4-4-2 är inte så jävla svenskt
Nu jävlar är C-uppsatsen om det svenska landslaget färdigskriven, inskickad och jag hatar mig själv en gnutta mindre. Dessutom är jag ett gäng erfarenheter rikare både studiemässigt och fotbollsmässigt så jag tänkte ta och dela med mig av lite av min nyvunna kunskap om svensk fotboll.
Lilla Sverige är inte så litet som man kan tro
Sverige är de facto ett litet land, ändå dunkar vi oss stolt för bröstet, inte minst när det gäller idrottssammanhang. När det gäller fotboll har vi aldrig varit en riktig maktfaktor men sedan 1970-talet(och givetvis också innan det) finns det ljusglimtar att vara stolt över. VM-brons 1994 i USA, IFK Göteborg vann UEFA-cupen två gånger och Malmö spelade final i Europacupen. Inte så pjåkigt för landet lagom.
Att jag nämnde 1970-talet är allt annat än en slump det var nämligen då grunden lades för det vi idag kallar för svensk fotboll. Den assisterande tränaren i landslaget Lars "Laban" Andersson dubblade som elitinstruktör på fotbollsförbundet och hade sedan 1970 fått arbetsuppgiften att ta fram en svensk fotbollsmodell, baserad på den svenska traditionen och inspirerad av internationella inslag. Labans lösning inför VM var en trebackslinje med libero och ett offensivt, positivt anfallsspel. En modell som förbundet till och med, visserligen någorlunda försiktigt, gick ut och menade att de allsvenska klubbarna borde anpassa sig efter Labans föreslagna modell för att styrka landslagets chanser i mästerskapen.
Det finns två sidor på myntet
1:a december 1973 togs dock det första steget mot att förändra den svenska fotbollen för alltid. Malmö FF hade anställt den då 26-årige britten Robert Houghton för att leda klubben och britten tog med sig en fotbollsfilosofi som Sverige aldrig tidigare skådat men vi senare lärt känna på de mest lyckosamma men också smärtsamma vis i bland annat Svennis och Lagerbäcks spelidéer. Houghton är deras gud med sitt zonförsvar, press på bollhållaren, understöd och raka fyrbackslinje.
Malmö FF vann allsvenskan under Houghtons första säsong i klubben och laget släppte bara in 15 mål under säsongens 26 matcher, 18 hållna nollor. Den positiva och anfallsglada fotbollen Laban Andersson ville se svenska klubbar spela sågs inte till för fem öre i Houghtons bygge. Istället hade han snickrat ihop en maskin som malde ner sina motstånd och aldrig bjöd på minsta lilla möjlighet. Elva spelade hade konverterats till ett kollektiv som med en klar spelidé där en långboll slogs mot Sveriges första target-spelare för att sedan spela tillbaka bollen till mittfältet och ut på kanten för inlägg bröt de mönster publiken vant sig vid att se på fotbollsmatcher.
Under Houghtons andra år i klubben vann laget ligan ännu enklare. Två insläppta mål efter elva spelade matcher talar sitt tydliga språk. Att laget kallades för Fotbollsmördare under bortamatcherna likaså. Malmös guldlag bestod dock av ett flertal landslagsspelare och en diskussion fördes om det var spelsystemet eller spelarna som ordnade det makalösa facit klubben visade upp.
Två britter är bättre än en
Inför säsongen 1976 kom då lite av vad man kan se som nådastöten. Halmstad BK hade nätt och jämt klarat sig kvar i Allsvenskan och både tränare och tongivande spelade hade lämnat klubben. En inte helt oproblematisk situation för ordförande på klubbens fotbollssektion Stig Nilsson uppenbarade sig då få tränare kände en vilja att ta över krislaget. Ett samtal till Houghton ledde dock till en rekommendation av en annan britt, hans gode vän och kålsupare Roy Hodgson. Just det, samme Hodgson som tog Fulham till final i Europa League så sent som förra året och nyligen blev sparkad av Liverpool.
En säsong senare var Halmstad BK svenska mästare för första gången i klubbens historia. De mediokra spelarna Hodgson hade till förfogande hade drillats om till ett väloljat kollektiv med samma raka fyrbackslinje, press på bollhållare och zonmarkering som Houghton skördat framgångar med i Malmö. De båda vännerna hade ju nämligen tagit fram spelidén tillsammans och verkställt den på allra bästa vis.
