No hard feelings
Då var årets Ballon d'Or utdelad, priset till världens bästa fotbollsspelare. Jag har som bekant redan tidigare skrivit om årets utdelning i och med Fifa's utgallringar för att göra det hela lite mer spännande. Sen får man väl lov att erkänna att den tanken slog slint lite halvt om halvt eftersom det bara var spelade från Barcelona som stod som de tre sista kandidaterna att slåss om priset. Iniesta som avgjorde VM-finalen, Xavi som troligen är världens bästa passningsspelare och Messi som ståtar med att vara bäst i världen och gullar runt med förra årets guldboll.
När priset delades ut i helgen var det Messi som stod som vinnare med nästan 23% av rösterna, cirkus 5% mer än Iniesta och 6% mer än Xavi. Inga konstigheter egentligen, Pep Guardiola fick som prisutdelare kränga över en andra guldboll till sin gunstling och bolltrollare Messi. Ett enda stort Barcelonapartaj.
Världens bästa x2
Det har ordats en hel del om vem som var förtjänt av priset. Vanligtvis brukar priset gå till en spelare som givetvis varit sagolikt bra men också varit med och vunnit de tunga titlarna för säsongen. Därav höjda ögonbryn vid avsaknaden av Inters ledargestalter efter deras trippel och att Iniesta tillsammans med Xavi setts som favoriter tack vare VM-guldet.
Men i år var det Messi som kammade hem priset igen. Någon som minns hur det gick för Argentina i VM? Just det, Tyskland körde över Argentina i kvartsfinalen med 4-0. Ändå står Messi och gullar med två guldbollar, något som inte alls har att göra med Barcelonas eller Argentinas prestationer förra året. Messi vann för att han är bäst i världen och så är det bara.
Det går att föra diskussioner på temat Världens bästa fotbollsspelare hur länge som helst. Det är svårt att jämföra en back och en anfallare, det finns olika spelartyper och framförallt är det en fråga om vad man som person uppskattar mest med fotbollen. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag dock inte komma fram till någonting annat än att Messi är bäst, alla andra är bara tvåor som bäst.
Samtidigt anser jag inte att han borde stå på podiet med sin andra guldboll i sin lilla näve. Det kan verka motsägelsefullt men det hela handlar om vad man ser som kriterier för att vinna Ballon d'Or. Jag sa förut att Sneijder förtjänade att vinna och står fast vid det. Tillsammans med Milito bar han Inter på sina axlar och spelade en jävla bra fotboll under en hel säsong krönt med en silvermedalj i VM som kunde blivit guld så många gånger om inte Robben bränt de frilägen Sneijder spelade fram till. Sneijder spelade sitt livs fotboll under ett år men det räckte ändå inte.
Sedan Ballon d'Or började delas ut 1956 är det bara tre spelare som har kammat hem priset tre gånger. Johan Cruijff, Marco van Basten och Michel Platini. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Messi slår sig in i det eminenta sällskapet, grabben fyller ju trots allt bara 24 i år.
En liten parentes som bör nämnas är att Ballon d'Or först bara delades ut till Europas bästa spelare och alltså exkluderar spelare som Pelé och Maradona.
// Don Ohlson
Målmaskinen från Madeira
De gula ubåtarna från Villarreal besökte den kungliga huvudstaden i helgen för att fixa en mindre skräll och plocka hem tre poäng mot Los Merengues, något som också skulle innebära att stämpeln från förra årets överkörning skulle tvättas bort. Mourinhos jättar försattes verkligen i en mindre smickrande position och fick slita för att inte gapet till Barcelona skulle växa ytterligare.
Men Real Madrid har Ronaldo. Denne Ronaldo som det ständigt spottas på och får skit för allt han gör. Mot Villarreal gjorde han ett nytt hattrick. Nu har han gjort 22 mål i ligan på 18 matcher.
Jag kan köpa att Ronaldo får skit för att han ofta viker ner sig i närkamper, att han inte står upp där andra storspelare skulle sätta in en axel och kötta vidare. Det är ingen vacker syn och jag kan bli trött på det men å andra sidan så finns det så ohyggligt många spelare som gör samma sak.
Det känns rätt skumt men jag blir inte längre ett dugg förvånad när Ronaldo dunkar in ett hattrick här och ett hattrick där. Hans målsinne är bara sjukt, han har tron på att varje gång han får läge för ett skott så bör han skjuta. Det är just det tänket och det självförtroendet som jag vill påstå kännetecknar en skyttekung. Rooney var exakt likadan förra året men i år finns det inte alls där. Vi ser samma Rooney som kämpar och sliter men han väljer alltid en passning före ett skott. Rooney blir ingen skyttekung i år.
För någon månad sedan hade jag en diskussion med en vän om renodlade målgörare, den typen av anfallare som mer eller mindre bara gjorde mål och ingenting annat. Nu för tiden passar den typen av anfallare inte riktigt in i spelidéerna, de måste bidra med mer än bara mål och vi ser knappt några Ruud Van Nistelrooy, Gabriel Batistuta eller Filippo Inzaghi.
Av världens bästa spelare för tillfället är nog Ronaldo det närmsta vi kommer en äkta målgörare trots att han är mittfältare. Det är mål, mål och mål igen. Jag undrar om han inte kommer lyckas slå sitt målrekord från året i United. Kapaciteten finns helt klart där och grabbarna i Madrid vänjer sig allt mer vid Mourinhos taktpinne.
Till sist vill jag utbringa en skål för Kaká som gjorde mål i sin comeback i Madrid.
// Don Ohlson
Oljepengar här, oljepengar där
Bayern Münchens argentinska mittback Demichelis blev idag klar för spanska Málaga. Hur kommer det sig att en under förra säsongen ordinarie mittback lämnar Tysklands största klubb som spelade i Champions League-finalen så sent som i våras? Under hösten har Demichelis dock fått mer sparsamt med speltid. Hans första match från start kom i slutet av oktober mot Freiburg där han gjorde mål och slog sig för klubbmärket. Hans uttalande efter matchen var än mer konfunderande där han sa sig älska att spela för Bayern München men samtidigt öppnade upp för en flytt då det mycket väl kunde vara hans första och sista match från start den här säsongen och att han funderat på att lämna då situationen varit svår.
Två månader senare är då Demichelis klar för spanska Málaga som ligger på nedflyttningsplats och jag måste säga att jag höjde rejält på ögonbrynen när jag såg det, precis som med Trezeguets övergång till Hercules i somras. Vad ska en back i Champions League-klass göra i ett lag som riskerar att åka ner i Segunda Division?
