Hasta la vista
Jag meddelar också mitt uttåg från fotbollskunskap, Men ni är hjärtligt välkomna att läsa min nystartade blogg om spansk fotboll. Ni hittar mig på http://lirarnasliga.wordpress.com/
/Erik el grande
The Don is calling
Jag försvinner härifrån, tar mitt pick och pack och drar över till en ny blogg, nämligen The Don calling. Fotbollskunskap föll inte ut riktigt som jag hade hoppats, men men. Nu vet ni var jag finns och kommer hänga förhoppningsvis ett långt tag framöver.
// The Don
Kaos i Rom
Jag var inne på det en sväng i facebookgruppen häromdan efter att Roma torskade borta mot Genoa, det är en smått kaotisk stämning i Rom. Att torska med 4-3 borta mot Genoa är i sig inte nåt hemskt nederlag, åtminstone inte fram tills i år och man dessutom är ett topplag som tänk slåss om kvalplatser till Champions League. Att dessutom ha en tremåls-ledning och tappa det till en förlust är rent utsagt pinsamt, framförallt för ett italienskt fotbollslag där Catenaccion(bultlås) - ett väl utstuderat försvarsspel ses som en sann fotbollskonst. Att släppa in 4 mål i en match händer bara inte.
Huvuden måste rulla
Tillsammans med några andra skakiga resultat den senaste tiden fick det Romas ultrás, deras mest hängivna fans att gå bananas. För de som inte har världens koll på italiensk fankultur ska det verkligen sägas att den är extrem. Inte värst, men extrem. I svensk press kan vi få läsa om engelska huliganer men i Italien har supportrarna makt.
Efter förlusten mot Genoa startade då Romas ultrás kravaller vid Trigoria, området i Rom där Roma har sin träningsanläggning. Det ledde i sin tur till att de fick igenom sin vilja och fick ett möte med klubbledningen. Senare under kvällen när Romas trupp landade på flygplatsen möttes de av 50 ultrás och polisen. Inte långt därefter hölls ett möte på Trigoria med hela spelartruppen som slutade med att Ranieri fick lämna tränarposten.
Snabba puckar
Jag kan inte låta bli att tycka synd om Ranieri. Det är precis samma situation som Benitez hamnade i hos Inter. Spelet är inte vad det borde vara men ändå så ligger Roma bara 9 poäng efter lillebror Lazio som håller fjärdeplatsen. Dessutom har Roma en match mindre spelad - så 6 poäng, typ.
Det är läskigt vad fort supportrar kan glömma glädjeämnen. Under förra våren var det just Ranieri som höll Roma obesegrade i ett halvår och sånär snuvade Inter på ligatiteln. Nu är han istället arbetslös och klubbikonen Vincenzo Montella utsågs idag till att bli hans ersättare. Vad har Montella gjort det senaste året? Jodå, han har arbetat som tränare för ett av Romas lag, U13-laget.
Cashen har sinat
Att det blev Montella som fick ta över tränarposten är dock inte oväntat. Roma har länge letat efter en ny ägare och ett ägarbyte sägs vara förestående - med andra ord vill de nuvarande ägarna inte slänga mer pengar i sjön på en ny tränare när Montella kan tas upp gratis ur de egna leden. Det ska också sägas att Montella har ett halvår på sig att visa sig värd platsen som Mister i Roma. Att han ska vara rätt man för jobbet känns ju dock inte så värst troligt, magkänslan säger mer att det handlar om skadekontroll och att inte spendera mer pengar än nödvändigt.
Ägarbytet ja, det är ju inte bara ett problemområde när det gäller tränarposten. Hur många spelare har sig in i Romas startelva de senaste fem åren? Spelartruppen åldras snabbt och med budget/chansvärvningar som Adriano och Baptista har laget inte direkt fått den där dimensionen som skulle göra det möjligt att ta upp kampen med lagen från norr om Scudetton.
Framtiden är ruskigt oviss
Vad som kommer hända det kommande halvåret i Rom blir väldigt intressant att följa. Om Montella inte får ordning på manskapet kan det bli första gången på 10 år som Lazio blir storebror i staden(så tillvida att Lazio inte gör sin obligatoriska genomklappning förstås). Men ändå, när en storklubb som Liverpool eller Roma har sina överjävliga ägarproblem går det inte att känna annat än medlidande. Vissa klubbar hör bara hemma i ligornas toppskikt.
// The Don
En frisyr utan tre kanter är ingen frisyr
För några dagar sedan skakades sportvärlden av två bomber inom en på tok för kort tid, dels la Peter Forsberg skridskorna på hyllan och dels bestämde sig El Fenomeno, hans som med vardagstugg kallas för Tjockis-Ronaldo för att avsluta sin skadefyllda karriär. Att skriva om ett ämne som behandlas överallt i media och göra det på ett sätt som ens är en smula intressant istället för ständigt upprepande är en jävla utmaning. Jag har såklart velat printa ner en rad eller två om en av fotbollshistoriens märkligaste och mäktigaste anfallare, frågan var bara hur.
Hyllningarna bara ramlar in
Nu känns det dock inte längre hållbart. Från alla möjliga håll strömmar hyllningarna in för att ytterligare styrka hur överjävla bra Ronaldo faktiskt var. Så sent som igår läste jag ett offentligt brev som fotbollens största gentleman(efter att Maldini lagt skorna på hyllan förstås) Alessandro Del Piero publicerat. Del Piero har aldrig spelat med Ronaldo, i själva verket slogs de sinsemellan om skytteligatiteln under Ronaldos tid i Inter. Ändå hyllas Ronaldo.
Rio Ferdinand som så vitt jag vet aldrig ens spelat mot Ronaldo sa att han skulle hålla en tyst minut till hans ära, Fabregas och Iniesta spelar säkert och utnämner honom kort och gott till en av de bästa någonsin, både Milan och Inter uttalar sig om det avtryck han gjort i klubbarnas historia och Kaká sammanfattar det hela förbannat bra med ett tack för allt han gjort för fotbollen och Brasilien.
