gå i taket. Garrone gick så långt, trots att Cassano bad både honom och klubben om ursäkt att han ansökte om att få Cassanos kontrakt rivet i en sorts domstol som Serie A har. Garrones ansökning fick dock halvt om halvt avslag, Cassano skulle bara få 50% av sin lön under resten av sin kontrakterade tid.
Nu har då Cassano istället kritat på för ett lån med vad som antas ha en köpklausul tills slutet på säsongen. Cassano, Robinho och vårt skånska fyrtorn Zlatan i samma trupp. Tre egon som tar plats, en väldigt stor plats och jag undrar hur pass bra lilla Antonio kommer klara av den nya situationen efter att ha varit storstjärnan i 2,5 år i Sampdoria. Spelmässigt tror jag att det passar utmärkt och är en grym värvning av Allegri men jag slänger nog ändå in en slant på bråk i laget innan säsongen är slut.
// Don Ohlson
Skäms du inte Rafa?
Under dagen kom beskedet att Champions League- och Serie A-mästarna Inter brutit Rafa Benitez kontrakt. Spanjoren som enbart hann coacha Inter i ett halvår tackades i ett pressmeddelande för sin professionalism och titlarna i VM för klubblag och den italienska supercupen som han spelade hem åt Milano-klubben.
Rafa Benitez som förra året fick sparken från Liverpool efter att ha underpresterat ganska ordentligt med Liverpool mått mätt. Många Liverpool-fans uttryckte sitt missnöje mot hur ägarna Hicks och Gillett tillsammans med Rafa körde klubben ner mot botten. Liverpools stolthet över sina 18 ligatitlar var ett minne blott och Rafa offrades. Ett halvår senare kan vi dock konstatera att det som det argumenterades för redan då; Liverpool har inte längre spelarmaterialet till att hänga med topplagen i Premier League. Förhoppningsvis kan de nya ägarna tillsammans med Hodgson styra upp skutan åt rätt håll igen och det ska bli intressant att se vilka eventuella värvningar som tillkommer i januari.
Tillbaka till Rafa!
Som bekant vann Inter allt som gick att vinna förra året. Att Mourinho skulle vara fotbollsvärldens nya guldgosse fick ännu mer vatten på kranen, det var Mou och hans taktiska genialitet snarare än Inters lagmaskin som erövrat trippeln. Champions League-finalen hann dock knappt blåsas av innan Mourinho var på väg för att ta över tränarrollen i Real Madrid. En modern klassiker är avskedet efter matchen mellan Mou och hans lagkapten Materazzi:
Mourinho försvann alltså illa kvickt till Real Madrid och lämnade ett mästarlag efter sig som vunnit allt som gick att vinna. Vem skulle bli den lyckligt utvalde att träna ett lag som inte har något att vinna utom låtsas-turneringen VM för klubblag? Självklart föll den lyckliga lotten på vår kära Rafa. Bara valet av Benitez är väldigt intressant. Personlighetsmässigt är de varandras tveklösa motpoler och att sedan förvänta sig att spelarna ska klara av att bara rulla på i de gamla hedliga spåren trots en ny mister som agerar helt annorlunda gentemot både laget och i media är att ta sig vatten över huvudet.
Inter har spelat skit i ett halvår nu. I början sas det att Benitez bara behövde tid för att acklimatisera sig till den italienska fotbollen och Inter, lära känna spelarna och kulturen. Efter den där lilla början har det dock inte varit många positiva ord och jag förstår belackarna som bönade och bad om Benitez huvud på ett fat. Sedan månadsskiftet september/oktober har Inter bara lyckats vinna mot Cagliari, Genoa och Parma i ligan med en rejäl överkörning av årets stora uppstickare Lazio i Rom som krona på verket i deras senaste ligamatch.
När Rafa fick gå från Liverpool tyckte jag lite synd om honom. Laget han hade till sitt förfogande var verkligen inte bättre än att slåss om platserna 5-7, tacka amerikanerna för det. Att ersätta Xabi Alonso med den monstruöst skadebenägna(dock också förbannat duktiga) Alberto Aquilani kändes lite som årets pajasvärvning när han knappt rörde en boll förrän under vårsäsongen.