På den vägen är det, Lite drygt 40 år senare har vi precis frångått 4-4-2 för att på nytt anpassa landslaget efter en internationell modell som Erik Hamrén tagit med sig från sina år i Danmark och korta sejour i Norge. Historien om svensk fotbolls utveckling ändrades givetvis inte över en natt efter Houghtons och Hodgsons framgångar i mitten av 1970-talet, Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen rekommenderas för de nyfikna.
// The Don
Förkärleken till något nytt
Vad människor älskar med fotboll skiljer sig vitt och brett vilket inte minst syns på de olika fotbollskulturer som präglar alla länder och ger oss möjligheten att välja vilken typ av fotboll vi tycker mest om och sedan följa den på ett enkelt vis. Taktisk slughet och disciplin ut i fingerspetsarna? Glo på italienska Serie A. Sjuk läktarstämning och massor med mål? Deutschland är det du vill ha! Brutna ben och kämpaglöd? Välkommen till England. Eller kanske nätt passningsspel och kreativitet? Du har en spanjor inom dig.
Något som alla dock verkar älska vare sig det gäller spelare, fans eller media är när det händer nånting nytt. Jag sitter och läser artiklar om när Erik Hamrén skulle debutera som förbundskapten mot Italien och roas av diverse skribenters texter som misslyckas totalt med att dölja att de är nykära.
Erik Hamrén, den föredetta yrkesmilitären domderade under det första träningspasset med landslaget, pekade med hela handen och blåste i sin visselpipa. Ny tränare, nya spelare, nytt spelsystem. Nytt, nytt, nytt. Simon Bank skrev om att betydelsen att bara prova på något annorlunda inte får underskattas och jag håller med. Om det svenska landslaget på något sätt ska lyckas prestera på högre nivåer än under Lagerbäcks era behöver spelarna komma på andra tankar. Efter över 10 år med samma spelsystem och ett lag som spelarna själva erkänt har försvagats sedan 2006 vet de vad det klassiska svenska 4-4-2 klarar av.
Vi blev i höstas överkörda av Holland och det tackar jag för. Att tro att vi ska kunna gå in och spela ut ett lag som bara några månader dessförinnan var i VM-final är alldeles för naivt. Det var bra för laget att bli överkörda men allra mest för det svenska folket. Vi hungrade efter ett offensivt Sverige som trycker på och för matcherna, vi hungrade efter medaljer, ära och erkännande. Att vinna medaljer är inget som jag utesluter, så långt efter är vi inte. Men vi kan inte vinna över världens bästa landslaget med samma offensiva mynt som de använder mot oss, fotboll är inte en hjärndöd sport där det bara är att sparka bollen framåt och förhoppningsvis insåg det svenska folket det efter matchen mot Holland.
Ja, vi ska givetvis trycka på i de matcher vi kan kontrollera och styra men när vi ställs mot Holland, Tyskland, Spanien, Brasilien eller någon av de andra gamla rävarna måste Hamrén och hans grabbar plocka fram den taktiska listen om vi ska ta oss vidare. Det kanske inte alltid är så snyggt, men det är nödvändigt. Kolla bara på Mourinho, the Special One som han kallas. Hade han och hans Inter slagit ur Barcelona ur Champions League eller för den delen vunnit över Bayern München i finalen om han inte hade utnyttjat det rävspel som han är så bra på? No fucking way. Mourinho var på det klara med vad hans Inter kunde och inte kunde. Han utnyttjade lagets styrkor till max och minimerade alla svagheter så gott han kunde.
Jag är jävligt nyfiken på vad Hamrén kan göra med det "nya landslaget". Får han bara tid på sig tror jag att vi har härliga fotbollsfester att se framemot. Den istid som Mats Olsson pratade om att svensk fotboll skulle gå in i efter torsken mot danskarna i Köpenhamn 2009 kommer vi nog slippa undan. Vänta ni bara.
// Don Ohlson
En värld utan våld
I kölvattnet efter VM i Sydafrika har det ökande fotbollsvåldet varit en stor huvudbry för de beslutande organen i fotbollsvärlden. FIFA börjar seriöst överväga att införa krav på straffområdesdomare, nu inte mest på grund av tveksamma målsituationer utan snarare för allt gruff som pågår kring målet, speciellt under fasta situationer.
Speciellt Holland har, efter den fulaste VM-finalen någonsin sett till utdelade kort, målats upp som den riktiga boven. Detta tycker jag är helt fel och även om mycket saker som tog plats under finalen inte hör hemma på en fotbollsplan så är det inte direkt så att det var en engångsföreteelse. Det är inte så att Nigel de Jong är boven när han (antagligen) uppmuntrats att utvecklas till en ”vårdslös” spelare sedan barnsben.