Ett mynt med två sidor
Det är en smula plågsamt att erkänna men Ronaldo var som bäst för cirkus 10 år sedan och det är inte det jag kommer minnas. Nog fan vet jag att han uträttat stordåd och öst in mål, vunnit Ballon d'Or två gånger och blivit utnämnd till världens bästa vid tre tillfällen. Men det var som sagt ett tag sedan.
När Ronaldo höll sin presskonferens tillsammans med sina två söner och meddelade att han skulle lägga skorna på hyllan sa han att han gråtit som ett barn de senaste dagarna. Huvudet vill fortsätta lira, men kroppen vill nåt annat. Ronaldos karriär har varit kantad av tonvis med skador. Under sin tid i Milan hann han bara spela 20 matcher, under fem år i Inter bara 68 matcher. 68 matcher - det spelas 38 matcher enbart i ligan varje säsong.
Som Madridista ligger såklart Ronaldos tid i Real Madrid färskast i minnet. Man kunde bara skaka på huvudet och le lite hult varje gång säsongen skulle dra igång igen, Ronaldo kom alltid tillbaka från semestern tjock och lycklig. Efter att ha betat av några kapitel i Nivas första bok om bland annat det brasilianska landslaget och Los Galacticos så har bilden bara förstärkts ytterligare. Ronaldo var en riktig jävla livsnjutare. Att jogga ett varv runt planen kunde ta en kvart för honom och Roberto Carlos och de brukade stå bakom målet och jävlas med Beckham när han tränade på frisparkar för att nämna två fotbollsrelaterade exempel.
Det klagas mycket på att Ronaldo slängt bort sin talang när han levt som han gjort med några extrakilon i mellangärdet. Jag gillar't. När Ronaldinho slutat le på fotbollsplanen har vår gode Tjockis-Ronaldo kört hela vägen in i kaklet med ett leende på läpparna. Han var inte den mest tekniska fotbollsspelaren men nog fan älskade han att spela på ett sätt som kännetecknar det vi i karga Norden kallar för sambafotboll - det spelas med en sanslös glädje. Ronaldo säger att det känns som att han dött nu när han inte längre kan spela fotboll, är inte det den vackraste kärleksförklaringen som sagts?
// The Don
This is England
I och med januarifönstrets övergångar med Torres och Carroll har det här med klubbkänsla och fankultur hamnat lite halvt på tapeten igen. Videon med Liverpool-supportar som eldar upp sina Torres-tröjor cirkulerar på nätet och det vanliga tugget om pengakåta bollirare är tillbaka. Samuel Eto'os uttalande att han skulle springa som en svart man för att tjäna cash som en vit man känns ganska så lämpligt att nämna i sammanhanget.
Här fotbollsvärlden, ta mina oljepengar!
Chelsea har ofta målats upp som den stora boven i den moderna fotbollen efter att Roman Abramovich kikat in i Västvärlden med sina miljarder han tjänat inom den ryska oljeindustrin. Under det första transferfönstret köpte Chelseas nya ägare elva spelare, en helt ny startelva. När Abramovich 37 år gammal tog över Chelsea hade han cirkus 100 miljarder på kontot, vad som är än roligare är att han inte är från en rik familj. Nejdå, Roman kommer från arbetarklassen i Ukraina, hans föräldrar var döda innan Roman ens fyllt tre bast.
34 år senare står han som ägare för Chelsea FC och är i en unik position som ensam herre över en klubb där pengar inte har någon som helst betydelse. 1,5 miljard spenderade han i sitt första transferfönster.
You ain't got no history
Det som gör Chelsea till ett intressant exempel när det gäller fankulturen har visserligen med Abramovichs miljarder att göra men det skulle inte vara samma ståhej om det inte vore för klubbens bakgrund. De flesta fotbollsintresserade har koll på hur Abramovich rullade in sina ryska tanks på Stamford Bridge för att förändra världsfotbollen, men det viktiga förspelet nämns allt för sällan.
Chelsea FC har vunnit ligan en gång, det hände 1955. En titeltorka på sisådär 50 år i runda slängar. 1980-talet var en ren katastrof för laget som årtiondet innan varit ett av de mest tongivande lagen tillsammans med Leeds. Klubben drogs med extrema ekonomiska problem och var dessutom nära att åka ur den engelska andra divisionen 1982/83. Samma år köpte Ken Bates klubben för ett ynka litet pund och började resan uppåt.
Då vs Nu
Att Chelsea anklagas för att inte ha någon historia har självklart inte bara att göra med deras dåliga facit i ligan. Det är främst på supportersidan som det klagas. Under 1980-talet snittade Chelsea runt 8000 åskådare på sina hemmamatcher, 2000-3000 åkte på alla bortamatcher. Idag är Stamford Bridge i princip alltid fullsatt. Under Abramovichs två första år i klubben gick deras fanbase upp med 300%.
Krasst sagt så är 75% av Chelseas supportrar medgångssupportar. Givetvis finns det avvikande exempel men överlag, hur ska det annars gå att förklara att 2,9 miljoner engelsmän helt sonika börjar heja på Chelsea för kung och fosterland under en två års period med oljemiljarder?
Jag säger inte att det är fel att ha Chelsea som sin favoritklubb, jag säger att man ska välja sin favoritklubb med omsorg och ge den sitt stöd i vått och tort oavsett om laget genomlider en bottenstrid i Ligue 1 eller slåss för troféer i Europa. Att hålla på ett lag i medgång är inte svårt, att bekänna färg när man slåss för sitt liv är något helt annat.
// The Don
Anfallscirkusen är i stan
Det där med livet alltså, det är inte bara en utav oss som bestämt sig för att ge det en andra chans = mindre skittexter om fotbollsvärlden. Den senaste veckan har det dock snurrat så sjukt mycket i Europa att jag pliktskyldigt måste krypa till korset och printa ner några observationer. Here it goes!