I slutet på den notis som klargjorde övergången blev allting så mycket klarare. Manuel Pellegrini som förra året så när tog hem ligatiteln med Real Madrid har tagit över Málaga och det finns en viss shejk med i bilden. Nu börjar det likna något. Under 2010 köptes skuldtyngda Málaga upp av en shejk Ben Nasser från Qatar som genast såg till att sanera klubbens skulder och lova att lyfta upp klubben till dess forna glansdagar och spel i Europa som man gjorde sju år tidigare.
Intressant nog så är Nasser den första utländska investerare som slår sig in i spansk fotboll och jag är lite förvånad över hur det kunnat smyga sig in under radarn. För de som minns så var Chelsea knappast ett topplag innan Abramovich kom in i bilden och Uniteds derbyn mot City var vardagsmat för Ferguson innan de fick in sina oljemiljarder.
När City omstrukturerades från ett stryklag till att faktiskt utmana i toppen av ligan var det Robinho som var den första spelaren att ta det vågade steget att gå från en av världens toppklubbar till en kaxig skitklubb med ägare som har fickorna fulla med pengar. Nu har Demichelis tagit det första steget mot Málaga och helt plötsligt kommer det spanska transferfönstret bli väldigt intressant.
Pellegrini är tveklöst en av de mest respekterade tränarna i Spanien och han har goda kontakter dels från sin korta sejour i Real Madrid och argentinska River Plate men främst från sina fem år i Villarreal. En fet lön, en tränare som erkänt har lyckats nå framgångar med små medel(läs det tidigare inlägget om Villarreal) borde kunna locka till sig en del intressanta spelare. Mest intresserad är jag dock över i vilken utsträckning Pellegrini kan utnyttja sina säsonger som tränare i Argentina. Det är ingen omöjlighet att vi kommer få se nya stjärnskott från River Plate och San Lorenzo ta sitt första steg in i europeisk fotboll via Málaga.
// Don Ohlson
Underbar och älskad av alla...
Innan matchen
Derbyt som Guardiola på förhand målat upp som säsongens svåraste match blev ytterligare en uppvisning av blaugrana. Espanyol hade inte förlorat en enda hemmamatch och barcelona hade inte förlorat på bortaplan i årets upplaga av La Liga. Kataloniens ofta bortglömda andralag låg inför matchen dessutom fyra i tabellen, något som tydligt visade på truppens styrka och potential.
Strategi
Pochettino, tränaren i Espanyol, valde att försöka möta de blåröda med en hög press och högt stående backlinje. I den första halvleken gjorde han det också med den äran. Barcas bollinnehav var inte alls lika massivt som det brukar vara och det syntes tydligt att det sedvanliga bolltrillandet inte riktigt fungerade. Så all heder åt Pochettino och hans lag som försökte och försökte och skapade flera vassa chanser och dessutom, då målen trillade in, inte gav upp utan fortsatte att kämpa för sin klubb. Vackert!
En ny sida
FC Barcelona har tidigare haft stora, för att inte säga enorma problem med lag som med en hög press stör deras uppspel till de säkra zonerna (Iniesta eller Xavi). Det har känts som att de inte riktigt vetat hur de ska hantera en sådan situation. Som att de blev förvånade varje gång de inte tilläts ha 70 % av bollinnehavet. Det har varit en av få svagheter som den här versionen haft. Igår visade barca upp en ny och skoningslös sida som jag imponerades av. Det som tidigare saknades fanns plötsligt där. Med effektivitet, exakthet och med endast så många passningar som krävdes punkterade guardiolas mannar espanyols press gång efter gång. Nu är inte Espanyol av samma kaliber som CL-lagen, men gårdagens uppvisning får ändå ses som ett steg i rätt riktning. Vackert!
Pedro - Teknik och snabbhet
När Pedro förrförra säsongen gjorde entré i FCB:s trupp var det många som ifrågasatte hans kapacitet. Idag är tongångarna helt annorlunda. Vi har fått se en spelare gå från att vara en komplementspelare med dåligt självförtroende till att bli en ordinarie kugge i guardiolas lagbygge som är en mardröm att möta för motståndarnas försvar. Det enda jag stör mig på med Pedro är troligtvis hans skumma armföring då han springer, men det kan jag leva med. Igår visade han upp ännu en sida som kanske inte framgått med lika stor tydlighet tidigare som det gjorde mot Espanyol. Snabbheten. Jag blev nästan chockad när jag såg hur han sprintade ifrån espanyols stackars mittback vid 1-0 målet. Vackert!
Rysningar
Då Andrés Iniesta avgjorde VM-finalen i Spaniens favör drog han av sig sin tröja och hyllade den avlidne vännen tillika espanyolspelaren Dani Jarque. På Nou Camp hade Iniesta redan varit helgonförklarad en längre tid. Från och med det ögonblicket blev han hela spaniens ärkehelgon, så även espanyolfansens. Detta visade sig igår med all kraft. Herregud vad fotbollen kan beröra ibland. Då Iniesta i slutet av andra halvlek vandrade av planen för att byta med Keita stod publiken upp och skanderade "Iniesta, Iniesta, Iniesta" samtidigt som ALLA applåderade, även espanyolspelarna på planen. Det gav mig rysningar och kändes stort, riktigt stort.
*Här är en dålig video som visar hur det såg ut då san Iniesta bytte....
/ Erik el grande
Nu har du chansen Karim
Higuain i all ära, när han är i form har Real Madrid en gammal hedlig målgörare. Jag har aldrig riktigt sett att Pipita har några riktiga styrkor. Han är inte särskilt snabb, inte särskilt stark, skjuter inte särskilt hårt och han är inte märkvärdigt teknisk. Han gör bara mål, äkta 90-tals striker. Lite som en Pippo Inzaghi fast utan alla offsides.
Nu har dock Higuain tråkiga problem med sin ländrygg vilket öppnat upp för en av mina gamla favoriter. Karim Benzema som var strålande i Lyon för några år sedan och sedermera värvades förra året till Real när Perez tog tillbaka presidentsskapet i klubben är ensam anfallare i truppen förutom ungdomarna från Castilla(Real Madrids ungdomslag) och Mourinho har inte mycket till val förutom att matcha Karim trots hans mediokra prestationer som förra året och i början av den här säsongen gjorde honom till bänknötare.
Det går inte att blunda från att Benzema inte alls visade upp det som gjorde honom fruktad i franska ligan och drog till sig intresse från klubbar som Real Madrid och Manchester United. Oinspirerat och stelt var de mest träffsäkra adjektiven för att beskriva Benzema fram tills den senaste tiden.