Vad jag oroar mig mest över är de högsta organens attityd till problemet och två fall som ligger mig färskt i minnet utspelade sig båda i Sverige. Just det, i landet lagom, jantelandet etc.
Det första handlar om AIK, detta lag som alla icke-gnagare älskar att hata precis lika mycket som deras supporters nu måste hata att älska. Händelsen jag har i åtanke är Levski Sofias besök i samband med Europe League-kvalmatchen. Gnagets supportrar har inte direkt haft ett bra rykte om sig tidigare men detta tog fan priset. Att attackera spelarbuss samt tränarstab hos motståndarna, till synes utan anledning, är inte acceptabelt. Hela huligankulturen är så jävla inavlad att det inte ens går att förklara. De själva kan inte ge raka svar på varför dessa dåd genomförs men står ändå för att detta hjälper klubben och de minsann är ”de riktiga fansen med hjärta för klubben”. Avskyvärt säger jag.
Det andra fallet är lite mer aktuellt just nu, nämligen när Syrianskas spelare Haris Skenderovic sätter en mycket väl avvägd armbåge mitt i nyllet på Hammarbys Christer Gustafsson, något som alla domare självklart missar att upptäcka. Det är inte att domarna missar händelsen, inte att disciplinnämnden är lika tekniskt begåvade som en tre-åring eller att Gustafsson själv går ut med att ”det inte var så farligt” som gör mig upprörd. Det ska inte spela någon roll om ”den inte träffade särskilt hårt”. En menad armbåge i ansiktet är precis vad det är.
Straffen för dessa händelser är självklart svåra att avväga. I AIKs fall blev det 550 000 kr i böter för klubben. Det är tråkigt att klubben ska behöva betala för sina ”sanna fans” men samtidigt har Gnaget efter en lång, lång tid av problem med huliganer fortfarande inte lyckats lösa situationen.
För Skenderovics och Syrianskas del blev de helt friade. Skandal.
// Kerkan
Lagerbäcks avhopp leder till ett leende landslag?
När jag tänker på det "nya" landslaget med Hamrén i spetsen tänker jag genast på en bild i Expressen från presskonferensen där Zlatan och Hamrén gick ut offentligt och talade om herr Ibrahimovics comeback i den blågula tröjan. Zlatan hade ett leende som sträckte sig över hela uppslaget och jag är inte helt säker på om hela käften fick plats utan kanske syntes i marginalerna på sidorna som var före och efter artikeln.
Media basunerar ut att vi har ett leende landslaget och helt plötsligt är det gudomligt roligt att representera Sverige. Vi har blivit ett mini-Brasilien, bolltrollande vikingar som kommunicerar med häftiga höftrörelser.
Jag gillade verkligen inte Lasse Lagerbäck, inte det minsta. Jag saknar Tommy Söderberg(vilken mysgubbe!), men inte Lagerbäck. För mig kändes Lagerbäck lite som en karikatyr av det svenska folket och nog fan skrämde det slag på oss. Sen kommer klämkäcke Hamrén och pekar rakt fram med hela armen, "Dit ska bollen grabbar!" och var så där internationell och cool att den svenska journalistkåren blev kär vid första ögonkastet.
Medias beskrivning av landslaget är det jag kommer ägna mig åt i huvudsak fram tills i januari. Det är mitt uppsatsämne, mitt levebröd. Att studera medie- och kommunikationsvetenskap har gett mig möjligheten att skaffa mig djupare kunskap om fotboll. Fotbollsprofessor vore ju förbannat coolt att kunna titulera sig som.
Min tanke så här i början av allt detta uppsatsskrivande och bokläsande är att landslaget representerar det svenska folket utåt. De står för det vi som nation är, värderingar, normer och hela köret. Men det är jävligt få som faktiskt följer landslaget för egen maskin och på egen hand kan skapa sig en uppfattning. I mångt och mycket så är det istället ett fåtal personer inom mediebranschen som berättar hur de tolkar det svenska landslaget och skriver in sina värderingar och åsikter.
Det är inte omöjligt att det kommer cirkulera en del tankar kring detta ämne fram tills att det är inlämnat, godkänt och användbart som källa för framtida studier men framförallt tar jag mer än gärna emot tankar och idéer som både kan hjälpa och skälpa mina resonemang.
// Don Ohlson