Först och främst känns det som ett måste att behandla sörjan med Fernando Torres och Andy Carroll.
Torres bytte Liverpool mot Chelsea för en summa kring 50 miljoner pund, vilket egentligen inte är så där jävligt förvånande i den moderna fotbollen där allting verkar handla om cash och titlar. Men ändå så spydde jag galla i en kvart efter att jag hört det. Varför? Till att börja med kan vi gå in på Torres självbiografi som han tillägnade till "världens bästa fans", Liverpools fans. I boken krävs det sedan inte så mycket läsning mellan raderna för att förstå gargongen att han gärna skulle ligga med halva The Kop(googla å du oinsatte) efter antydningar om att Torres vill tatuera in Liverpools klassiska hymn You'll never walk alone. Torres ano 2011 lämnar dock in en transferbegäran lagom till att King Kenny tagit över tränarposten och laget börjat klättra i tabellen igen. Det som gör Team America-spyan komplett är historien om Torres sista tid i hans moderklubb Club Atlético de Madrid där han var lagkapten trots sin ringa ålder. Torres sprang omkring på planen med kaptensbindeln på armen, en kaptensbindel som han förpestat med en hyllning till Liverpool på undersidan. Bra där Fernando, du visar verkligen hjärta för klubben!
Så var det Andy Carroll då, Newcastles nya stjärnskott, född och uppvuxen på Tyneside i Gateshead och representerar den "enda klubben han någonsin drömt om att spela för". När vi har diskuterat övergången i den riktiga världen har slutsatserna varit att det måste vara Newcastles mongo till ägare Mike Ashley som inte kunde tacka nej till 35 miljoner pund och visst, det kan jag förstå. När jag för någon dag sedan läste att Carroll lämnat in en transferbegäran. Att få spela för sin drömklubb och måla i Premier League som en klassisk prima punta är ju förstås inte det bästa i världen, tre gånger så mycket i lön däremot, det är fan grejer det! Och så spydde jag igen.
Transfers är ju dock inte enbart av ondo. Den som följer Il Calio en aning har nog lagt märke till att mästarna Inter har vaknat på riktigt medan Milan slagit av på takten. Den försvarsmaskin och monstruösa kontringar som Mourinho byggde upp är som bortblåst efter Leonardos intåg på tränarbänken. Istället är det en samvetslös offensiv som kan liknas en aning med Redknapps taktik; det finns bara en väg att gå och det är framåt, framåt, framåt. Medan Milan värvade Sampdorias problembarn och tjockis Cassano snodde Moratti Cassanos parhäst Pazzini. Sista matchen jag såg med Pazzini i Sampdoria såg han uppgiven och vilsen ut, nu dundrar han på i Leonardos galna Inter tillsammans med pånyttfödda Sneijder, Eto'o och Maicon. Fem poäng upp till Milan och med en match mindre spelad. Det är inte svårt att gissa var Scudetton hamnar i år.
I en annan del av England fick Saha för sig att trycka in fyra mål mot Blackpool. Efter halva säsongen hade Evertons anfallare tillsammans mäktat med tre mål. Fyra anfallare, tre mål. Räcker inte riktigt för spel i Europa.
Robin Van Persie gjorde sitt första hattrick i Premier League för inte så länge sedan, Messi gör det mer eller mindre varje vecka nu för tiden. Magkänslan säger mig att den dära Messi kommer abonnera på Ballon d'Or det kommande decenniet, men så kändes det ju iofs också när Ronaldinho lekte som allra mest.
Mourinho fick tillslut anfallaren som han gormat efter sedan i somras. Med Higuain på skadelistan en jävla lång tid och en Benzema som vägrar göra mål i ligan så jag kan jag inte klandra honom hur mycket jag än tycker om Benzema med sina niggastripes. Att valet föll på Adebayor genererade den tredje spyan på en väldigt kort tid. Ja, han kan spela i Champions League för oss och ja, han gjorde massa mål en säsong i Arsenal men fyfan, han är ju den lataste och mest själviska stork Afrika plockat fram. Han har redan gjort ett mål, ett snyggt mål som han krönte med att snubbla när han skulle fira det. Nice, då var redan förväntningarna avklarade.
// The Don
4-4-2 är inte så jävla svenskt
Nu jävlar är C-uppsatsen om det svenska landslaget färdigskriven, inskickad och jag hatar mig själv en gnutta mindre. Dessutom är jag ett gäng erfarenheter rikare både studiemässigt och fotbollsmässigt så jag tänkte ta och dela med mig av lite av min nyvunna kunskap om svensk fotboll.
Lilla Sverige är inte så litet som man kan tro
Sverige är de facto ett litet land, ändå dunkar vi oss stolt för bröstet, inte minst när det gäller idrottssammanhang. När det gäller fotboll har vi aldrig varit en riktig maktfaktor men sedan 1970-talet(och givetvis också innan det) finns det ljusglimtar att vara stolt över. VM-brons 1994 i USA, IFK Göteborg vann UEFA-cupen två gånger och Malmö spelade final i Europacupen. Inte så pjåkigt för landet lagom.
Att jag nämnde 1970-talet är allt annat än en slump det var nämligen då grunden lades för det vi idag kallar för svensk fotboll. Den assisterande tränaren i landslaget Lars "Laban" Andersson dubblade som elitinstruktör på fotbollsförbundet och hade sedan 1970 fått arbetsuppgiften att ta fram en svensk fotbollsmodell, baserad på den svenska traditionen och inspirerad av internationella inslag. Labans lösning inför VM var en trebackslinje med libero och ett offensivt, positivt anfallsspel. En modell som förbundet till och med, visserligen någorlunda försiktigt, gick ut och menade att de allsvenska klubbarna borde anpassa sig efter Labans föreslagna modell för att styrka landslagets chanser i mästerskapen.