Med Higuain ur form och skadad samt tränarbytet(och bojkottandet av väldigt många spelare) i det franska landslaget har Karim fått väldigt mycket mer speltid och sakta men säkert vuxit i sin kostym igen, fått tillbaka självförtroendet och börjat leverera igen.
Precis som att Marcelo har växt mångdubbelt under Mourinhos ledarskap känner jag mig rätt säker att the Special One har några fingrar med i spelet när det gäller Benzemas utveckling under hösten. Det har talats en del om Mou's krav på att följa taktiska direktiv och kanske var det just det som Karim behövde, en demontränare som pekar ut hur han ska spela för att prestera, vad som är bra och vad som måste bli bättre.
Fortsätt växa Karim, du är alldeles för cool för att hänga på bänken.
// Don Ohlson
It's all about the cash
Kommer ni ihåg den amerikanska bolånekrisen för några år sedan? De amerikanska bankerna målade upp en fin liten bubbla som fick väldigt många att investera sina pengar i hus och ekonomin blomstrade. När räntesatserna sedan ändrades och folk inte längre hade råd att behålla sina nya fina hus sprack bubblan och allt blev ett enda helvete. Även Europa fick vara med och ta smällen, även de europeiska toppklubbarna fick ta smällen.
Valencia, laget som under många år har abonnerat på tredje platsen i den spanska ligan mådde verkligen inte bra av att bubblan sprack. Klubbens ägare hade nämligen större delen av sina tillgångar investerade i just fastigheter och hej i helvete, nu hände det grejer. Inför årets säsong blev Valencias situation som mest påtaglig. Lagets tveklöst två största fixstjärnor David Villa och David Silva skeppades iväg till Barcelona respektive Manchester City för att rädda klubben från konkurs.
Så här i efterhand ser ju allt dock fint ut. Valencia har utvecklats till en lagmaskin som fortfarande presterar fotboll av hög klass och ligger kvar i toppskiktet i Spanien men framförallt så finns klubben kvar. Ingen spelare är större än klubben.
Medan Valencia kämpade för sin överlevnad blev det då nyval av president i Real Madrid och det bekanta ansiktet Florentino Perez gjorde comeback efter sin halvt om halvt misslyckade Galacticos-era under det tidiga 2000-talet. Vad gör då Perez? Givetvis tar han ett banklån på cirkus 1,5 miljard och shoppar loss ordentligt. Ronaldo köptes in för nästan en miljard vilket är en hutlös summa, speciellt i ekonomiskt svåra tider. Men vad gör det när Ronaldo likt Beckham och de gamla Galacticos betalar av sina extremt dyra övergångssummor med tröjförsäljningar utan dess like. På bara de två första timmarna efter hans presentation såldes det i snitt 15 tröjor med hans namn på i minuten, 1,7 miljoner tjänades in på två löjliga timmar.
Nästa spanska storklubb att harva runt i det ekonomiska träsket är då Barcelona. Här i veckan har det ryktats hej vilt efter att uppgifter kommit om Barcelonas stora skuld. Dani Alves kommer inte överens med klubben om ett nytt kontrakt, Iniesta ryktas säljas till City(vilket bara är löjligt) för att täppa igen det ekonomiska svarta hål Zlatan lämnat efter sig och nu har Barca till slut skaffat sig en tröjsponsor.
Blaugrana är en väldigt stolt klubb, de dunkar sig för bröstet och pekar på alla spelare i a-laget som lattjat boll på La Masia och har Unicef på bröstet. Kan man stoltsera med det, varsågod, kör för all del. Att lag utvecklar egna talanger och stödjer människorättsorganisationer är en bra mycket trevligare syn än stjärnvärvningar för en halv miljard och flygbolag på bringan.
Den där platsen på bröstet är ju värd ganska mycket, 300 miljoner per år i Barcelonas fall. Om jag minns rätt är det i samma prisklass som Rio Ferdinands övergång till United, den dyraste prislappen någonsin betalad för en back i Premier League. 300 miljoner för att förpassa Unicef till en annan del av tröjan och lalla runt med Qatar Foundation på bröstet.
Barcelonas skulder kommer saneras bra mycket snabbare med alla extra miljoner och jag har full förståelse för att laget hellre har lite ny text på tröjan än ser sina stjärnor från La Masia springa omkring i Citys oljedränkta tröjor tillsammans med Adebayor & co. Det fanns inga bra val, det ena bara mer ont än det andra och Sandro Rosell valde att bryta den 111 år långa traditionen utan tröjsponsor. Många blaugrana-fans kommer säkert gräma sig en del, lite av den där katalanska stoltheten har ju trots allt rubbats men ni kommer över det 'cus it's all about the cash.
// Don Ohlson
Ett jobbigt år....
Så länge jag kan minnas har FC Barcelona varit laget i mitt hjärta. Bland mina första barcaminnen återfinns Romario och Stoitjkov, ett lika fantastiskt som omaka par. Jag kommer också ihåg Kluiverts fina år i klubben i slutet av 90- och i början av 00-talet. Jag har under årens lopp skaffat en speciell relation till den spanska fotbollen och FC Barcelona som klubb. Stundtals har det varit lätt att vara supporter till blaugrana.
Som vid succéåren under slutet av 90-talet med Kluivert i laget...
eller den fantastiska säsongen 2006 då Frank Rijkaards lagbygge peakade,
eller säsongen 2008/2009 då trippeln bärgades.
Naturligtvis har det varit tufft också ibland. Som när Real Madrid rånade oss på Luis Figo. Eller under Rijkaars sista år då spelet var allt annat än vackert. Säsongerna 2006/2007 och 2007/2008 var hemska. Inga titlar och mediokert spel. Lägg därtill fyra raka el clásico utan vinst och ni förstår hur tongångarna kring klubben gick.
Attitydförändring
Förra säsongen var inte heller någon höjdarsäsong direkt. Trots stundtals lysande spel och vinst i ligan och mötena med ärkerivalen var det som att en viss Zlatans plats i laget förstörde glädjen. De svenska medierna fokuserade enbart på Zlatan och och vad som hände kring honom. Barcelona, eller snarare Zlatan fick alldeles för mycket medieutrymme. Fokus togs från fotbollen. Plötsligt var alla Zlatansupportrar också barcasupportrar. Det kändes inte äkta. Det var under förra året jag i största allmänhet började märka att många fotbollsintresserade började se ner på FC Barcelona, mitt favoritlag. Varför då kan man fråga sig? Jag tror att i och med Zlatans övergång så blåstes barca upp som världens bästa lag och ala tänkbara superlativ tillgängliga i det svenska språket användes för att beskriva blaugranas spel. Det blev helt enkelt för stort fokus på ett enda lag i svensk fotbollsmedia. För om man tänker efter så är det ju faktiskt inte så att spelarna i barca själva säger att de spelar fantastiskt och är bäst i världen. Det är inte Andrés Iniesta, Xavi eller Leo Messi som utser sig själva till världens bästa spelare.