I ärlighetens namn är inte Inter många poäng efter Milan i Serie A i år, egentligen. Men det är så förbannat många onödiga poängtapp att det inte går att bortse från. Rafa har inte den auktoritet i Inter som exempelvis Ferguson har i United och allvarligt talat så bör Inters trupp med tunga pjäser som Milito, E'too, Sneijder och Maicon räcka till bra mycket mer än att kryssa mot Lecce och Brescia, för att inte tala om torsk mot Chievo. Men gjort är gjort och det är Rafa som fått skulden, igen.
Jag undrar lite över vem som kan tänkas ta över rollen som mister resten av säsongen. Det ryktas om Leonardo, den gamla ikonen för lokalrivalen Milan som så sent som förra året debuterade som tränare för just Milan men fick se sig sparkad redan efter en säsong. Tillsammans med ryktet om att Kaká ska flytta tillbaka till Milano men dra på sig Inters tröja istället för Milans känner jag att det är alldeles för mycket rykten om rivalernas ikoner för att det ska vara sant.
Jag hoppas på att få se Spaletti göra comeback i Italien. Senaste säsongen har den troligen mästskräckinjagande italienaren jag vet huserat i Ryssland och Zenit St.Petersburg men redan vunnit ligan och slagit rekord med flest matcher utan förlust. Vad mer har du tänkt uträtta däruppe Spaletti?
Avslutningsvis vill jag bara säga ett tack till Rafa för att årets Serie A helt plötsligt är intressant att följa och inte minst för 3-1 i Rom. Det var några år sen sist vi fick mer än ett poäng mot Inter.
// Don Ohlson
Milanos mittpunkt
Det forna storlaget Milan har de senaste åren fått utstå hård kritik och djupa svackor för sitt ålderstigna lag. Gamla avdankade storspelare som samlas i Milano för att behålla sin glans så gott det går, anförda av den numera pensionerade gentlemannen Paolo Maldini. Medan Milan spelat segt och omotiverat har brorsan Inter dominerat den italienska fotbollen fullständigt.
I år är det dock andra bullar som gäller och en stor del av den cred som ska delas ut för att gamla, slitna Milan har vaknat till liv igen ska tilldelas vår skånska jätte Zlatan Ibrahimovic.
Det har talats en del om att Zlatans sejour i Barcelona var ett misslyckande trots statistik som helt klart säger någonting annat. Men visst, jag kan köpa det till viss del, den Zlatan som vi gjorde oss bekanta med på allvar i Inter såg vi inte riktigt till i Blaugrana. Jag skyller på Barcelonas spelsystem och filosofi.
När Inter spelade i Inter hade han en väldigt tydlig roll. Han var deras anfallsspel. Inter handlade om Zlatan och det visste både Mancini och Mourinho. Zlatan är så överjävligt duktig att Inter kunde tillåta Zlatan att vara klubbens mittpunkt, den stora stjärnan med auktoritet både på och vid sidan om planen.
Pep Guardiola handplockade Zlatan, han ville verkligen ha honom. Att ha en targetplayer med sagolik teknik och spelsinne borde vara idealiskt för Barcelonas spelsystem. Men det slog slint, åtminstone lite halvt om halvt. Barcelona har en filosofi i, det handlar om laget i Katalonien, inte individen. En filosofi som syns både rent spelmässigt och hur hierarkin inom klubben är uppbyggd. Zlatan var inte längre mittpunkten i anfallsspelet, där fanns Messi, Iniesta, Xavi, Dani Alves & co. Zlatan var inte heller längre spelaren med stor auktoritet, han var istället monstervärvningen för stora summor pengar som bröt mot Blaugranas tanke om att vara en klubb där spelare plockas fram ur de egna leden. Det är spelare som Puyol, Xavi och Messi som bestämmer.
Nu är Ibrahimovic tillbaka i Italien och Serie A i lokalrivalen Milan under ledning av Allegri som fått fart på det tidigare ålderstigna laget. Spelare som Gattuso har fått en nytändning och yngre spelare tar för sig som Abate, Boateng och Robinho. Men det är cirkus Zlatan som varit den stora skillnaden mellan det gamla och nya Milan. Återigen ser vi Zlatan i en roll där det är han som är den stora stjärnan och anfallsspelet bygger nästan uteslutande på hans skicklighet.