Det finns två sidor på myntet
1:a december 1973 togs dock det första steget mot att förändra den svenska fotbollen för alltid. Malmö FF hade anställt den då 26-årige britten Robert Houghton för att leda klubben och britten tog med sig en fotbollsfilosofi som Sverige aldrig tidigare skådat men vi senare lärt känna på de mest lyckosamma men också smärtsamma vis i bland annat Svennis och Lagerbäcks spelidéer. Houghton är deras gud med sitt zonförsvar, press på bollhållaren, understöd och raka fyrbackslinje.
Malmö FF vann allsvenskan under Houghtons första säsong i klubben och laget släppte bara in 15 mål under säsongens 26 matcher, 18 hållna nollor. Den positiva och anfallsglada fotbollen Laban Andersson ville se svenska klubbar spela sågs inte till för fem öre i Houghtons bygge. Istället hade han snickrat ihop en maskin som malde ner sina motstånd och aldrig bjöd på minsta lilla möjlighet. Elva spelade hade konverterats till ett kollektiv som med en klar spelidé där en långboll slogs mot Sveriges första target-spelare för att sedan spela tillbaka bollen till mittfältet och ut på kanten för inlägg bröt de mönster publiken vant sig vid att se på fotbollsmatcher.
Under Houghtons andra år i klubben vann laget ligan ännu enklare. Två insläppta mål efter elva spelade matcher talar sitt tydliga språk. Att laget kallades för Fotbollsmördare under bortamatcherna likaså. Malmös guldlag bestod dock av ett flertal landslagsspelare och en diskussion fördes om det var spelsystemet eller spelarna som ordnade det makalösa facit klubben visade upp.
Två britter är bättre än en
Inför säsongen 1976 kom då lite av vad man kan se som nådastöten. Halmstad BK hade nätt och jämt klarat sig kvar i Allsvenskan och både tränare och tongivande spelade hade lämnat klubben. En inte helt oproblematisk situation för ordförande på klubbens fotbollssektion Stig Nilsson uppenbarade sig då få tränare kände en vilja att ta över krislaget. Ett samtal till Houghton ledde dock till en rekommendation av en annan britt, hans gode vän och kålsupare Roy Hodgson. Just det, samme Hodgson som tog Fulham till final i Europa League så sent som förra året och nyligen blev sparkad av Liverpool.
En säsong senare var Halmstad BK svenska mästare för första gången i klubbens historia. De mediokra spelarna Hodgson hade till förfogande hade drillats om till ett väloljat kollektiv med samma raka fyrbackslinje, press på bollhållare och zonmarkering som Houghton skördat framgångar med i Malmö. De båda vännerna hade ju nämligen tagit fram spelidén tillsammans och verkställt den på allra bästa vis.
På den vägen är det, Lite drygt 40 år senare har vi precis frångått 4-4-2 för att på nytt anpassa landslaget efter en internationell modell som Erik Hamrén tagit med sig från sina år i Danmark och korta sejour i Norge. Historien om svensk fotbolls utveckling ändrades givetvis inte över en natt efter Houghtons och Hodgsons framgångar i mitten av 1970-talet, Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen rekommenderas för de nyfikna.
// The Don
Turins riktiga jag
La vacchia signora föddes i slutet på 1800-talet. Ett gäng italienska studenter hade fattat tycke för fotbollen och bestämde sig för att starta ett lag. Då var året 1897, två år senare fick klubben sitt namn Juventus och 1923 mötte den Gamla Damen sin kärlek i Edoardo Agnelli. Lite över 100 år senare är Juventus Italiens mäst framgångsrika klubb men det här är inte historien om den Gamla Damen, det här är historien om Turins forna storlag, laget som dog 1949.
Il Grande Torino
Juventus har inte alltid varit storebror i Turin. Det ska faktiskt sägas att Juventus under halva sin livstid stått i skuggan och gnetat på för att visa sitt mervärde. Störst i stan på den tiden(och enligt vissa fortfarande Turins riktiga klubb) var Torino.
Efter andra världskriget var Il Grande Torino som klubben på den tiden kallades tveklöst det bästa laget i Italien. Truppen huserade över inte mindre än tio italienska landslagsmän, varje position i landslaget befästes av spelare från Torino och klubben vann fyra ligatitlar i rad efter att Serie A startats upp på nytt efter andra världskriget. Inte en enda match förlorades hemma på Stadio Filadelfia.
En vänskapsmatch för mycket
För 62 år sedan under våren 1949 åkte Italiens bästa lag till Lissabon för att spela en träningsmatch. Legendaren Xico Ferreira skulle lägga skorna på hyllan och Il Grande Torino var laget han skulle ta sig an med sitt Benfica en sista gång.
På flyget hem möttes man av dåligt väder, en storm och kraftig dimma hade staden Turin i sitt grepp. Vid inflygningen mot Turin gjorde piloten det ödesdigra misstaget att flyga på lögre höjder, något som resulterade i en explosion som nådde Turins invånare norrifrån, från Supergakyrkan belägen nästan 700 meter över havet.
En stad i tårar
Alla på planet omkom, 31 stycken fick sätta livet till, tränare, spelare, journalister och kabinpersonal. En nyhet som när den nådde Turins gator innebar gator dränkta av tårar. Endast en av Il Grande Torinos spelare, laget som härskat över Italien, fanns vid liv. Sauro Tomá hade fått stanna kvar i Turin på grund av sin skada och var en av de olyckliga som fick uppgiften att identifiera de döda.
Några dagar senare hölls begravningen i Turin som följdes av en miljon människor. Turin var sargat men även Italien som fotbollsnation. I fotbolls-VM i Brasilien som spelades året därpå vågade inte det italienska landslaget använda sig av flygplan utan valde istället en båtresa över Atlanten på 2,5 vecka. Italien överlevde inte gruppspelet.
Torino har sedan dess bara vunnit Scudetton en enda gång, det är 35 år sedan dess. Jag undrar ja om staden inte fortfarande sörjer sina forna hjältar. Något som är säkert är ändå att de vinröda tröjorna Torinos spelare bär har en oerhörd tyngd som är svår att leva upp till.