En tyngd lättade från mitt barcahjärta i och med Zlatans flytt till Milan. Plötsligt var inte Barca-rapporterna i media så glorifierade och fantastiska längre. Äntligen fanns det hopp igen för de äkta supportrarna. För under Zlatan-tiden, och till viss del nu också, har det känts som att det har varit fult att hålla på den katalanska klubben. Som om man bara varit som "alla andra" i den svenska klubben för Zlatandyrkan.
Stå upp för din klubb!
Nu börjar det så sakteliga bli ok igen att älska FC Barcelona. Det börjar bli ok att tycka att spansk och italiensk fotboll är kul och kanske till och med vackrare och mer underhållande än den brittiska. Jag ser inte ner på någon som tycker annorlunda än mig, varken vad gäller fotboll eller andra åsikter. Min förhoppning är att fotbollssverige i takt med att kunnandet ökar är på väg att tvätta bort fördomar om lag och ligor och istället respekterar varandras tycke och smak.
Till sist
Slutligen vill jag bara säga till alla Milanfans att jag lider med er!
Och allra sist en video på Ronaldinho då han fortfarande log och kunde springa...stor underhållning
/Erik el grande
Vem är den skyldige? - krönika från en minnesvärd afton i katalonien
Spänningen var olidlig; vad skulle han klaga på, vems fel var det som nyss hänt, hur skulle han klara av att hantera frågorna om de byten han gjort? Skulle man överhuvudtaget få något svar?
Stämningen inför den efterföljande presskonferensen var nästan lika spänd som den varit innan matchen sparkats igång inför vrålet på tiotusentals och åter tiotusentals katalaner.
Det var matchen med stort M.
Matchen som ställde det nya strukturerade Real Madrid mot det tiki-taka spelande FC Barcelona. Matchen som ställde de två mest formstarka spelarna i världen mot varandra. Men kanske framförallt var det matchen som skulle visa hur Mourinho återigen skulle ställas mot Guardiola. Om en "vanlig" El Clásico brukar vara upphaussad så var det inget emot vad som nu var fallet. Fotbollsvärldens ögon var riktade mot Nou Camp måndagen den 29 november 2010.
Konspirationsteorier a lá Mou
Innan matchen hade Mourinho sin vana trogen haft vissa klagomål gällande valet av rättsskipare. Det var nämligen Eduardo Iturralde Gonzáles som hade fått äran (eller nitlotten) att döma årtiondets El Clásico. Det som "the special one" menade var problematiskt var att den gode Iturralde i sina två tidigare klassiker hade blåst av matcherna utan att Real gjort mål - och vad som var än värre - Barca hade i båda matcherna gjort tre. Vi kan alltså konstatera att Mourinho på sedvanligt maner innan matchen hade byggt upp en fasad av konspirationer som han utifall resultatet efter matchen inte skulle falla honom i smaken, skulle kunna luta sig emot.
Tidlös fotbollskonst
Då barcahymnen tonat ut och avsparken lagts till handlingarna började en resa som fotbollsvärlden sent skall glömma. Matchen var poesi, ett konstverk signerat blaugrana till alla i världen som gilla fantastisk fotboll som både är effektiv och vacker. Det var inte så att katalanerna enbart stundtals blixtrade till med sin briljans. Nejdå, matchen igenom visade de sin överlägsenhet med brutal tydlighet. Det som från början skulle bli en kamp blev aldrig en kamp. It takes two to tango, brukar man säga. Den här aftonen var det bara ett lag som bjöd upp till dans, och som de dansade. Jag tror att många fotbollsälskare vaknade upp på tisdagsmorgonen med en känsla av att något speciellt hade hänt kvällen innan, något historiskt som man haft ynnesten att få ta del av.
Vems fel?
Får det verkligen gå till så som det gick till den där måndagskvällen. Kan det verkligen gå till så som det gick till. Är verkligen resultatet 5-0 en avspegling av verkligheten eller var det någons/någras fel att förlusten överhuvudtaget tillkom, samt att den blev så - i en madridístas ögon - bedrövligt stor. Någon måste väl ändå ha gjort något galet.
Spelare i Real?
Kan det ha varit så att spelarna i Real inte var tillräckligt taggade? Inte troligt. Av det jag såg i början av matchen verkade den biten inte vara något problem. Av de vansinniga tacklingarna att döma så var Madrid-spelarna rejält besvikna över utvecklingen, något som tyder på att matchen betydde mycket för dem. Visst går det att klaga på varje enskild spelares prestation. Men då varje spelare överlag gjorde en dålig insats ligger det åtminstone mig nära till hands att göra den bedömningen att förlusten inte berodde på spelarnas prestationer, utan istället något annat.
Spelare i Barcelona?
Helt klart är att Guardiolas mannar har en stor del av skulden i Reals förlust. Dock så anser jag inte att det var endast Barca-spelarnas fina insats som var avgörande för brakförlusten.
Domarna?
Ofta då Iturralde Gonzáles dömer händer det spektakulära grejer. I den här matchen tycker jag dock att han skötte sig helt ok. Möjligtvis var Villa ett uns offside på sitt första mål, men eftersom marginalen var så lite kan man inte last linjedomaren för den eventuella fadäsen. Messis gula kort skulle också kunna diskuteras och det verkligen skulle varit ett kort. Nej domarna kan man inte skylla de stora siffrorna på.
Guardiola?
Inte huvudansvarig, men får ändå säga sig ha stor del i det hela i och med sin noggrannhet och envishet.
Mourinho?
Här har vi en stor bov i dramat, troligtvis den som har den allra största delen i resultatet. Varför? Främst i sitt val att spela med en hög press. Barcelonas spel är inte någon hemlighet. Speciellt inte för Mourinho som har ett förflutet i klubben och som dessutom mött just Guardiolas upplaga ett flertal gånger. Han visste att ett barca-mittfält med både Xavi och Iniesta är i stort sett omöjliga att sätta press på och ta bollen av. Om portugisen istället gjort som med Inter och spelat ett låt försvarsspel kombinerat med ett snabbt kontringsspel (något som Real torde ha bättre förutsättningar för än Inter) så skulle aldrig siffrorna blivit så stora.
