Vår emigrerade kung
För alla madridistas var det en ganska trevlig sommar. Real Madrid knöt till sig en av världens bästa tränare i José Mourinho som ersättare för Pellegrini, de tyska stjärnskotten Özil och Khedira plockades in tillsammans med yttrarna Dí Maria och Pedro Leon, Canales för framtiden samt Mourinhos gamla general Carvalho för att förstärka mittförsvaret.
Men sommarens silly season var långt ifrån perfekt. Även Real Madrid måste lätta på truppen och vi fick vara med om två sorgliga farväl. Dels försvann vår rockstjärna Guti med sitt blonda hårsvall och briljanta djupledsbollar till Turkiet men Guti får vänta till ett annat inlägg för det var att ta farväl av kungen av Madrid, Raúl Gonzaléz Blanco erbjöds inget bättre än den ledarroll på bänken som reserv som Materazzi fyllde i Inter under Mourinhos tid, och valde sedermera att styra kosan mot Tyskland och Schalke 04.
Raúl som började sin karriär i Real Madrid med att göra ett hattrick och är idag den bäste målskytten i Real Madrids historia, större än Alfredo Di Stéfano med sina 316 mål i den kritvita tröjan. En målskytt som burit tröja nummer 7 sedan han var 19 år, en kapten som utan tvekan har lämnat ett hål bakom sig.
I Schalke gick det i början trögt för vår gamla kapten. Raúl som nu blivit till åren och mer eller mindre bara lever på sitt spelsinne tog tid på sig för att komma in i den tyska klubbens spelidé, något som det senare har blivit ändringar på. Raúl har redan hunnit med två hattrick i sin nya klubb varav det ena kom nu i helgens ligaspel. Hans hunger gör mig förundrad, den tar liksom aldrig slut.
Det tog emot att se vår kapten flytta ifrån Madrid och klubben han varit trogen sedan ungdomsåren. Efter Raúls prestationer hade jag hoppats att han skulle få äran att avsluta sin karriär i klubben men så blev inte fallet. Istället ser jag nu fram emot hans återkomst till den kungliga huvudstaden och klubben i hans hjärta, hur han tar sin rättmätigt viktiga plats i organisationen vi alla känner som Real Madrid och med sitt hjärta hjälper klubben att behålla sin glans och värdighet.
// Don Ohlson
Har Van Gaals monster vaknat till liv?
Tysk fotboll är, eller åtminstone var, förknippat med svag klubbfotboll som inte räckt till för att utmana i Europa på allvar men med en maskin till landslag som ångar på och kör över det mesta den känner för. Med andra ord har det väldigt länge funnits fog för att påstå att Tyskland varit duktiga på att ta fram kvalitetsspelare men inte varit tillräckligt attraktivt för att locka till sig stjärnor i samma utsträckning som exempelvis England, Spanien och Italien.
Just nu befinner vi oss dock i vad som mycket väl kan komma bli ett maktskifte inom europeisk klubbfotboll där tyska Bundesliga ligger hack i häl på italienska Serie A vad gäller ligaranking i Europa. Tyskarna har det bästa publiksnittet och även det högsta målsnittet/match i Europa. Tysk fotboll är utan tvekan något på spåren.
I år har ligan varit allt annat än förutsägbar. Flera av de klubbar som vanligtvis befäst sina positioner i det övre skiktet av tabellen har haft stora problem och den största klubben av de alla, monstret Bayern München är inkluderad i den mindre angenäma skaran. Klubben spelade förra året i Champions League-finalen i Madrid och föll på målsnöret mot Mourinhos Inter och den sanslösa Diego Milito som lyckades med konststycket att göra det avgörande målet i både Champions League, Copa Italia och göra målet som säkrade ligatiteln, Scudetton som gjorde trippeln komplett.
Att ta sig till final i Champions League kräver stor kvalitet och ett storartat spel, det går inte att säga något annat och ta ifrån Bayern det faktum att de visade upp det förra året. I år har de dock spelat skit vilket i mångt och mycket har tillskrivits skadorna på deras kreativa krafter Arjen Robben och Franck Ribery. Jag ser det dock mer som en enkel utväg att skylla på just dessa två herrar. Känslan är att Robben varit skadad mer än han varit frisk i sin karriär och jag skulle inte bli förvånad om han föddes med miniskskador och ett brutet ben. En frisk Robben och Ribery springer dock sönder vilket lag som helst så jag klandrar inte tyskarna allt för mycket för deras cravings.
Men, ett oerhört stort men är det faktum att laget på sistone har börjat producera framåt igen och det är den av Van Gaal ratade Gomez som passat på att visa framfötterna nu när skadeproblemen i truppen inte längre kan hålla honom kvar på bänken. Tillsammans med den utseendemässiga tågolyckan Ribery som gjorde comeback i helgen undrar jag om inte Van Gaal till slut fått liv i sitt monster igen och är på väg att leva rövare än en gång.
Italiensk disciplin är det inga fel på med sitt utomordentliga positionsspel men det är den tyska disciplinen som syns när de kontrar som skrämmer skiten ur mig på riktigt. Det ska bli intressant att se om Hamrén och vårt kära landslag är sugna på en ny våldtäkt mot Tyskland eller om de insett hur tråkigt det är att åka på tokstryk.
Fotbollsresa till Tyskland i vår/höst?
// Don Ohlson