// Don Ohlson
No hard feelings
Då var årets Ballon d'Or utdelad, priset till världens bästa fotbollsspelare. Jag har som bekant redan tidigare skrivit om årets utdelning i och med Fifa's utgallringar för att göra det hela lite mer spännande. Sen får man väl lov att erkänna att den tanken slog slint lite halvt om halvt eftersom det bara var spelade från Barcelona som stod som de tre sista kandidaterna att slåss om priset. Iniesta som avgjorde VM-finalen, Xavi som troligen är världens bästa passningsspelare och Messi som ståtar med att vara bäst i världen och gullar runt med förra årets guldboll.
När priset delades ut i helgen var det Messi som stod som vinnare med nästan 23% av rösterna, cirkus 5% mer än Iniesta och 6% mer än Xavi. Inga konstigheter egentligen, Pep Guardiola fick som prisutdelare kränga över en andra guldboll till sin gunstling och bolltrollare Messi. Ett enda stort Barcelonapartaj.
Världens bästa x2
Det har ordats en hel del om vem som var förtjänt av priset. Vanligtvis brukar priset gå till en spelare som givetvis varit sagolikt bra men också varit med och vunnit de tunga titlarna för säsongen. Därav höjda ögonbryn vid avsaknaden av Inters ledargestalter efter deras trippel och att Iniesta tillsammans med Xavi setts som favoriter tack vare VM-guldet.
Men i år var det Messi som kammade hem priset igen. Någon som minns hur det gick för Argentina i VM? Just det, Tyskland körde över Argentina i kvartsfinalen med 4-0. Ändå står Messi och gullar med två guldbollar, något som inte alls har att göra med Barcelonas eller Argentinas prestationer förra året. Messi vann för att han är bäst i världen och så är det bara.
Det går att föra diskussioner på temat Världens bästa fotbollsspelare hur länge som helst. Det är svårt att jämföra en back och en anfallare, det finns olika spelartyper och framförallt är det en fråga om vad man som person uppskattar mest med fotbollen. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag dock inte komma fram till någonting annat än att Messi är bäst, alla andra är bara tvåor som bäst.
Samtidigt anser jag inte att han borde stå på podiet med sin andra guldboll i sin lilla näve. Det kan verka motsägelsefullt men det hela handlar om vad man ser som kriterier för att vinna Ballon d'Or. Jag sa förut att Sneijder förtjänade att vinna och står fast vid det. Tillsammans med Milito bar han Inter på sina axlar och spelade en jävla bra fotboll under en hel säsong krönt med en silvermedalj i VM som kunde blivit guld så många gånger om inte Robben bränt de frilägen Sneijder spelade fram till. Sneijder spelade sitt livs fotboll under ett år men det räckte ändå inte.
Sedan Ballon d'Or började delas ut 1956 är det bara tre spelare som har kammat hem priset tre gånger. Johan Cruijff, Marco van Basten och Michel Platini. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Messi slår sig in i det eminenta sällskapet, grabben fyller ju trots allt bara 24 i år.
En liten parentes som bör nämnas är att Ballon d'Or först bara delades ut till Europas bästa spelare och alltså exkluderar spelare som Pelé och Maradona.
// Don Ohlson
Cavani matador - sagan om konungens återkomst!!
Nord mot syd
Dimman tilltog i styrka och det började bli svårt att se. Då och då small det till och än mer dimma drog in över slagfältet. Det började bli svårt att skönja någon skillnad på vän eller fiende. Männen sprang runt i röken likt skuggfigurer, ovilliga att sluta kämpa. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fast beslutna om att det här var deras strid - kriget skulle helt enkelt vinnas, kosta vad det kosta ville! Efter 93 minuter skingrade sig dimman igen och de hade vunnit. Det var de ljusblå som stod som segrare och de svartvita inkräktarna som fått ge sig. Speciellt en av de blåtröjade syntes tydligare än de andra, det var något skimrande och magiskt över hans långa och ståtliga figur och det långa svarta håret hängandes över axlarna. Redan innan slaget hade han haft en plats i folkets hjärta, men efter den här segern, en viktoria han alldeles på egen hand stått bakom, kröntes han till kung och förärades en plats i alla napolitanares gemensamma historia bredvid den store lille argentinaren. Edinson Cavani var hans namn och skulle Neapel välja borgmästare idag skulle han vinna en jordskredsseger. 
Serie A är på G
Det har länge klagats på Serie A av olika anledningar. Mygel, halvfulla läktare, filmningar, defensivt spel,rasism och publikskandaler är bara några faktorer som nämnts i debatten. Och visst finns det. Allt det nämnda ovan existerar i Serie A, det ska man inte sticka under stol med. Men en viss ljusning tycker jag man kan skönja i och med att calciopoli-härvan nystats ut (även om det finns efterdyningar fortfarande). I dagsläget är det mycket som är positivt med italienarnas egen liga. En av de sakerna kommer från södern och heter SSC Napoli. I gårdagens match mot Juventus visade de prov på äkta italiensk grito (italienskans motsvarighet till finnarnas sisu) på ett vis som bevisar att den italienska fotbollen är långt ifrån död....
En liga full av prestationer
Det har pratats mycket om Lazios alldeles häpnadsväckande återuppståndelse från de döda och återtåg till ligatoppen. Och visst har detta Lazio svarat för en prestation som heter duga. Ändå är det ett annat lag som har stått för en än mäktigare säsong hittills. Ett lag från neapel, staden i det fattiga södern där maffian använder sophantering som tvångsmedel. Tvåa i Serie A med endast AC Milan framför sig, det låter det. Napolitanarna som sägs vara de mest passionerade fotbollsfansen i hela det stövelformade landet. De sägs också vara bland de våldsammare, speciellt när det vankas match mot lag från norr.