Mourinhos slutsats
Så var det då äntligen dags för Mourinho att ta plats vid podiet och förklara sig. Han drog den om att laget inte var färdigbyggt och att Barca var det. Det skulle ta tid för Real att få spelet att fungera ordentligt.
Min slutsats
Ofta skyddar José Mourinho sina spelare genom att skylla ifrån sig eller genom själv ta på sig skulden för en dålig match. Efter att ha ställt upp laget på ett sådant sätt som han gjorde och sedan inte ändrat innan det var för sent så borde han tagit på sig skulden.
Med den förklaringen som han istället kom med så skyddar han sig själv och sitt ego. Jag tror inte att Mourinhos ego klarade av att ta på sig skulden för den förnedrande förlusten. Slutorden på det här inlägget får bli att Mourinho har 50 % skuld i förlusten, Barca 35 % och Guardiola 15%...
Med den förklaringen som han istället kom med så skyddar han sig själv och sitt ego. Jag tror inte att Mourinhos ego klarade av att ta på sig skulden för den förnedrande förlusten. Slutorden på det här inlägget får bli att Mourinho har 50 % skuld i förlusten, Barca 35 % och Guardiola 15%...
Erik el grande
"Real Madrid är inte en färdig produkt"
"Real Madrid är inte en färdig produkt", sa Mourinho på presskonferensen efter årets första El Clásico. Det tackar jag fan för. För om Real redan är så bra som de kan bli, eller rättare sagt så bra Mourinho, the Special one, som ska bryta Barcelonas dominans, kan göra laget är jag jävligt rädd och besviken. 5-0 skrevs slutresultatet till och det var inte ett dugg missvisande.
Jag hymlar inte med mina sympatier. Jag har hållit den kungliga klubben från Madrid varmt om hjärtat sedan tiden vi hade Hierro och Helguera som mittlås, Rául och Morientes som forwards och Guti fortfarande var den kaxiga ynglingen som trodde att han ägde världen.
Jag har sett både lagen spela så många gånger under åren, både Real och Barca, olika årgångar, olika tränare, olika filosofier(i Reals fall) men ändå kan jag utan minsta uns av tvekan säga att jag aldrig har sett Barcelona spela så felfritt, magiskt och fantastiskt. Inte heller har jag någonsin sett Real Madrid spela så ruskigt ruttet. Laget har många gånger gått in med inställningen mot sämre lag att de är överlägsna, gått på halvfart och blivit straffade för det men att bara ställa in skorna på Camp Nou och förvänta sig annat än en överkörning? VAFAN!
Mourinho är en fantastisk tränare, det här var första gången i hans karriär som något lag gjorde mer än tre mål på Mourinhos lagbyggen. Det som jag anser ligger bakom hans makalösa facit ligger förutom den taktiska kunskapen i Mourinhos förmåga att förändra spelares inställning och få de att kämpa. Svettas, gråta och blöda för de klubbar de spelar för. Det är vad Mourinho kräver av sina spelare. Inte för en sekund är spelarna tillåtna att vika ner sig mentalt för Mourinho vet att det är allt som krävs för att få ett mål i baken.
Att bänka sig framför El clásico med den inställningen till Mourinho och "det nya" Real Madrid gjorde mig dock inte klok. För hur bra Barcelona än spelade gjorde Real inte någonting rätt under 90 minuter. Det var inte mycket till press, det var dåligt positionsspel, dåligt passningsspel, knappt ett enda avslut. Slarv, slarv, slarv. Allt som Mourinho arbetat in i laget under hösten var som bortblåst, bortglömt hemma i Madrid.
Det var det värsta jag sett och jag förstår att Lassana Diarra böts in för hade Özil ens rört vid bollen under första halvlek? Jag trodde att Diarra skulle ge stabilitet på mitten, krympa ytorna ännu mer för Xavi som hade fått styra hur fan han ville i första halvlek och sedan kontra på Ronaldo och Di Maria. Men icke, inte igår, absolut inte igår.
Jag vill inte ta ifrån Barcelona deras seger, för det är deras seger och med det här spelet hade de antagligen vunnit även om Real minimerat sina misstag. Men märk väl, det hade inte blivit pinsamma 5-0 inför 98 000 katalaner.
Förhoppningsvis känner någon annan på redaktionen sig manad att behandla Barcelonas vackra del av derbyt för den är värd ett inlägg för sig. Jag vet också att jag bara berört en liten del av El clásico och de orsaker som ledde till utskåpningen men ni får hålla till godo. Fotbollsvärlden är så mycket större än Madrid och Barcelona. Jag har ingen tanke på att stanna här allt för länge.
// Don Ohlson
Inför En Clásico
Det har surrats stört mycket inför årets första El Clásico. Med Mourinho som Reals tränare har derbyt fått samma hatkärleksfyllda stämning som året Real värvade Figo från just Barcelona. Att Mourinho fick ett ganska kyligt mottagande när han gästade Camp Nou förra året med sitt Inter ger oss ett riktmärke på hur det kommer låta under kvällens match.
Kvällens match är av stor vikt för båda lagen. Pressen talar ständigt om att det bara är derbyna mellan Real Madrid och Barcelona som är viktiga under säsongen, resten är en transportsträcka och visst, till viss del kan jag köpa det. Att vinna El Clásico ger ett momentum och övertag på sin ärkerival som är oerhört viktigt. Barcelona vann båda derbyna förra året och jag tror att de har fyra raka vinster nu. Ett lätt argument att plocka fram för den som påstår att Barcelona är den största klubben i Spanien.
Med Mourinho på tränarbänken och värvningarna av Özil, Khedira och Carvalho har dock rösterna höjts för att Real gått om Barcelona. Laget har spelat äckligt bra, det går inte att förneka men laget har inte stött på årets stora prövning förrän nu. Även om Barcelona inte vill förlora mot Real är det just klubben från Madrid som har mest att bevisa. En fingervisning väntar för att se hur pass mycket bättre Real har blivit med The special one på bänken.
Vad gäller matcher i matchen finns det såklart två uppenbara, världens två bästa spelare, Messi och Ronaldo ställs mot varandra medan det också är en hjärnornas kamp på tränarbänken mellan Mourinho och Pep Guardiola. Men matchen slutar såklart inte där.
Marcelo som troligen är världens bästa vänsterback offensivt sätt har utvecklats otroligt fort i sitt defensiva spel under Mourinho vilket gett laget en helt annan stadga. Ikväll har sin sitt elddop när han ska sätta stopp för både Messi och Dani Alves på sin vänsterkant.