Det är ett farligt spel Milan och Allegri leker och det har talats om att plocka in nya offensiva alternativ i januari när transferfönstret öppnar. Vill de åt Scudetton är det nog ett klokt drag men hur de än gör är det bara för oss svenskar att med raka ryggar visa vår stolthet för att ha en av världens absolut bästa fotbollsspelare till vårt förfogande. Grande Zlatan!
// Don Ohlson
Alla som inte dansar är våldtäktsmän
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela men hursomhelst roade sig fyra Roma-spelare i italienska Let's Dance. Varsågod, här kommer en sida av Borriello, Sergio, Rosi och Okaka som ni förhoppningsvis inte har sett förut och aldrig behöver se igen.
// Don Ohlson
Derbyn gör oss unga igen
Det i särklass mest underbara inom sport över huvudtaget är rivalitet och fotboll är inget undantag. Spänningen går verkligen att ta på i vissa matcher och det syns på allt från spelare och domare till fansen på läktarna och soffliggarna som väljer ett gäng öl i soffan istället för känslosvall på läktarplats.
Varje år har jag ett gäng matcher som jag vägrar att missa. Allting planeras runt dem. Så är det bara. Det kliar i fingrarna minst en vecka innan matchstart. Jag är fullt medveten om att det kanske inte blir den mest publikfriande fotbollen med diverse skönspel men kärleken till fotbollen är som tydligast när det är dags för ett derby.
I söndags var det derby della capitale, Roms stolthet Roma tog emot lillebror tillika lokalrivalen Lazio. Mitt älskade Lazio som för stunden lever i eufori eftersom vi leder Serie A hade inför helgens match förlorat 3 av de 4 senaste derbyna. Jag såg båda matcherna förra året och tjurade som ett litet barn när Roma på de mest oförtjänta vis plockade med sig 6 poäng av 6 möjliga. Vi krigade så tappert men fick inget för det, inget alls.
I år skulle det dock bli ändring på det. Tabellen har vänts upp och ned, Lazio presterar som ett lag och Roma underpresterar å det grövsta. Men ett derby är alltid ett derby. Det spelar ingen roll var man ligger i tabellen för matchen betyder så mycket mer än 3 hemspelade poäng. Derbyn handlar om vilja, heder och ära.
Jag var förstörd i söndags. Jag skrek, svor och ville bara gråta. Storebror Roma fick allting med sig, två straffar tilldömdes Roms vargar medan Lazio inte fick med sig en enda av de tre de borde fått trots att domaren stod mycket välplacerad vid åtminstone två av tillfällena. Det faktum att domaren inte blåste av när Stendardo låg utslagen med en huvudskada sekunderna innan Roma fick sin andra straff gjorde inte saken bättre.
Hernanes brände ett friläge, Rocchi var en hårsmån från att peta in bollen i mål och Foggia sköt stenhårt i stolpen. Det var bara inte meningen att vi skulle vinna derbyt i år och jag är så arg som bara ett trotsigt litet barn kan vara. Jag är trött på att vara lillebror åt kassa Roma.
Imorgon är det Manchester-derby och jag laddar för en ny våg av känslosvall.
// Don Ohlson
Kärlek till den Gamla Damen
En av sommarens stora följetonger handlade om en serb, moder Ryssland och den Gamla damen. Juventus, laget som samlat på sig en jävla massa respekt över åren men förlorade allt under muthärvan kallad Calcioploi 2006. Över en natt förvandlades den stolta, rakryggade damen till en smutsig hora som bjöd på sig själv för att få det hon ville ha.
Juventus började återupprätta sin heder redan vid tvångsnedflyttningen till Serie A men det var först i år när Del Neri plockades in från Sampdoria för att leda laget som klubben skulle födas på nytt och resa sig ur askan. De trötta trotjänarna som kämpade för att återupprätta klubbens och sin egen heder började bytas ut och yngre stjärnskott plockades in.
Milos Krasic, den 25-årige serben var just ett av de stjärnskott Del Neri ville plocka in för att få den gamla damen på fötterna igen. Krasic bestämde sig tidigt för att det var Juventus han ville spela för. Det spelade ingen roll att hans klubb CSKA Moskva och Juve inte kunde komma överens om övergångssumman eller att andra storklubbar la större bud. Han skulle promt spela för Juventus som nästa steg i sin karriär.