En riktig drabbning
Igår var det just en sådan match. Hur det märktes? Poliser i vart och vartannat gathörn och helikoptrar i överflöd som surrade omkring över Stadio San Paulo. Förutom den höjda säkerheten märktes det att det vankades stormatch genom att stadion var fullsatt, proppad, och galet fientligt sjungande långt innan matchstart. Bengaliska eldar och pyroteknik small av i parti och minut och ibland var tillställningen snubblande lik en rekonstruktion av slaget vid Lutzen.
Matchen
Hur såg då själva matchen ut? för det var ju faktiskt en sådan också. Ganska jämt bollinnehav och inte speciellt mycket skönspel, speciellt inte i andra halvlek då matchen var förlorad för Juventus.
Juventus
Ett juve som hade mycket svårt att etablera ett anfallsspel och där det enda hotet mot Napoli utgjordes av Luca Toni och Amauri på fasta situationer. Luca Toni, den nye, gjorde en godkänd insats i sin debutmatch, om än långt ifrån hans forna kapacitet. Del Piero, gentlemännnens gentleman kom in i slutet och slog bort några frisparkar, ett byte som Del Nieri kunde ha besparat sig.
Napoli
Uppbackade av sjukt galna fans var Napoli det bättre laget på planen. Framförallt så lyckades man med det som motståndarna inte förmådde, nämligen att ha ett fungerande mittfältsspel. Även kantspelet fungerade riktigt bra och det var också därifrån som inläggen som kung Cavani knoppade in kom ifrån. Lavezzi visade som vanligt upp sin fina teknik och var ett ständigt hot mot Chiellini & co. Jag tycker han är lite lik en viss Tevez i sin spelstil den gode Lavezzi.
Och så Edinson Cavani. denna formidabla dundersuccé som tagit så många steg i sin utveckling den här säsongen. En världsanfallare är det som Napoli sitter inne med. Lägg därtill att han är ung och fortfarande kan utveckla mycket i sitt spel och ni förstår att president De Laurentis har en stadigt växande guldklimp till sitt förfogande. Att göra hattrick mot vilket lag som helst är en prestation, men att göra det mot Juventus och dessutom göra alla mål med pannan, ja det är något alldeles speciellt. Kolla in det tredje målet - galet snyggt!
Och så Edinson Cavani. denna formidabla dundersuccé som tagit så många steg i sin utveckling den här säsongen. En världsanfallare är det som Napoli sitter inne med. Lägg därtill att han är ung och fortfarande kan utveckla mycket i sitt spel och ni förstår att president De Laurentis har en stadigt växande guldklimp till sitt förfogande. Att göra hattrick mot vilket lag som helst är en prestation, men att göra det mot Juventus och dessutom göra alla mål med pannan, ja det är något alldeles speciellt. Kolla in det tredje målet - galet snyggt!
*Tränaren i Napoli, Walter Mazzari skulle haft en lysande karriär som avdankad rockmusiker, i alla fall utseendemässigt!
/Erik el grande
Målmaskinen från Madeira
De gula ubåtarna från Villarreal besökte den kungliga huvudstaden i helgen för att fixa en mindre skräll och plocka hem tre poäng mot Los Merengues, något som också skulle innebära att stämpeln från förra årets överkörning skulle tvättas bort. Mourinhos jättar försattes verkligen i en mindre smickrande position och fick slita för att inte gapet till Barcelona skulle växa ytterligare.
Men Real Madrid har Ronaldo. Denne Ronaldo som det ständigt spottas på och får skit för allt han gör. Mot Villarreal gjorde han ett nytt hattrick. Nu har han gjort 22 mål i ligan på 18 matcher.
Jag kan köpa att Ronaldo får skit för att han ofta viker ner sig i närkamper, att han inte står upp där andra storspelare skulle sätta in en axel och kötta vidare. Det är ingen vacker syn och jag kan bli trött på det men å andra sidan så finns det så ohyggligt många spelare som gör samma sak.
Det känns rätt skumt men jag blir inte längre ett dugg förvånad när Ronaldo dunkar in ett hattrick här och ett hattrick där. Hans målsinne är bara sjukt, han har tron på att varje gång han får läge för ett skott så bör han skjuta. Det är just det tänket och det självförtroendet som jag vill påstå kännetecknar en skyttekung. Rooney var exakt likadan förra året men i år finns det inte alls där. Vi ser samma Rooney som kämpar och sliter men han väljer alltid en passning före ett skott. Rooney blir ingen skyttekung i år.
För någon månad sedan hade jag en diskussion med en vän om renodlade målgörare, den typen av anfallare som mer eller mindre bara gjorde mål och ingenting annat. Nu för tiden passar den typen av anfallare inte riktigt in i spelidéerna, de måste bidra med mer än bara mål och vi ser knappt några Ruud Van Nistelrooy, Gabriel Batistuta eller Filippo Inzaghi.
Av världens bästa spelare för tillfället är nog Ronaldo det närmsta vi kommer en äkta målgörare trots att han är mittfältare. Det är mål, mål och mål igen. Jag undrar om han inte kommer lyckas slå sitt målrekord från året i United. Kapaciteten finns helt klart där och grabbarna i Madrid vänjer sig allt mer vid Mourinhos taktpinne.
Till sist vill jag utbringa en skål för Kaká som gjorde mål i sin comeback i Madrid.
// Don Ohlson
Toni till Juventus och Dzeko till Manchester City
Transferfönstret står vidöppet i fotbollseuropa och nu börjar också de lite större klubbarna agera på marknaden. Det återstår att se hur många toppvärvningar vi kommer att få se med tanke på många klubbars minst sagt ansträngda ekonomi. Men som tidigare konstaterats på fotbollskunskap "finns det shejker så finns det pengar...
Värvning nr 1
Fabio Quagliarella och hans Juventus lirade i torsdags mot Parma i Serie A. Det var knappast en match som kommer gå till historien som en av turinlagets bättre. Förlust med 1-4 och mål av det ratade snillet Sebastian Giovinco. På det också en skada som gör att Quagliarella sällar sig till Juventus redan digra skadelista.