Dessutom är jag väldigt nyfiken på att se hur pass väl Xabi Alonso och Khedira lyckas ta bort Xavi ur matchen. Att låta världens bästa playmaker spatsera runt bäst som han vill och styra spelet är det sista Real vill ska hända.
Att åka till Camp Nou och slå Barcelona är ju dock inte enkelt. Stödet från publiken kommer vara utöver det vanliga och laget kryllar av spelare som kan avgöra för egen maskin. Om Real åker hem med tre poäng är det en stor och viktig vinst men förlorade poäng är ingen katastrof. Hursomhelst väntar en fotbollsfest ikväll, njut så länge den varar.
// Don Ohlson
Beatles anda lever vidare i Spanien
För inte allt för länge sedan skrev jag ett inlägg om Athletic Bilbao, klubben som enbart spelar med baskiska spelare. Idag är det dags för nästa klubblag som sticker ut ur mängden att få gotta sig i rampljuset, nämligen den Gula ubåten från Villarreal.
Villarreal ligger för närvarande på en tredje plats i spanska ligan och har de senaste åren befäst en position högt upp i tabellen, prenumererat på en plats för spel i Europa. Det är visserligen inget konstigt i sig. Laget har flera kvalitetsspelare som Senna, Rossi, Cazorla och Nilmar vilket helt klart gör det till ett måste att nå spel i Europa om de vill behålla sina stjärnspelare.
Det som gör Villarreal speciellt är staden de kommer från. Villarreal eller Vila-Real som staden heter sedan några år tillbaka hyser nämligen bara 40 000 invånare. Det är inte ens halva Örebro, inte ens en tredjedel av Linköping. Ändå är klubben så pass framgångsrik.
Det faktum att staden är så liten erbjuder vad jag tror är en familjär känsla utan dess like på den nivå Villarreal spelar på. Mer än halva stadens befolkning har säsongsbiljetter och ser varje match stadens hjältar spelar. Den anonymitet spelare i andra klubbar till viss del har kan inte finnas i Villarreal, staden är för liten. Men med facit i hand verkar atmosfären gett positiva resultat och de får gärna fortsätta på sin inslagna väg.
// Don Ohlson
Regim Mourinho
Bataljen i Amsterdam mellan Ajax och Real Madrid fick förgylla min kväll och Reals seger var ju inte direkt oväntad. Inte heller är det särskilt märkvärdigt att slutsiffrorna skrevs till 0-4 med tanke på vilken maskin Mourinho har förvandlat den tidigare så arroganta klubben från Madrid. Det som dock kan vara värt att höja på ögonbrynen är de taktiska röda korten Mourinho beställde av Xabi Alonso och Sergio Ramos.
Att spelarna tog röda kort i den här matchen innebär som bekant att spelarna kommer vara avstängda i nästa match. Mourinho står nog dock och ler lite hult åt tanken att två av hans nyckelspelare kommer få "vila" under den sista, obetydliga gruppspelsmatchen mot Auxerre. Efter deras avstängning "nollställs" spelarna och riskerar alltså inte att få en avstängning under de närmsta utslagsronderna på grund av för många gula kort.
Jag kunde inte låta bli att skratta när Xabi maskade vid frisparken. Jag tyckte att det verkade oerhört dumt när han slängde iväg bollen tidigare i matchen och drog på sig ett gultl kort men sen föll poletten ned. Mourinho, Mourinho, klart du har tänkt 5 steg framåt. Det är inte snyggt, men det är förbannat rätt och riktigt om han menar allvar med att vinna Champions League i år. Det handlar om att minimera alla risker så gott det går.
För de hätska Barcelona-fans som känner för att anklaga Mourinho för hans taktiska drag ska det poängteras att er él mister, Filosofen Pep Guardiola använde samma mynt förra säsongen för att kunna ha Dani Alves på plan i de viktigare matcherna. Det är inte snyggt, men förbannat rätt och riktigt.
Det kliar i hela kroppen inför El clásico på måndag. Silenzio Stampa råder i princip i båda lägren med en vecka kvar och det kommer bli mycket känslor i matchen. Inte minst efter att Reals portugiser pissade på Barcelonas spanjorer i det senaste landslagsuppehållet.
// Don Ohlson
Lejonen från Bilbao
Fotboll är som bekant att sagolikt stort fenomen som berör otroligt stora delar av världen. Med det i åtanke är det inte fullt så ologiskt att det finns mer än ett sätt att se på fotboll och det finns vissa filosofier som fångat mitt intresse mer än andra. Favoritklubbar är något som de flesta av oss fans har men sedan finns det ju också de som vi möter på vägen och önskar all lycka i världen även om de inte är "vår klubb".
Athletic Bilbao eller Los Leones, lejonen, som de kallas är en av de klubbar i fotbollens värld som jag alltid håller tummarna för. Är det något lag som får spöa skiten ur mina favoriserade klubbar är det just dem.
Anledningen till att Athletic kallas för Lejonen från Bilbao har att göra med att deras arena är byggd nära(och uppkallad efter) en kyrka som kallas för San Mamés. Mammes var så vitt jag förstått det en av de tidigaste kristna som av romarna blev nedslängda i en lejongrop. Lejonen vägrade dock röra Mamés som sedan kom att bli helgonförklarad. Athletics stadium går nu för tiden till viss del under smeknamnet Fotbollens katedral efter historien om San Mamés.
Det som gör Los Leones speciella i mina ögon är dock inte historien bakom deras arena utan den filosofi om spelartruppen som genomsyrar föreningen. För de som har koll på spansk geografi ligger staden Bilbao i Baskien som likt katalanerna inte riktigt känner för att förlika sig med tanken på att vara spanjorer snarare än basker. Athletic Bilbao som klubb har gjort ett ställningstagande och har sedan klubben bildades 1928 aldrig haft en spelare som inte är uppväxt i Baskien i truppen.
Visst är det en cool tanke som förtjänar all cred i världen men det som gör det riktigt imponerande är att de trots sin filosofi att bara använda spelare från en ytterst liten del av världen är spaniens 4:e mest framgångsrika klubb och den enda klubben förutom giganterna Real Madrid och FC Barcelona som aldrig åkt ur den högsta divisionen i Spanien.
Jag kan förstå att det blir en helt annan sak att kriga för vad som mer eller mindre är ens hemstad på elitnivå än att göra det för pengars skull eller för att man helt enkelt tycker det är roligt att spela fotboll. Heder och ära får helt plötsligt en ny dimension och det faktum att flera av spelarna har släktingar som spelat för klubben under åren ger en familjär känsla som ytterst få klubbar kan påstå sig ha.