Jag läste en del utdrag från en intervju med Krasic om hur han älskar sina nya fans, hur de sjunger hans namn även på bortaplan, hur deras sånger ger honom vingar. Krasic nämnde också hur gärna han vill betala tillbaka för det de gett honom under säsongsinledningen och fortsätter ge honom, match efter match.
Att älska sin klubb, att visa sin kärlek till klubben både på och utanför planen är något som jag ger cred för. Det är den typen av spelare som gör sporten värd att följa. Visst, bolltrollande är vackert men att se glädjen och stoltheten blandas med blod, svett och tårar är ändå det bästa som finns.
//Don Ohlson
Lotito, vad tusan har du gjort?
En av de delar av fotbollsvärlden som jag uppskattar(och i vissa fall hatar) allra mest är ledarskapet inom klubbarna. Spelarna framförallt men även tränaren är länken till supportrarna, det som klubben visar upp utåt men det finns så mycket mer att älska än 22 spelare som jagar boll och två tränare som ger frustrerade direktiv från sidlinjen.
Hur klubbens struktur ser ut varierar givetvis. Vissa lag likt Manchester United och Liverpool har helt enkelt ägare och under sig personer som sköter ruljansen inom klubben och förvaltar deras pengar på bästa sätt. Andra klubbar likt Barcelona och Real Madrid är ägt av fansen och håller presidentval där det kandideras och röstas om vem som ska vara det högsta hönset ett tag framöver. Sedan finns det förstås de mest underbara och motbjudande ledarna inom fotbollen som helst gör allt med egna händer likt det Lazio vi har nu för tiden.
Lazios president och tillika ägare Claudio Lotito har ägt majoriteten av klubben sedan 2004 efter att han köpte upp de kvarvarande spillrorna som den föregående ägaren Cragnotti lämnade efter sig och den ekonomiska skandalen med sitt flaggskepp Cirio år 2002. Den ekonomiska katastrof som tvingade Lazio att sälja alla sina stjärnspelare från det lag som vann Serie A 2000 med Sven-Göran Eriksson vid rodret. Lotito har visserligen sanerat ekonomin sedan han kom till makten men det är för hans galna upptåg som Lotito gjort sig själv till en världskändis där jag skulle tro att Jesús Gil är den enda som kan mäta sig på fullaste allvar.
Jag har många gånger undrat om Lazio och Lotito har några andra anställda än spelarna och tränarna. I somras när transfercirkusen var igång var det ständigt återkommande ämnet rörande Lazio att Lotito var både här och där i världen för att förhandla om diverse spelare han var sugen på. Den här tjurskalligheten och femårings-mentaliteten har retat gallfeber på mig så många gånger. "Kan själv!" ekar i Olimpicos korridorer och jag är inte det minsta förvånad att många tränare har passerat de senaste åren, Lotito vet ju bäst, förstår de inte det?
I somras åkte Lotito över till Brasilien och kom hem med Hernanes, en spelare som jag var helt och hållet obekant med och tankegångarna var genast igång. Zaraté som var Lotitos senaste fynd har visserligen en enorm talang inom sig men stannat intellektuellt på lekis, precis som Lotito och jag var rädd att han köpt in en lekkamrat som skulle sura vid sidlinjen tillsammans med Zaraté.
Oj, så fel man kan ha. Av de matcher jag sett i år är det en fröjd att se Hernanes röra sig på planen. Med den italienska gå-fotbollen där det disciplinerade positionsspelet så ofta sätter stopp för fart och fläkt gör Hernanes lite som han vill, bara för att han kan. Tillsammans med den "nya" tränaren Reja som tog över under andra halvan av förra säsongen och redan då fick klubben på rätsida och räddade oss från nedflyttning sitter vi i serieledning med ärkerivalen Roma på nedflyttningsplats.
Just nu, den här lilla veckan fram till nästa omgång är så förbannat nära utopi som det troligen går att komma som Laziale. Vem behöver vinna trippeln när vi kan leda ligan och ha storebror Roma på sista plats i tabellen? Nu är vi ju inte riktigt där, men nästan och av reaktionerna på den italienska sektionen av svenskafans.com verkar det som att de flesta Laziale sitter med hybris, klappar sina händer och rullar stock för att på något vis få ut sina känslor medan resten knappt kan förstå hur det kunde gå så snett att ett gäng himmelsblå spelare med fascister i Curva Nord belägrade den plats alla vill ha för sig själva.