Så vad göra? Jo, man värvar in 33-årige Luca Toni från Genua, gratis. Inför säsongen var Toni Genuas stora värvning som skulle göra underverk. Nu skänker man alltså bort honom till bättre behövande, eller? Det är svårt att förstå Preziozis filosofi vad gäller spelarköp...
Vad kan då Juventus vinna på att ha Luca Toni i klubben, en spelare som byter klubb nästan lika ofta som Adriano går på nattklubb? Det man vinner i Toni är en stark forward som ger övriga laget tid. Toni "vet var målet står" som det heter på fotbollsspråk. Problemet är att han under senare år haft en tendens att, trots vetskapen om målets position, inte anstränga sig för att också träffa det. Kanske kommer motivationen tillbaka nu när han åter befinner sig i en storklubb. Oavsett vilket kan man ifrågasätta om Tonis spelartyp inte redan finns i Iaquinta och Amauri. Stora och tunga gossar utan extrem teknik och snabbhet. Är det verkligen en till sån gosse som juve behöver? Det får tiden utvisa. Klart är i alla fall att Toni och hans agent nafsar firma Ibrahimovíc-Raiola i hasorna vad gäller smarta övergångar med god ekonomisk utdelning...Klart är också att juve tar en risk i och med värvningen. Toni har ju trots allt inte varit på topp sedan de första åren i Bayern Munchen.
Värvning nr 2
Så kom då den dagen då Edin Dzeko till slut kunde slita sig loss från de kedjor som höll honom fjättrad i tyska Wolfsburg. Många var klubbarna som var intresserade, inte minst Juventus. Till slut föll ändå valet på man city. Vad budet stannade på är inte klart i skrivande stund, men då city är ena parten kan antas att det inte var lågt. Så vad kan Dzeko tillföra city? Om inte annat så innebär bosniern avlastning för Tevez. Mancinis förhoppning är troligtvis att Dzeko ska bli den Adabayor som Adebayor inte visade sig vara. Alltså en striker. Jag tror det blir bra, riktigt bra! Levererar Dzeko som han gjort i Wolfsburg kommer city definitivt förankra sin position i PL:s toppstrid.
Gissa om Mourinho som också var ute efter bosniern sitter hemma i Madrid och svär just nu....
/Erik el grande
You´ll always walk alone, Roy!
Det finns en säker jämförelsemetod
Det finns en mängd olika sätt att mäta hur bra säsong ett lag gör. Några exempel är att kolla på ligaplaceringen nu jämfört med samma tid förra året, antal poäng, antal segrar etc. etc. Det finns dock få mätmetoder som är så säkra som följande; Har du ambitioner att spela i europa och ligger efter Stoke i Premier League, ja då har du haft en SJUKT kass säsong. Just nu ligger anrika Liverpool på 12:e plats i den engelska högstadivisionen, Stoke ligger på 10:e. Något i Liverpool är alltså fel, ruskigt fel... Skillnad på underprestation och otillräcklighet
Just nu är Chelsea inne i en rejäl formsvacka och genast börjar det tisslas och tasslas om att tränare ska bytas ut och spelare säljas. Visst Chelsea har inte stått att känna igen de senaste matcherna, men ändå ligger de femma med 35 inspelade poäng hittills. Det är vad jag kallar att underprestera eftersom vi alla vet vilken kapacitet ett Chelsea i form har. Liverpool däremot har inte underpresterat i år. De är inte bättre än så här helt enkelt. Efter en närmare titt på materialet som Roy Hodgson har att laborera med så förstår man en tabellposition likt den nuvarande är ganska realistisk. Men visst gör det ont att se den en gång så geniale Gerard springa omkring och slå bort passningar till nån jäkla Jovanovic eller Konchesky som inte har något i liverpooltröjan att göra. Visst gör det ont att se Fernando Torres lidande blick då missriktade passningar inte når honom. Och visst gör det ont att se Roy Hodgson hjälplöst stå vid sidan om och för varje match bli allt mer nedstämd över att hans period som manager i Liverpool snart är över.
Ägarproblemet var inte problemet
Tidigare fanns det något som enade fansen och spelarna i Liverpool - nämligen hatet mot de amerikanska ägarna som enbart dränerade klubben på pengar. Nu när iglarna från staterna sålt klubben finns inte längre den enande faktorn kvar. Under förra säsongen var alla motgångar ägarnas fel, inte spelarna eller tränarens fel. Nu, när ägarproblematiken inte längre finns kvar och laget ändå går dåligt riktas istället fansens vrede mot spelare och tränaren. Men egentligen, vem trodde att allt skulle bli perfekt bara för att Gillette och Hicks släppte sitt grepp om klubben? Ska sanningen fram så är det ju faktiskt så att det är truppens bristande kvalitet som är det som gör att pool förlorar mot lag som Blackburn och Stoke. Men som bekant är det alltid så att fansens vrede vänds allra sist mot truppen. Först ska tränaren ställas till svars. Och det är väl ungefär så situationen ser ut i Liverpool just nu. Roy Hodgson VS fansen. Det kan bara sluta på ett sätt och det leder inte till att fansen kommer lämna klubben.
Floppvärvning efter floppvärvning
Det beskriver väl Liverpools agerande på transfermarknaden de senaste fyra, fem åren. Benitez är inte bra på mycket, men att värva helt uppenbara floppar till sjuka överpriser, det är han mästare på. Tyvärr är det pools fans som fått lida för spanjorens udda begåvning. Josemi, Antonio Nunez, Jan Kromkamp, Morientes, Mark Gonzáles, Jermaine Pennant, Robbie Keane, Craig Bellamy, Charles Itandje, Philipp Degen, Gabriel Paletta, Dossena, Mauricio Pellegrino, Voronin, Alberto Riera är bara några av de spelare som Benitez lagt höga summor på. Och då har jag inte ens nämnt Ryan Babel och Alberto Aquilani.