Alla Barcelona-fans som nu dunkar sig för bröstet och påstår att deras cantéra med ungdomar av världsklass skulle vara en familj kan bara glömma att de är i närheten av Athletic och deras filosofi. De är visserligen där och sniffar på Atheltics idé men att hämta spelare i 10-årsåldern från hela världen är inte detsamma som att göra det från lilla Baskien.
Vad gäller spansk fotboll är jag en Madridista med Hierro som främsta anförare men innerst inne hoppas jag att det är Lejonen från Bilbao som kniper första platsen i Spanien för all framtid.
// Don Ohlson
Konsten att uttrycka sina känslor
Mourinho är inte direkt känd för att skaffa sig vänner. The special one har mer eller mindre gjort sig känd för att gå över lik för att vinna(vilket han också gjort i överflöd) men det är alla dispyter med tränare, förbund och fotfolk på vägen som gör att jag gillar Mourinho. Han sätter verkligen färg på fotbollen och det är en egenskap som uppskattas i mina ögon. Matchspel i all ära men fotboll är bra mycket mer än så.
Förra veckan bekantade jag mig med en ny färgstark herre som fick mig att dra på smilbanden. Mourinho och hans Real Madrid skulle spela bortamatch mot Sporting Gijón. I förspelet inför matchen rasade Sportings tränare Preciado till attack mot Mourinho efter Mourinhos uttalande i pressen om att rivalerna Barcelona skulle fått domarfördelar så här långt i ligan. Preciado hann slänga ur sig både att Mourinho är en fähund och dålig kollega samt att han borde få sitta bland Sportings ultras(de fans som är lite mer hardcore) på läktaren.
Dock så slutar det ju inte här utan det utspelade sig underbara scener även efter matchen. När Preciado skulle röra sig hemåt lyckades han tajma Reals avfärd med sin spelarbuss. Vad gör han då måntro? Självklart är han lite extra lack efter att ha förlorat med 0-1 så Preciado tar sig i skrevet mot bussen, kastar en glasflaska som råkar träffa en äldre kvinna och skriker svordomar åt bussen.
Visserligen är det Madrid-baserade tidningen Marca som delar med sig av den här anekdoten men den är alldeles för härlig för att inte nämnas på grund av snack om partiska tidningar.
// Don Ohlson
6 saker att titta efter på Mestalla ikväll
För tillfället är jag just hemkommen från en tenta i arbetsrätt. Dagens inlägg blir därmed inte alltför detaljerat eller långt. Tanken med dagens inlägg är att ge några extra vinklar på matchen Valencia-Athletic Bilbao som spelas klockan 22 ikväll.
Till att börja med kan konstateras att Valencia hittills är obesegrade i ligan, som de för övrigt toppar på 13 poäng. En fråga man kan ställa sig är hur pass återhämtade spelarna är från förlusten mot Man. United i onsdags. Det var en ganska tempofylld match och spelarna blev nog inte mindre trötta av att åka på ett baklängesmål i minut 85'.
Kommer Unai Emery att sitta ner någon gång under matchen? Troligtvis inte. Karln borde kanske satsat på en karriär som dirrigent.
Till att börja med kan konstateras att Valencia hittills är obesegrade i ligan, som de för övrigt toppar på 13 poäng. En fråga man kan ställa sig är hur pass återhämtade spelarna är från förlusten mot Man. United i onsdags. Det var en ganska tempofylld match och spelarna blev nog inte mindre trötta av att åka på ett baklängesmål i minut 85'.
Det som kan vara lite extra intressant att kika på i Valencia under matchen är:
- Kommer Jérémy Mathieu vara lika offensiv som mot united? Klarar han av att komma upp i samma kapacitet som i CL-matchen så finns chansen att han inom den närmsta framtiden kan få dra på sig les bleus nuförtiden inte alltför hedervärda tröja.
-
Kommer Manuel Fernandes starta matchen? Mot united var det bänken som gällde, men efter ett strålande inhopp är chansen stor att han får starta. Stor och stark spelare som klarar av både den defensiva och offensiva rollen på mittfältet.
Kommer Unai Emery att sitta ner någon gång under matchen? Troligtvis inte. Karln borde kanske satsat på en karriär som dirrigent.
För krigarna från baskien har det gått lite trögare. Visserligen hade väl inte någon förväntat sig att laget skulle ta poäng mot Barcelona eller Atlético de Madrid, men 2-2 mot Sporting Gijón är inte godkänt. Ändå har Bilbao imponerat på mig under säsongsupptakten. 3-0 segern mot Mallorca var en uppvisning. Det roligaste är ändå att se att laget varje år lyckas få fram nya lovande spelare. En bedrift av stora mått då klubben endast värvar baskiska spelare. Att titta efter i Bilbao i kvällens match:
- Kommer 18-årige yttern Muniain få chansen att spela. Han är en vindsnabb och teknisk spelare som definitivt kommer att bli något stort.
-
Hur många kort får defensiva mittfältaren Gurpegui. Har en tendens att komma in lite fel i situationer och då gärna med dobbarna före. Nyttig för det egna laget. -
-
Hur många felpassningar slår Javi Martínez. spelaren kopplades under sommaren ihop med Barcelona, vilet säger en hel del. Har vissa likheter med Xavi och behärskar playmaker-rollen på ett imponerande sätt för sin ålder.
//Erik el grande
Fotboll på tundran
Komiskt nog så rörde mina bästa fotbollsmoments förra säsongen Barcelona, laget som reser land och rike runt propagerandes om att fotboll minsann ska vara ett konststycke och fint att kolla på. Jodå, jag kan uppskatta vacker fotboll men alla som ständigt höjer Barcelona till skyarna som dess enda fanbärare gör mig förbannat trött. Tillsammans med de facto att jag under en lång tid följt Real Madrids framfart(och i CL snarare brist på framfart) så har jag skaffat mig lite av en hatkärlek gentemot Barcelona och känner glädjen bubbla inom mig när de åker på en oväntad förlust.
Förra säsongen gick det mesta Barcas väg i ligan men i Champions var det annorlunda. Torsk och utslagna av Mourinhos Inter i semifinalen men framförallt bara en poäng från två möten mot det ryska laget Rubin Kazan i gruppspelet. Likt min sinnesstämning när Herculés nu plockade hem en 0-2 seger från Camp Nou trodde jag inte riktigt på vad jag såg när ryssarna invaderade Katalonien och spöade deras främsta krigare i deras egen borg för att sedan åka hem till tundran igen.