Jag är inte dum nog att tro att det här ska hålla i sig. Lazio som vinnare i Serie A ligger för stunden på 29 gånger pengarna på bet365 till exempel och jag har bara på känn att nu när Lotito gjort något bra och plockat hit Hernanes ligger det en hög med skit runt hörnet som vi bara väntar på att få trampa i. Är det inte dags att bråka med Reja snart Lotito? Du ger oss hopp för tusan, så här kan vi inte ha det.
// Don Ohlson
Fotograferande caveman
3-0 efter lite drygt en halvtimme och en första halvlek som bjöd på den propagandafotboll Barcelona verkar ha saknat uppe i Ryssland. Ja Internazionale gav verkligen hemmapubliken valuta för pengarna och framförallt Samuel Eto'o, mannen som slängde ut den schyssta one-linern att han ska springa som en svart man men tjäna cash som en vit man. Jag har aldrig riktigt tyckt om Eto'o men jävlar, ikväll kan jag inte låta bli att älska honom.
Ett hattrick med vartenda mål karaktäristiskt för en äkta målskytt men det som jag tar med mig från ikväll är hur han ständigt bjuder på sig själv. Garvar när domaren blåser en frispark emot honom i en 50/50-duell, leker grottmänniska efter första målet, snor en kamera av pressfotografen och knäpper ett kort på Sneijder efter det tredje och traskar omkring och ler jämt och ständigt.
Visserligen bjöd Werder Bremen dem på segern ikväll med ett försvarsspel i klass med IFK Lindesbergs P89 men Inter utstrålade harmoni ikväll. De har inte presterat ordentligt än så länge i Serie A men finns ändå i delad serieledning med Lazio. Kanske släpper det nu för Benitez som trots allt inte tappat någon spelare från truppen som vann allt under förra säsongen.
Eto'o har redan köttat in nio mål på en månad och lär med all säkerhet passera de 15 mål han lyckades prestera förra säsongen. Frågan är hur Benitez kommer behandla den här situationen med en glödhet Eto'o och Milito som vann allt och presterade utan dess like förra året när både vill ha den centrala platsen i anfallet.
Förövrigt fortsätter Sneijder att briljera och visa att han är en av världens absolut bästa spelare och jag fattar fortfarande inte hur Real Madrid kunde släppa honom till förmån för Kaká.
Nu laddar vi inför morgondagens Europa League.
// Don Ohlson
Skrällarnas land
Jag vill minnas att det var Di Natale som tog filmandet till en ny nivå i EM 08 eller om det var VM 06 när han låtsades vara skadad tills han upptäckte att han låg utanför planen och alltså inte kunde avbryta spelet, rullade in på planen och fortsatte att simulera och grimarsera. Italiensk fotboll har fått mycket skit genom åren och en del av det är berättigat men fan i år är det en fröjd att checka italiensk fotboll. Den ena skrällen efter den andra har varit ett faktum och nästan ett signum för varje omgång där skadeglädjen får bubbla upp ordentligt inom mig tills jag sitter med världens läskigaste flin i soffan med laptopen i knäet.
Min hobbyförälskelse, det fascistiska och ljusblå Lazio har trots den galne presidenten Lotito lyckats ta sig upp i delad serieledning med fem spelade omgångar, spöat Fiorentina och snott poäng av Milan med deras nya gullegris från Rosengård. 
Bologna med den hårfagre Albin Ekdal har satt käppar i hjulen för både Inter och Roma, nykomlingarna Cesena började med att kryssa mot Roma och spöa skiten ur Milan med 2-0 på hemmaplan medan Brescia och Chievo ligger på kvalplats till Champions League efter att ha vunnit mot Roma respektive Napoli och Genoa.
Med all säkerhet kommer de större klubbarna rycka upp sig och kravla upp till toppstriden för det är trots allt 33 omgångar kvar att spela men visst fan vore det kul att se Totti avsluta sin karriär i Serie B eller Luca Toni spela lika kasst som vanligt hemma mot Albinoleffe nästa säsong?
// Don Ohlson