Tråkigt är att Hodgson verkar ha satt på sig Benitez värvningsmössa. För hittills kan man väl inte påstå att någon mer värvning än Meireles slagit särskilt väl ut? De som visat sig inte hålla måttet i år hittills är väl kanske främst Jovanovic, Kyrgiakos och Joe Cole. Just värvningen av Cole kändes redan då den tillkännagjordes som en riktig chansning. För varför värvar man en spelare som så uppenbart är på väg utför i karriären?
Vad göra?
Finns det då någon mirakelkur för Liverpool? Nej, nej och åter nej är svaret. Lika lite som Stoke kan bli ett topplag över en natt kan Liverpool bli det. Det som krävs är en bättre trupp. Ett topplag i PL kan inte stå och falla med en mittfältare som tappat sin själ och en kroniskt skadad striker, det går bara inte. Nya spelare måste in. Spelare som har kvalitet och tillför laget något. Problemet är väl att kvalitetsspelare inte är gratis, speciellt inte då Liverpools attraktionskraft för tillfället kanske inte är så god direkt. Men så ser det i alla fall ut. Cash är lösningen, basta!
You'll always walk alone
Roy Hodgson är just nu en väldigt ensam man med en väldigt stor börda på sina axlar. Han känner sig troligtvis rätt hjälplös. För som jag tidigare konstaterat så går det inte bara att trolla med knäna för att bli ett topplag (sånt klarar bara Guus Hiddink). Han har det materialet han har och jag tycker inte att alltför mycket kan lastas honom. Men är man tränare i Liverpool så är man och då stämmer den sorgliga klyschan att i framgång så är alla med dig, medan i motgång alla plötsligt försvinner och du står ensam kvar. Efter uttalandet om att fansen inte står bakom laget så är inte Hodgson speciellt populär bland fansen och entränare som inte är populär bland fansen blir inte långvarig (om han inte heter Benitez).Snart är nog Roy inte bara en ensam man längre. Snart är han ensam man utan jobb...Fan vet om Liverpool kommer gå bättre för det...
*För övrigt Spelades del Premier League-fotboll i baskien i onsdags. Athletíc Club de Bibao och FC Barcelona bjöd på en hård och minnesvärd match i Copa del Rey. Barca gick vidare med fler gjorda bortamål. Matchvinnare för Barca en ganska ovan sådan: Eric Abidal
/Erik el grande
Knark, knark, mera knark
Att smuggla knark är en konst, inte direkt det enklaste och ett jäkla no-no. Jag tycker ju att det borde finnas en del tanke bakom det hela. Att smuggla knark känns ju inte riktigt som en impulshandlingen så jag trodde att det åtminstone fanns en viss mån av eftertanke och finurlighet när det gällde smugglandet. Självklart finns det undantag och igår uppdagade BBC News en härlig smuggelhistoria i London.
Ett gäng smugglare hade försökt föra in cannabis värt 3000 pund i London och åkt dit för det. Inga konstigheter där egentligen. Den roliga delen i historien ligger i hur de här dumma lirarna fått för sig att smuggla in skiten; en stor tavla på Emmanuel Adebayor. Vem i sina sinnes fulla bruk skulle vilja ha en stor tavla med en av fotbollsvärldens lataste fotbollsspelare på väggen?
Ännu roligare blir historien när tullpersonalen märkt att tavlan är adresserad till en adress i Tottenham. Nu ska vi se, det är alltså en person i Tottenham som påstås vilja ha ett stort porträtt av lokalrivalen Arsenals tidigare anfallare Adebayor?
Nåja, det är inte lika roligt som historien Byron Moreno, domaren från Ecuador som krossade Italiens drömmar om VM-guld 2002 i matchen mot Sydkorea. Moreno greps för några månader sedan i den amerikanska tullen med sex kilo heroin i kallingarna. 10 års fängelse, nice!
// Don Ohlson
Ett tungt namn att leva upp till
Igår körde Newcastle över West Ham å det grövsta. 5-0 mot en nykomling är inte riktigt vad Avram Grant behöver för att få dra på smilbanden och hänga kvar som tränare i Premier League. Det tar emot att säga det, West Ham som introducerat så många klasspelare i Premier League kommer ha det väldigt svårt att hålla sig kvar, det känns lite som att se Newcastle åka ur igen.
Gladare nyheter fanns det dock i Newcastles läger. En yngling fick göra sin första match från start och tackade för förtroendet med ett hattrick. Att en spelare gör ett hattrick är ju alltid kul men det var knappast det som fick mig att höja på ögonbrynen, det var grabbens namn och inget annat; Leon Best.
Gladare nyheter fanns det dock i Newcastles läger. En yngling fick göra sin första match från start och tackade för förtroendet med ett hattrick. Att en spelare gör ett hattrick är ju alltid kul men det var knappast det som fick mig att höja på ögonbrynen, det var grabbens namn och inget annat; Leon Best.
Leon Best, ringer det några klockor måntro? Jag gapade stort och hoppades som bara fan att det skulle vara den legendariska George Bests son som hittat rätt. Som United-fan är Best självskriven i min version av fotbollshistorien men han var ju inte enbart en sagolik fotbollsspelare utan också en av de första idrottsstjärnorna som föll offer för sin egen stjärnglans och söp bort sin karriär.
Leon Best är dock inte son till den legendariska alkoholisten, tråkigt nog. Herr Best har dock en son, född 1981 vid namn Calum som fortsatt i sin fars problemfyllda skor. Knarkskandaler, häng med horor och flirtande med Lindsay Lohan och Kate Moss kulminerade i rykten om att lille Calum enbart fick ärva en klocka när farsan kolade trots att han var George Bests enda barn.
Men kul för dig Leon, kötta på nu bara. Jag ser gärna en ny legendarisk Best i Premier League även om det inte är i rakt nedstigande led.
// Don Ohlson