Komiskt nog så ställs Barca och Rubin Kazan mot varandra även i år i gruppspelet och första matchen spelas ikväll på rysk mark i ett klimat som spanjorerna inte är vana vid. Dessutom är det fortfarande oklart huruvida Messi spelar eller inte efter den fula stämplingen av Ujfalusi mot Athletico Madrid men har iaf rest med truppen till tundran för att jaga björn och tre poäng.
Jag skulle dock bli förvånad om Rubin Kazan klarar av att behålla poängen i Ryssland även i år. Det är ett Barcelona som kommer med vedergällning i blicken och ett skadat ego efter förra årets dåliga prestationer. Allt annat än en två målsseger för Barcelona förvånar mig men fan, några benbrott och rysk seger skulle göra min dag.
// Don Ohlson
Mestalla - en arena som förtjänar respekt
Ikväll är det återigen dags för åtta lag att spela CL-fotboll. Vissa kommer att göra det på mer historisk mark än andra. Som värd för Valencias möte med Man. Utd. står Camp de Mestalla, en arena med gamla anor. Här följer en historisk tillbakablick på kvällens skådeplats.
I begynnelsen var Algirós
Mestalla är döpt efter en av vattendragen som bevattnade beteslandet runt staden. Den första matchen spelades mot grannklubben Levante den 20 maj 1923. Matchen var starten på ett nytt kapitel i klubben historia, vilket innebar att klubbens första arena Algirós övergavs till förmån för den nybyggda Mestalla.
Till en början rymde Mestalla 17 000 åskådare, men i och med klubbens framgångar byggdes arenan ut och kom i början av 30-talet att ha plats för runt 25 000 fans.
Motgångar
Mestalla har inte bara varit en framgånssaga från punkt ett - långt ifrån. Arenan har fått utstå ordentliga bakslag ett flertal gånger under dess snart 90-åriga historia. Ett exempel var då stadion - under det inbördeskrig som skakade Spanien under 30-talet - skadades ordentligt och dessutom användes som koncentrationsläger och skrotupplag.
Då Mestalla på under sent 50-tal just byggts ut till att rymma 45.500 fotbollstörstande spanjorer kom nästa bakslag. Floden Turia svämmade nämligen över ordentligt och stora delar av Mestalla drabbades hårt av vattenmassorna.
Namnbyte
Från 1969-1994 hette Mestalla inte just det,utan Estadí Luis Casanova efter en stor ikon i klubben. Casanova var dock själv en av dem som under böran av 90-talet ville att arenan skulle återfå sitt historiska namn. Så skedde också.
Framgångar
Den första titeln som Valencia vann på denna historiska plats kom 1941 då man kammade hem cupen. Därefter har Mestalla stått värd för stormatcher i spanska ligan, VM i fotboll 1982, samt OS 1992. Dessutom har Real Madrid i exil spelat final i europacupen på Mestalla.
Framtiden
Idag har Mestalla 55 000 platser och är en av världens tätaste arenor som med sina branta läktarkonstruktion gör att atmosfären nästan alltid blir fantastisk, speciellt i viktiga matcher då det är fullsatt.
Någon gång i år ska nou Mestalla stå färdig i Valencia.
En helt nybyggd arena som liksom en viss ny arena i Göteborg inte gjort så stora förändringar i namnet på sin nya arena jämfört med den äldre. Mestalla är förknippad med så pass mycket historia att det är helt rätt att inte ändra namnet till något dumt a la Bolton eller Newcastle. Nu kommer “Anem a Mestalla” (vi går till Mestalla) fortsätta höras i Valencia även sedan den nya arenan blivit verklighet.
Hoppas att jag tillfört en extra dimension till kvällens sammandrabbning på Mestalla.
//Erik el grande
Time to shine galácticos
Media gillar stora personligheter., karaktärer som sticker ut från mängden och gör det som ingen förväntar sig. Media fullkomligt älskar när samma personer gör bort sig eller misslyckas med sina alltför kaxigt uppsatta mål. Skadeglädje är den enda sanna glädjen, i alla fall säljer den förjäkla bra…
Därför är Real Madrid alltid i världspressens fokus. Dels för att klubben lyder under lex Capello (det räcker inte att vinna - du måste vinna snyggt ocskså), dels för att klubben fullkomligt vimlar av karaktärer, från herr Florentino Pérez till Cristiano Ronaldo. Och då har jag inte ens nämnt ”the special one”.
Hur som helst så har Real Madrids säsong så här långt inte riktigt varit så lyckad som de flesta madridístas hoppats på. Förvisso är laget utan förlust i ligaspelet, men marängerna har långt ifrån imponerat spelmässigt. Det man hittills kan konstatera är att Mourinho stramat åt defensiven på ett lyckat vis. För att vara Real Madrid ser det faktiskt riktigt bra ut bakåt och värvningen av Carvalho måste ses som mycket lyckad. Det är istället det offensiva som hackar en aning. Visst, det är många nya spelare (som vanligt) som måste lära känna varandra och anpassa sig till hur den nya coachen vill att de ska spela och sådant borde givetvis få ta en stund. OM laget inte hade råkat vara Real Madrid. Då räcker det nämligen inte att spela 0-0 mot ett nedflyttningstippat Levante, speciellt då man inte ens spelar bra.
Många anser att Real hade behövt signa en till toppforward för att kunna hävda sig ordentligt i Europa. Själv tror jag att det räcker med att blåsa lite liv i Karim ”zimzalabim” Benzema. Kommer han upp i den standard han var i under sista året i Lyon så kommer Real Madrid att få ett lyft. Får man igång Karim kan man spela honom och Higuaín på topp och flytta ner Özil till den släpande roll som han är som bäst i.
Ikväll matchar Los Blancos mot franska Auxerre som inlett säsongen katastrofalt. Och då menar jag inte madrid-katastrofalt utan KATASTROFALT på riktigt. Inte en enda vinst i ligan så här långt. Allt annat än vinst för marängerna är en STOR skandal. Förlust mot snigelätarna + ytterligare någon halvtaskig insats i ligaspelet och fansens tålamod är slut. Och av någon konstig anledning brukar fansens och Florentinos tålamod ta slut ungefär samtidigt och då Florentinos tålamod är slut då sitter ingen säkert – inte ens tränaren med världens största ego.
Pressen däremot hoppas givetvis på att miljardbygget även detta år ska råka ut för någon Alcorcón-liknande incident. Olyckor säljer som sagt mycket bättre än framgång…
Mitt tips 3-0 till Real Madrid
// Erik el grande